Publicerat

Nu har jag suttit med huvudet lutat mot ett tågfönster i två och ett halvt år. Jag känner igen en del pendlare, Linköpingsbor som jag: Även i Norrköping kliver det på några välbekanta, sömninga nunor. Pendlingsritualen är densamma.  Sätter mig ner, lutar huvudet mot rutan (brukar alltid ha fönsterplats) och tittar ut på ett fram- eller bortspringande landskap som mestadels består av skog.

Ganska snart blir jag snurrig av skådespelet och ögonlocken slår igen. Och glider motståndslöst in i ett slummer. Men det varar inte länge. Tåget rullar in i Norrköping. Där blandas de luttrade pendlarveteranerna ofta upp med ett eller fler sällskap bestående av förväntansfulla och häpnadsväckande uppspelta män och kvinnor, på väg inför ett (sällsynt?) besök i Stockholm. Dessa överåriga skolklassresenärer underhåller alla i vagnen med högljudda redogörelser om allt och inget. Där brukar jag kapitulera. Det är lika bra att sätta igång att jobba.

Datorn åker fram, likaså mp3-spelaren. Analysen av läget på diverse norrköpingska arbetsplatser intresserar mig inte så mycket. Tyvärr räcker det inte med Arvo Pärt för att stänga ute det ofta påfallande, påträngande pratet. Det är tunga grejer som gäller: LOK, Rammstein, AC/DC, Stones och liknande.

Från och med måndag den 30 är det Visbys hus- och murfasader som kantar min promenadväg till jobbet i Riksantikvarieämbetets nya hus på gamla A7-området. Och skulle nu någon utmed vägen skvallra om sin arbetsplats lär jag inte begripa så mycket… :-)

Nedtecknat av Lars Lundqvist som arbetar på Riksantikvarieämbetet och är en av de som valt att flytta med till Gotland.