Sveriges runor är inte hotade

Runor är viktiga för Riksantikvarieämbetet. Det var de på 1600-talet och är så ännu idag. Däremot är det mycket som inte är sig likt, en hel del har förändrats på 400 år.

I en artikel på DN Debatt i fredags riktar ett antal professorer skarp kritik mot Riksantikvarieämbetet för att vi inte tar vårt ansvar för landets runstenar. Någon nedmontering av vården och dokumentationen av runstenarna som debattörerna befarar är dock inte aktuell. Under hösten kommer Riksantikvarieämbetet att ta fram ett program för det fortsatta arbetet med runstenar och ett seminarium kommer att anordnas med berörda intressenter, bland annat några engagerade professorer.

Riksantikvarieämbetet har över tiden samlat stor kunskap om runstenar och runskrift. Information som idag bland annat tillgängliggörs elektroniskt via vårt fornminnesregister. Där kan vem som helst ta del av den kunskap som finns. Att tillgängliggöra information om vårt kulturarv till större grupper i samhället, än till en mindre krets av specialister, är något vi satsar extra mycket på idag. Att samla information och kunskap är inget självändamål. Kunskapen blir först värdefull när den används.

Vårt ansvar beträffande runor är att se till att kunskap om runor och runinskrifter byggs upp och att landets runstenar vårdas. Det övergripande ansvaret kommer vi inte att lämna, oavsett hur många hel- eller deltidstjänster som arbetar med det så kallade forskningsföretaget Runverket på Riksantikvarieämbetet.

Runstensfadderverksamheten, det vill säga att man kan bli fadder för en runsten, bedrivs fortfarande. Vi har en stenkonservator och vi vårdar och sköter tillsynen av runstenar tillsammans med ett stort antal runstensfaddrar.

Riksantikvarieämbetet verksamhet har förändrats på 400 år. Vi har gått från att var ett “lärt verk“, en forskningsinstitution, till att vara en central statlig myndighet med en mängd nya uppgifter och uppdrag från regering och riksdag. Verksamheten har breddats väsentligt och syftar bland annat till att göra kulturarvet tillgängligt och angeläget för alla. Vår roll är inte längre att bedriva forskning. Det sköts bättre på universitet och högskolor i mer vetenskapliga miljöer med koppling till grund- och forskarutbildning.

En annan förändring som skett sedan 1600-talet är att det idag är länsstyrelserna och inte Riksantikvarieämbetet som har tillsynen över kulturminnesvården i landet. Riksantikvarieämbetets myndighetsarbete fokuseras i stället på kunskapsförmedling, rådgivning och erfarenhetsåterföring. Ambitionen är därför också att försöka decentralisera viss del av runvården till den regionala nivån så att den med stöd av oss får ansvar för vården av samtliga typer av fornlämningar i länet.

Vi ska givetvis fortsätta stå för djup kunskap om vårt traditionella kulturarv som runstenar, kyrkor och fornlämningar. Men det räcker inte. Riksantikvarieämbetet har även i uppdrag att se till att kunskap byggs om till exempel det moderna samhällets kulturmiljöer: industrier, rekordårens bebyggelse, andra religiösa rum än de kristna osv. Samtidigt ska vi ägna oss mer åt vad kulturarvet betyder för människor och hur det kan brukas och missbrukas, till exempel i skapandet av nationer och identiteter. Riksantikvarieämbetets uppdrag formas utifrån hur Sverige ser ut idag och inte hur det såg ut på 1600-talet.

>>Inger Liliequist, riksantikvarie