En Fot i Hagby och ett lyft för stenen

Den nyligen återfunna runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala har fått en lika stor som berättigad uppmärksamhet. Det finns väl inte så mycket att tillägga efter allt det som redan har nått ut till omvärlden genom olika medier – såväl sociala som mer traditionella, men kanske har jag ändå något litet att komma med.

Stenen är som bekant känd sedan tidigare, men ingen visste att den fortfarande fanns kvar på den plats där den hade lagts som tröskelsten under medeltiden. Tvärtom förekom det högst förvillande uppgifter från 1870-talet om att stenen skulle ha hamnat i en kvarndamm i närheten av kyrkan. Detta visar det luriga med traditioner om försvunna runstenar. Ibland stämmer de, ibland visar de käpprätt åt skogen. I detta fall har uppgiften förmodligen bidragit till att man inte har försökt leta efter stenen på den traditionella platsen och hade årets smala schakt för åskledare bara dragits en halvmeter närmare kyrkan så hade stenen nog fortfarande legat dold.

Att se en runsten i verkligheten som man tidigare bara har känt genom äldre teckningar är en speciell upplevelse. I den aktuella delen av Upplands runinskrifter, som utkom 1949–51, påpekade Elias Wessén att Hagbystenen påminde om vissa ristningar av runristaren Fot och han framhöll särskilt runstenarna vid Snottsta i Markim (U 329–331) och den signerade stenen i Östra Ryds kyrka (U 167). När jag såg stenen dagen efter att den hade upptäckts var det just runstenen i Östra Ryd som jag omedelbart kom att tänka på. Utformningen av rundjurets huvud är i stort sett identiskt och det råder alltså ingen som helst tvekan om att det är Fot som har ristat runstenen i Hagby kyrka. Detta var också Wesséns åsikt, trots att de äldre teckningarna egentligen inte är särskilt exakta när det gäller detaljer i ornamentiken. Ändå har de fångat tillräckligt av känslan i ristningen för att man ska kunna komma till just denna slutsats. Ingen av de äldre undersökarna har heller läst inskriften helt korrekt, men genom att kombinera de två originalläsningar som har funnits lyckades Wessén ändå presentera en läsning som ligger mycket nära det som nu har visat sig stå på stenen. Det som skiljer är bara ett par missade skiljetecken samt några mindre runrester, som tidigare sannolikt har varit dolda av den ena dörrposten.

Det man kan läsa i dag lyder:

× iarl × auk × ti…ẹ-…- × stain × at × [k]aiʀfast × faþur + sin ×
Iarl ok … stæin at Gæiʀfast, faður sin.
»Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader.»

Runorna ti… utgör början av ett namn, men därefter är ett långt stycke av stenens kant bortslaget och det finns inga ytterligare spår som ger någon ledtråd om hur fortsättningen av namnet kan ha lytt. Det enda man kan säga är att utrymmet tillåter åtminstone ytterligare två försvunna namn i inskriften. De två nyupptäckta runorna uppe i det vänstra hörnet (…ẹ-…) kan ha tillhört ett av dessa. I den dödes namn [k]aiʀfast saknas numera den övre delen av den första runan, men den fanns bevarad på 1600-talet.

Stenen är som sagt ristad av Fot, en av Upplands allra skickligaste runristare. Han är också en av de mest produktiva. När jag påbörjade denna text hade jag faktiskt ingen bra siffra på hur många runstenar som Fot egentligen har ristat. Han har nämligen ibland tillskrivits ristningar som han omöjligen kan ha utfört. Exempelvis kan man på många ställen läsa att den vackra Sundbyhällen (U 80) i Spånga är ett verk av Fot, men man har då bortsett från att den inte alls är gjord i hans stil. Samtidigt finns det många typiska Fotristningar som är helt förbisedda i litteraturen. Jag gick därför lite snabbt igenom Upplands drygt 1300 steninskrifter och plockade ut de ristningar som jag menar kan knytas till Fot. Det blev till min förvåning fler än åttio stycken och jag hade då ändå uteslutit en del mer tveksamma fall. Dessutom bortsåg jag från de bekanta Jarlabankestenarna (U 127, U 164, U 165, U 212 m.fl.) trots att det finns en hel del som talar för att de nog kan ha Fot till upphovsman.

Jag passade också på att göra en karta för att få en bättre uppfattning om Fots verksamhetsområde. Man ser där att hans stenar har sin tyngdpunkt i ett område i sydöstra Uppland, som bland annat inkluderar Täby och Upplands-Väsby, men att han också har varit verksam i trakterna kring Sigtuna och Uppsala. Här är det dock mera glest mellan stenarna. Utposten längst åt nordväst utgörs märkligt nog av den nu återfunna stenen i Hagby.

Fot har endast signerat åtta av sina kända runstenar och ingen av dessa är egentligen den andra riktigt lik. Hans enklaste ristning finns vid Edeby (U 464) i Vassunda utanför Sigtuna, hans mest avancerade vid Stav (U 177) i Roslagskulla ute vid Östersjökusten. Det är tydligt att Fots ristningskonst har genomgått olika flera stadier och det ser nästan ut som han bara har signerat en ristning inom varje stilriktning.

Runstenen i Hagby har som nämnts legat som tröskelsten i vapenhuset i Hagby sedan medeltiden, men i onsdags fick den lämna denna plats. På länsstyrelsens uppdrag vinschade stenkonservator Paterik Stocklassa med van hand upp stenen ur gropen och den transporterades sedan med hjullastare till ett garage för vinterförvaring. Arbetet tog åtskilliga timmar, men stenen har också rätt betydande dimensioner och väger säkert närmare ett par ton. Den är i sitt nuvarande skick 1,92 m hög och 1,32 m bred. Tjockleken uppgår vid roten till mer än en halvmeter, men stenen smalnar av uppåt.

När ristningsytan blivit rengjord stod det också klart att det inte saknas så mycket av den ursprungliga stenen. Visserligen är toppen avslagen, men till vänster har egentligen bara själva runslingan slagits av. Det var ett lite tråkigt konstaterande, eftersom det betyder att stenen här har gått sönder i ganska små bitar, vilket minskar chansen för att dessa fragment någonsin ska återfinnas.

Trots skadorna är Hagbystenen ett imponerande arbete och den intresserade kan här studera Fots utmärkta ristningsteknik, som i detta fall även har inkluderat själva stenen. Man ser nämligen tydligt hur ristningsytan har bearbetats med mejsel för att bli helt jämn. Vi får inte heller glömma den vackra fågelbilden, som nu är fullständig sedan den sista tegelstenen från den gamla dörrposten har lyfts bort. Den bär en liten krona eller kam på huvudet och med de långa stjärtfjädrarna råder det knappast någon tvekan om att det är en påfågel som ristaren har velat återge. Fågeln intar det sedvanliga korsets plats och har säkert en symbolisk betydelse. Inom kristendomen användes påfågeln som symbol för återuppståndelsen och man har hittat silverspännen från vikingatiden som föreställer just påfåglar. De senare är mycket lika de fågelfigurer som förekommer på Fots stenar och jag misstänker att de till och med kan ha varit den direkta förebilden.

Hagbystenen ligger alltså numera under tak, men tills våren hoppas vi att den ska kunna resas vid kyrkan så att den kan ses och upplevas av alla och envar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fågelfigurer på runstenar i Anne-Sofie Gräslunds artikel ”En påfågel i Odensala? Några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg” i Situne Dei 2014. – Det har förresten påståtts i vissa medier att jag var alldeles till mig av lycka när jag såg stenen. Det är nog inte helt osant! DS.