Upplands runinskrifter gavs ut i fyra tjocka band under åren 1940–58. Författarna bakom verket var två legendariska runforskare, Elias Wessén och Sven B. F. Jansson. Sammanlagt innehåller denna del av Sveriges runinskrifter 1181 numrerade runstenar, men svarar inte mot alla inskrifter i landskapet. Många gånger hade ett häfte av verket knappt lämnat trycket innan nya runstensfynd hade gjorts inom det område som just var behandlat. De flesta av dessa nyfynd publicerades senare i Fornvännen, men för en del skrevs bara arkivrapporter i väntan på att ett femte och avslutande band skulle sammanställas.
Som en del i mitt forskningsprojekt vid Riksantikvarieämbetet kommer jag att börja publicera dessa i inskrifter i ett digitalt supplement, som successivt görs tillgängligt på nätet. Detta innebär en djupdykning i arkiven på jakt efter uppgifter, men också nyundersökningar av de aktuella stenarna ute i bygderna. Det senare är kanske det allra roligaste och kan bjuda på oväntade upptäckter.
I september i år var jag i Vada kyrka norr om Stockholm. Här har flera runstensfynd gjorts sedan 1940-talet, men bara två fragment finns kvar vid kyrkan och förvaras där i utrymmet under predikstolen. Egentligen är det bara det ena som har hittats vid kyrkan. Det andra upptäcktes vid fornminnesinventeringen 1952 liggande som trappsten vid en liten stuga i Vada by. Så sent som 1978 låg det kvar på samma plats innan lokala krafter såg till att det hamnade under tak.
Några fotografier av dessa stenar har aldrig publicerats och det var med viss spänning som jag såg fram emot besöket, trots att jag visste hur runtexterna löd. Först ägnade jag mig åt fragmentet från kyrkan, som innehåller en mycket besvärlig passage, och det dröjde därför ett tag innan jag riktade ficklampan mot det andra fragmentet (att stenarna står i halvdunkel under predikstolen var i detta sammanhang bara en fördel!). När jag lät ljuset spela över ristningsytan tyckte jag genast att det var något bekant med ristningen, fastän jag aldrig hade sett den ens på bild: linjeföringen i det stora rundjurshuvudet, den kraftfulla huggningstekniken och inte minst runformerna, där runstavarna ibland inte är dragna hela vägen fram till linjerna i runbandet. Detta är drag som är mycket typiska för en av Upplands mest kända runristare, nämligen Visäte.
Det dröjde inte särskilt länge innan jag var övertygad om att fragmentet har tillhört en tidigare okänd runsten av denne mästare. Egentligen är det kanske inte så märkligt att en sådan sten dyker upp just i Vada. Visäte var relativt produktiv och har efterlämnat närmare ett 40-tal stenar. Dessutom var han verksam i trakten, även om det finns ristningar av honom också på annat håll som exempelvis i Spånga, Sigtuna och Upplands-Bro.
På Vadafragmentet kan man bara läsa runorna … auk · þurm…, vilket är ordet ”och” följt av ett personnamn som har börjat på ”Tor-”. Man har tidigare gissat på Þormundr eller Þormoðr, men det skulle också kunna röra sig om Þormarr. Förmodligen är Þormundr det rätta. Det är nämligen det enda av de tre namnen som är belagt på de uppländska runstenarna. Bland annat förekommer det på ett runstenspar vid Rocksta i grannsocknen Angarn (U 207–208), rest av bröderna Ulv, Tormund och Gammal efter deras fader Styrkar. Märkligt nog är dessa stenar signerade av just ristaren Visäte. Möjligen kan detta vara ett indicium på att det är samma brödraskara som även har rest en runsten i Vada, men för att vara riktigt säker behövs givetvis fler bitar av stenen. Det är alltså bara att hoppas på nya fynd som kan komplettera bilden!
>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
