I Washington hölls 1998 en konferens där 44 länder undertecknade ”Washingtonprinciperna” för att underlätta och påskynda identifiering och återlämnande av konst konfiskerad av nazisterna 1933-1945. I slutet av förra året arrangerade Deutches Zentrum Kulturgutverluste en konferens för att markera att 20 år gått sedan principerna skrevs under.
Washingtonprinciperna har haft stor betydelse för konst- och museivärldens medvetenhet kring nazisternas konstrov och nödvändigheten av att kontrollera föremålens proveniens inför till exempel förvärv. Men vad har hänt mer konkret under de gångna 20 åren?
Stuart Eizenstat, initiativtagaren till Washingtonkonferensen, uttryckte det under konferensen som att ”glaset är halvfullt”. Framsteg har definitivt gjorts i några länder vad gäller identifiering, proveniensforskning och återlämnande (restitution) men i andra, har lite eller inget gjorts och på det stora hela återstår mycket arbete. Eizenstat uppskattar att av ca 600 000 konstverk som plundrades av nazisterna är 100 000 fortfarande saknade. Och då har vi inte ens nämnt några av de andra föremålen: konsthantverk, antikviteter, boksamlingar, etc.
Proveniensforskning
Grunden till de ”just and fair solutions” som Washingtonöverenskommelsen förordar är proveniensforskning. Ett föremåls proveniens kan beskrivas som dess historia genom hela kedjan av ägare och hur det kommit till museet. Processen att reda ut ett föremåls proveniens är tidskrävande och komplex och lämnar ofta luckor och frågetecken.
I Tyskland har proveniensforskningen aktualiserats, inte minst efter det så kallade Gürlitt-fallet. År 2012 hittades en stor samling konst i en våning i München. Samlingen bestod av ca 1500 verk insamlade av Hildebrand Gürlitt som var aktiv som konsthandlare under Nazitiden. Gürlitt-samlingen fick stor uppmärksamhet när nyheten väl publicerades 2013 och detta innebar också att allmänheten blev uppmärksammad på proveniensforskning.
Numera finns i Tyskland utbildning i proveniensforskning vid ett flertal universitet och Deutches Zentrum Kulturgutverslust fördelar 6 miljoner Euro per år till proveniensforskningsprojekt. Men behovet av proveniensforskning är stort och förutsättningarna för forskningen var ett av de teman som diskuterades under konferensen.
Proveniensforskningen är beroende av tillgång till arkiven. Digitaliseringen av arkiv och databaser har förbättrat förutsättningarna avsevärt jämfört med 1998. Men fortfarande finns svårigheter vad gäller åtkomst till arkivkällor, det gäller inte minst privata samlares och konsthandlares arkiv.
Att synliggöra föremålens historia
Flera talare återkom till vikten av transparens och öppenhet. Museer uppmanas att publicera sina samlingsdatabaser och resultaten av sin proveniensforskning på webben. Men hur presenterar man föremålens historia för en bredare publik?
Flera utställningar i Tyskland har under senare tid tematiserat just proveniensforskning. Den mest kända är Gürlitt-utställningen “Status report“ som visats i Bonn, Bern och Berlin. På det statliga Museum Berggruen visas just nu en utställning med proveniens i fokus: The lives of images. I Hamburg har Museet för konst och konsthantverk (MKG) en utställningsserie kallad Raubkunst? Provenance research on the collections of the MKG där resultaten av flera års systematisk proveniensforskning presenteras. Även i museets basutställningar har vissa föremål en orange märkning som anger att proveniensforskning gjorts och som förklarar vad som framkommit. I många fall finns inget säkert ”svar”. Proveniensforskning är en långsam och tålamodsprövande process som ofta lämnar luckor och obesvarade frågor och som kan ses som ett slags work in progress. Men som berättar om föremålens historia och hur museets samlingar tillkommit.
Det är sent
”It’s late” säger Edmund de Waal, författare till bestsellern Haren med bärnstensögon, i en avslutande reflektion på konferensen. De sista överlevarna från Förintelsen och offren för nazisternas konstrov har uppnått hög ålder.
I Haren med bärnstensögon är det en samling netsuker (små japanska minatyrfigurer), mirakulöst räddade undan nazisternas plundring, som bär historien om flera generationer av de Waals familj genom 1800- och 1900-talen.
Nu berättar han att familjen nyligen sålt 79 av de 265 netsukerna på auktion och skänkt pengarna till en organisation som hjälper ensamkommande flyktingungdomar. Människor som kommer med bara en väska, så som de Waals pappa en gång kom till England efter kriget. Resten av samlingen har familjen lånat ut på långtidslån till Judiska museet i Wien, för att man där ska kunna berätta historien om familjen. I det något ovanliga låneavtalet står att samlingen ska plockas fram och hanteras – av barn.
De Waal betonar vikten av att stulen konst återbördas till dess rättmätiga ägare. Men det slutar inte där. Samlingar bär på historier. Det handlar, säger de Waal, om att återta något förlorat och skapa något nytt av det – ”stories beget stories” – berättelser genererar nya berättelser.
Mer om ämnet:
Goetheinstitutet arrangerade, tillsammans med Moderna Museet och Judisk kultur i Sverige, en konferens i september 2018 “Nazi-looted Art and the Politics of Restitution“, där man särskilt diskuterar de kommissioner och råd som finns i några europeiska länder. Konferensen i sin helhet finns filmad här.
