Har du någon gång varit i Karlsborg och sett fästningen? Jag var där för några år sedan och blev fascinerad. Befästningen är gigantisk och byggdes på 1800-talet, när den svenska försvarspolitiken drevs av den fräcka idén om ett så kallat centralförsvar. Om Sverige anfölls skulle den svenska armén låsa in sig i en serie jättefästningar mitt inne landet. Den fientliga armén skulle i lugn och ro tillåtas spatsera över riksgränsen. Väl inne skulle den lede fi så småningom stöta på de stora befästningarna. Och då … ja vaddå? Hur var det egentligen tänkt? Skulle de svenska soldaterna stå däruppe på befästningsverken och ropa ”ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss!?”
Foto: Bengt A Lundberg
Man kan raljera, men folk trodde faktiskt på idén. Efter mycket slit och släp, och en väldig massa tid och pengar, stod den första fästningen i serien färdig. Karlsborg i all sin glans. Men, frågade man sig då, var den här idén om ett centralförsvar egentligen särskilt god? De flesta hade börjat tvivla. Kort därefter gjorde flygmaskinerna sin sensationella entré. Den nybyggda Karlsborgs fästning var hopplöst passé som försvarsteknisk lösning.
På senare tid har jag börjat tycka att det finns slående likheter mellan 1800-talets försvarspolitik och dagens transportpolitik. Båda bygger på idéer som inte verkar vare sig särskilt smarta eller framåtblickande. Inom dagens transportpolitik härskar idén om att vägtransporter med bil och lastbil är absolut nödvändiga för att möta framtidens transportbehov.
Ställ den idén mot den nu hett debatterade klimatfrågan. Eller resultat från miljö- och transportforskningen som visar att bara en bråkdel av dagens bilflotta kan försörjas med biobränsle, med den teknik och de produktionsmöjligheter vi har idag. Produktionen av biomassa för tillverkning av etanol riskerar dessutom att driva upp priserna på mat i världen och förorsaka svält (se till exempel Dagens Nyheter 2007-05-02). I ljuset av detta ter sig idén om vägtransporternas betydelse inte särskilt förenlig med idén om ett hållbart samhälle.
Trots detta vill vår regering prioritera vägtransportsystemet i samhällets investeringar i infrastruktur fram till 2019 (se regeringsbeslut om inriktningsunderlag för infrastrukturplaneringen 2006-12-21). I Stockholm tror vi att lösningen på framtidens transportbehov är en gigantisk biltunnel under Mälaren, den så kallade nord-sydliga förbindelsen.
Foto: Michael Frisk
Frågorna hopar sig. Bygger vi samhällsutvecklingen på en transporteknik som är otidsenlig i förhållande till dagens och framtidens miljöproblem? Riskerar vi att måla in oss i ett hörn när vi satsar enorma summor på förlegad teknik i stället för att satsa på utveckling av ny? Hur kan kulturarvet vara en drivande kraft i en sådan samhällsutveckling och samtidigt bidra till omställningen mot ett hållbart samhälle? Hur tänker vi egentligen? Vad kommer människor om 40-50 år att tänka? Att vi gick baklänges in i framtiden och byggde vår tids Karlsborgs fästning?
>>Michael Frisk är kulturgeograf/arkeolog och jobbar med infrastruktur- och MKB-frågor samt kulturmiljövårdsbidraget på RAÄ.
Bra frågor. Men jag tror att en av de idéer som tiden har sprungit förbi är tanken att ”kulturarvet kan vara en drivande kraft i samhällsutvecklingen och bidra till omställningen mot ett hållbart samhälle”. Det låter bra, men det är bara folk i kulturmiljösvängen som ens säger sig tro på det. Varken politikerna eller medelsvensson har några sådana tankar.
Rolig artikel. Undrar om inte Riksantikvarierna borde läsa Welzer:
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/kajsa-ekis-ekman-historiskt-misstag-forbifart-stockholm-leder-helt-fel-1.945430
Ang Martin R:s kommentar: På vilket sätt och varför ska kulturarvet bidra till samhällsutvecklingen och den där omställningen? Kort sagt, vad är poängen med er verksamhet och varför ska den vara offentligfinansierad?
Jag menar att visst är det trevligt med anektodiska spetsfundigheter och historiska jämförelser men behövs det en myndighet för det?
Ja här var det då ingen som modererar kommentarer…
Spamfiltret gillade inte länken, ber om ursäkt.
På vilket sätt och varför ska kulturarvet bidra till samhällsutvecklingen och den där omställningen?
Det gör det inte enligt min mening.
Kort sagt, vad är poängen med er verksamhet och varför ska den vara offentligfinansierad?
Det är samma sak som den offentligfinansierade naturvården och forskningen i mindre matnyttiga ämnen som astronomi och litteraturvetenskap.
behövs det en myndighet för det?
Ja, kollektivt ägda resurser kräver myndighetsadministration. Men det skulle säkert funka bra att kombinera Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket. Så har/hade de det i Danmark.
@ Johan Carlström: värst vad ni var försiktiga då.
@ Martin R: Förlåt eventuellt dumma frågor från min sida men jag förstår fortfarande inte.
Om det där kulturarvet inte bidrar till omställningen av vad det nu var, på vilket sätt är det då en ”resurs” och en kollektiv nyttighet”? Det är ju en sak att konstatera att något är nyttigt men en annan att förklara vad nyttigheten består i. Om naturvård var samma kollektiva resurs som kulturarv skulle det ju inte behövas två myndigheter. Eller är det för att det är samma sak som du vill kombinera Riksantkvareämbetet och Naturvårdsverket?
Även om jag köper ditt argument om att kollektiva resurser ska finansieras offentligt och hanteras av myndigheter så kvarstår ändå frågan om vad själva nyttan och poängen med kulturarv består av.
Poängen med kulturarv kan väl inte vara att den är nyttig utan det måste väl finnas något med kulturarv som anses vara nyttigt. Den kollektiva resursen du talar om är väl inte ”nytta”?
Kanske frågan kan (om)formuleras så här: vad är kulturarv och på vilket sätt är den en nyttig kollektiv resurs?
Det tog ett år men till slut kom jag på det själv, utan någon som helst hjälp av staten.
Den största nyttan med kulturarvet måste vara att det är ett av de få tillfällena då man tvingas ställa sig frågan: Hur tänkte de här? (med eller utan tillägget ”egentligen”).
Appropå det här alltså: http://www.svd.se/stockholm/nyheter/trafikproblem-vid-ett-vagskal_4737429.svd