“Runomästaren“ Fridolin och Evighetsrunor

Inom projektet Evighetsrunor har jag arbetat med digitaliseringen av det så kallade Fältexemplar C av Sveriges runinskrifter. Det innehåller runforskares marginalanteckningar, och de kan t.ex. handla om nya läsningar eller tolkningar av en inskrift, om att en sten lagats, målats upp eller placerats om. Vissa typer av anteckningar förekommer ofta, t.ex. finns det information om antalet uppmålningar för de flesta stenarna, medan andra typer av information förekommer mer sällan, t.ex. har jag bara en gång stött på en anteckning om vid vilken tidpunkt det är lämpligast att fotografera en sten. Under arbetets gång har jag på flera ställen kunnat se tecken på att detta exemplar verkligen tagits med i fält: inte så sällan har jag kunnat se spår av den rödfärg som använts för att måla upp inskrifter och ibland har jag hittat torkade växter och insekter mellan sidorna.

För vissa svårlästa anteckningar har jag kunnat vända mig till ett äldre fältexemplar, det så kallade Fältexemplar A, som innehåller i princip samma marginalanteckningar med undantag för dem som tillkommit under de senaste 10-15 åren. Häromdagen skulle jag just avkoda en sådan svårbegriplig anteckning i Fältex C, slog upp Fältex A för att jämföra med vad som skulle kunna finnas där och stötte på ett riktigt roligt fynd. Där låg ett gammalt urklipp med artikeln “Runomästaren“ ur Upsala Nya tidning från den 10 juli 1959 (se figur 2). Den kunde jag inte låta bli att läsa!

Författaren till artikeln kallar sig för Fridolin – en pseudonym som jag inte har lyckats identifiera än – och berättar en historia som han från början hade tänkt ta med sig i graven. Men vad är det som fått honom att ändra sig och blotta sitt gamla “brott“ inför alla? Fridolin börjar sin artikel med att understryka att det knappast finns någon lag som förbjuder tillverkningen av runstenar. Därefter avslöjar han att han när det begav sig hade en medbrottling, vars namn han dock ansvarsfullt nog inte nämner. Vidare får vi till slut veta vad de två gjorde för något: de “totade till en runtext, tog verktyg med [sig] till skogen och högg in ramsan i en drakslinga på ett ensligt belägget stenblock“.

Inskriften som de på så sätt fick ihop lyder: astriþ lit reisa þina stein aftir hu(i)kus bonta sin auk sun sin ulf

Det som hände sedan, 25 år senare, var säkert anledningen till att “brottslingarna“ bestämde sig för att hålla tyst om saken under resten av sina liv: “en gråskäggig professor kom resande för att rusta upp bygdens (äkta) runstenar. Döm om min förvåning, när jag en dag på en skogspromenad finner att min runinskrift lyser klarröd mot den gråa granithällen. Jag hade väl aldrig kunnat tro […] att erfarna fackmän skulle låta lura sig på ett så avslöjande sätt…“

Historien slutar dock lyckligt för fackmännen. De lät sig inte luras! I band 9 av Sveriges runinskrifter (Upplands runinskrifter, del 4) behandlas inskriften på sidan 340 med mindre typsnitt:

“Mesattebo, Viksta socken. […] ett större flyttblock, å vars östra, släta sida en inskrift från nyare tid har blivit inhuggen. Inskriften är anbragt i ett band, som är lagt i form av en kringla; ett tafatt försök har gjorts att utforma den ena ändan till ett gapande ormhuvud. Ristningen är gjord med ett skarpt redskap, sannolikt en kniv. Linjerna äro smala. Runorna äro djupare ristade än ramlinjerna. Inga skiljetecken finnas, men mellanrum mellan orden. Följande runformer äro anmärkningsvärda: [runtecknen anges].“

Att inskriften är sentida avslöjas av ristartekniken, av mellanrummen mellan orden samt av de “anmärkningsvärda“ runformerna: r och b-runorna med slutna och kantiga bågar är ett tydligt tecken på en sen tid, eftersom de motsvarande vikingatida runformerna så gott som aldrig uppvisar sådana drag.

Två år efter den gråskäggige professorns besök slog Fridolin upp sin trakt i den nyutkomna delen av Upplands runinskrifter och häpnade när han såg att inskriften hade tagits med. Författaren fylldes dock av blandade känslor: “Beskrivningen fyllde mig med ömsom stolthet, ömsom vrede. Texten var tolkad så som den var avsedd att tolkas. Bra! Men vad är nu detta? ’…ett klumpigt försök att efterlikna ett drakhuvud’. Vet herrarna inte hut?! ’…troligen ristad med en kniv eller annat vasst stålföremål’. Fel! Den är inknackad på hederligt vis.“ Fridolin verkar vara så rasande att han knappt kan citera rätt vad som står om hans eget verk. Han erkänner också han bara var 12 år gammal när han och hans kamrat gjorde det hela på skoj och att han aldrig haft för avsikt att “tas för en kollega till Asmund eller Skrikhalsen och de andra stora pojkarna“.

Ja, att han han inte försökt efterlikna Åsmund eller Öpir är rätt tydligt, men finns det kanske någon annan stor pojke som inspirerat honom?

Den ovanliga ordföljden med det demonstrativa pronomenet þina före sitt huvudord stein samt det faktum att diftongen /æi/ ristas ei i detta ord och i verbet reisa ledde mina tankar till Visätes runstenar. Och riktigt nog har Visäte minst femton förekomster av just denna ordföljd (se U 72, 75, 119, 207, 236, 237, 238, 393 454, 613, 614, 621, 668, 669, och 682). Stavningen ei har han också nästan alltid i dessa två ord, liksom i andra ord med diftongen /æi/.

Döm nu om min förvåning när jag upptäckte att Fridolin nästan ordagrant kopierat runstenen U 238 från Lindö, Gullbron (Vallentuna), som lyder:

 ’ astriþ ’ lit reisa ’ þina ’ stein ’ eftiÊ€ sun sin ’ suein : auk × ulf × bonta ’ sin ’
Ä€strÄ«ðr lÄ“t ræisa þenna stæin æftiÊ€ sun sinn Svæin ok Ulf, bōnda sinn.
“Astrid let resa denna sten efter sin son Sven och [efter] Ulf, sin make.“

Varifrån tog Fridolin formen aftir för prepositionen æftiʀ och vad betyder namnet huikus? För prepositionen misstänkte jag först att pojkarna som förlaga hade någon skrift om uppländska runstenar, t.ex. Otto von Friesens Upplands runstenar från 1913, eftersom detta sätt att rista prepositionen var populärt just i Uppland (29 exempel i Lena Petersons Runordsregister). Otto von Friesens bok innehåller t.ex. både den ovannämnda U 238 och två uppländska runstenar med aftir: U 654 och U 999. Magnus Källström föreslår dock en mer tilltalande lösning, nämligen att pojkarna skulle kunna ha använt sig av Läsebok för folkskolan, vars nionde upplaga med nya illustrationer innehåller en träsnittsavbildning av runstenen vid Lindö U 238. Bläddrar man vidare i läseboken upptäcker man på nästa sida den 16-typiga runraden med de egendomliga kantiga runformerna för b och r-runorna, och man noterar också att den translitterering som ges till runraden och stenens inskrift inte gör skillnad på Ê€ och r. Vad namnet huikus eller hulkus skulle kunna syfta på har jag tyvärr inte lyckats begripa.

I detta samband vill jag kort nämna vad Elisabeth Svärdström skriver om i sin artikel Runristning om nykterhet (1969, särtryck ur Sörmlandbygden) som jag också har fått upp ögonen för tack vare Magnus Källström. Saken är nämligen den att samma avbildning i Läsebok för folkskolan har inspirerat minst två andra sentida inskrifter: inskriften på Fåfängan i Stockholm har samma runslinga som U 238, och runformerna är hämtade från läsebokens futhark. Den ristades av den trettonårige Gösta Storm och hans kamrater sommaren 1906 och innehåller texten “Anders, Emma, Gösta Storm. Minne av vistelsen i Fåfängan 1905-06. Leve nykterheten!“ Den andra inskriften har också den samma runslinga som U 238 och finns i Karlskoga (Värmland) på de så kallade Namnhällarna.

Men låt oss återvända till Fridolins verk! Jag har nämligen också försökt förstå vem den gråskäggige professorn kan ha varit: Sven B. F. Jansson? Men han hade ju inget skägg! Elias Wessén? Hade han skägg? Nix… Mystiskt det hela, men sannolikt var det ändå Run-Janne som i pojkens unga ögon verkade så gammal att skägget kom som en synvilla.

Hade runomästaren Fridolin bara vetat att han är nu en del av projektet Evighetsrunor och har förtjänat sitt eget inlägg på K-bloggen, så skulle han säkert ha känt sig bra stolt! Eller?

>> Sofia Pereswetoff-Morath är fil. dr. i runologi