Ett tidigare okänt runstensfragment har helt nyligen dykt upp i Björkö by på Björkö i Mälaren. Fyndet gjordes i samband med anläggningsarbeten inför en planerad tillbyggnad, och stenen har troligen tidigare legat som trappsten eller grundsten till en veranda framför sedan länge riven byggnad.
Detta är inte första gången som runstensfragment dyker upp i Björkö by. Redan 1873 tillvaratogs ett par fragment från stenmurar i byn och ytterligare fynd har gjorts genom åren, senast i början av 1990-talet. Gemensamt för fragmenten är att de alla är av röd sandsten och att de genomgående är mycket tjocka, omkring 30 cm. I Upplands runinskrifter (1940-58) är de registrerade under flera olika nummer (U 6, U 7, U 8), men egentligen vet vi inte hur många stenar det rör sig om eller om det rent av kan handla om resterna av en enda mycket stor sten.
Det nyfunna fragmentet är av exakt samma typ som de tidigare kända, och allt talar för att vi här har ytterligare en bit i runstenspusslet. På stenen finns en bågböjd slinga med de tydliga runorna …stain × rais…, vilket man kanske vid första påseende vill identifiera med orden ”sten” och ”resa”. Mot bakgrund av hur runstenstexter brukar vara formulerade är det dock troligare att de inledande runorna stain utgör resterna av ett namn, Sten eller kanske ett sammansatt namn på –sten. På ett av de tidigare kända fragmenten (U 7) står namnet Torsten, men eftersom det är skrivet × þorst… kan det inte ha haft direkt passning till det nu funna fragmentet.
Eftersom alla runstensfragment som har påträffats i Björkö by eller inom det gamla stadsområdet Birka på Björkö finns på Historiska museet i Stockholm, togs beslutet att det nyfunna fragmentet också skulle flyttas dit. I fredags var därför Gunnar Andersson från SHM och jag ute på ön, och tack vare många hjälpsamma människor och maskiner kunde stenen tryggt föras över vattnet och in till huvudstaden, något som Gunnar har skrivit om i Birkaprojektets blogg.
Ett annat skäl till flytten var att det finns stora chanser att nyfyndet hör ihop med några av de tidigare tillvaratagna fragmenten. Dessa stenar har ganska få runor, men i gengäld bär de flera intressanta ornamentala detaljer som en ryttare till häst, ett par fyrfotadjur med markerade revben och ett mycket originellt kors med rundade korsarmar. Direkta motsvarigheter till de senare två motiven finns i några ristningar vid Gamla Turingevägen i Södertälje (Sö 311-313), och det är därför mycket troligt att de har samma upphovsman. Sö 312 slutar med det ensamstående namnet aystain ”Östen”, vilket har tolkats som ristarens namn. Andra menar däremot att det inte går att avgöra, eftersom det inte står något om vilken roll denne Östen har haft.
Ytterligare en ristning av samme runristare finns vid Kiholm, nästan 5 kilometer rakt norrut. Den är huggen i en lodrät klippa och vänd ut mot Södertäljeviken (Sö 344). När Thorgunn Snædal från Runverket skulle måla denna ristning i augusti 2007, upptäckte hon att slutet av inskriften var felläst. Där man tidigare hade trott sig se runorna ---ạlan (som tolkades som en form av adjektivet sniallr ’rask’) stod i stället …ỵstain dvs. ”Östen”! Detta ökade ju chanserna för att Östen faktiskt var namnet på ristaren.
Bara ett par månader efter denna upptäckt gjordes ett mycket märkligt nyfynd i Salem ytterligare 3 kilometer längre norrut. På andra sidan Södertäljeviken och vid foten av den bergformation som kallas Bornhuvud, upptäcktes en tidigare helt okänd runristning. Liksom ristningen vid Kiholm var den vänd ut mot vattnet och den hade samma ovanliga kors som de övriga ristningarna. I detta fall avslutades inskriften med --stain × risti ”Östen ristade”, vilket alltså gav det slutgiltiga beviset på att runristaren hette Östen.
Här kommer man osökt att tänka på det ofullständiga namnet …stain på det nyfunna fragmentet från Björkö by (”…-sten reste …”). Tänk om detta också är rester av namnet Östen, och tänk om det syftar på samma person, som i detta fall inte bara varit runristare, utan också resare av stenen. Vi har i så fall för tredje gången inom loppet av bara fem år fått en påminnelse om denne tidigare rätt okände runristare. Det är inte utan att man får en lite spöklik känsla av någon som pockar på uppmärksamhet…
Framöver kommer vi tillsammans med Historiska museet att ta en ny titt på de tidigare kända fragmenten från Björkö by och försöka avgöra vilka som hör ihop och på vilket sätt. Det blir ett pussel med stora – om än inte så lättlagda – bitar. Och vi räknar med att många fortfarande saknas och återstår att upptäcka ute på Birka.
>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
PS. Läs mer om den intressanta runristningen på Bornhuvud och ristningarna runt Södertäljeviken i Thorgunn Snædals undersökningsrapport. DS.
