Ett par frågor som jag ofta får gäller dels hur många runstenar det finns i Sverige, dels hur många det en gång kan ha funnits. Båda är lika svåra att svara på, även om man kan tycka att det i det första fallet egentligen bara borde handla om att räkna rätt.
Problemet är att man får olika svar beroende på hur man räknar och hur man definierar en runsten. Det ska ju givetvis handla om en sten som bär en runinskrift och som företrädesvis tillhör vikingatiden. Ristningar i fasta hällar och flyttblock bör tas med, men ska man inkludera stenar som inte har runor utan bara runstensornamentik eller ett kors i runstensstil? Och hur gör man med fragment som i dag bara bär ornamentik, men som en gång kanske kan ha haft en inskrift? Ännu värre är det med de stenar som har ingått i senvikingatida gravkistor. Dessa är särskilt frekventa i Östergötland och på Öland och materialet är ofta mycket fragmenterat. Här kan dessutom ett enskilt monument ursprungligen ha varit sammansatt av mellan två och fem olika delar och blir det då rätt om man räknar varje sten eller fragment separat?
Ännu svårare är att säga hur många runstenar som det en gång kan ha funnits. Hur ska man egentligen kunna beräkna det? Varje år görs ju nya fynd och det händer även att tidigare försvunna runstenar åter kommer i dagen. Det senare har i år redan skett två gånger: en gång i Södermanland och en gång på Gotland. Emellanåt dyker det även upp äldre uppgifter om runinskrifter som har missats av forskningen. Ganska nyligen skrev Jan Owe i sin blogg om en sådan runsten från Östergötland som finns i en av de samlingar som har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor. Stenen som på 1700-talet fanns vid Hjulsbro i Landeryds socken i Östergötland är avritad av Petrus Millberg och ingår i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek. I samma handskrift har jag tidigare noterat ett par okända runstenar, men denna hade gått mig helt förbi. Eller rättare sagt: eftersom stenen bar något så sällsynt som en skeppsbild trodde jag att det rörde sig om en dålig avbildning av en tidigare känd sten med detta motiv (Ög 224 Stratomta i Törnevalla socken) och jag tittade aldrig på baksidan av arket, där det faktiskt står att stenen finns vid ”diursbro”.
Med Jans fynd kan vi alltså lägga ytterligare en runsten till den svenska runkorpusen. Ibland får jag dock känslan att för varje ny runsten som blir känd så får vi stryka en annan. Jag menar då inte det fåtalet runstenar som då och då av olika skäl tyvärr kommer på avvägar, utan att vi i ungefär samma takt som nya runstenar dyker upp också får nya insikter som leder till att tidigare registrerade stenar måste avfärdas. Det kan bero på att fragment som har haft olika signum visar sig passa ihop eller att man upptäcker att en runsten har blivit dubbelregistrerad.
Ett fall av det senare slaget stötte jag på nu i veckan när jag satt på Kungliga biblioteket med ett par av Johannes Bureus’ handskrifter för att gå igenom hans undersökningar av runstenarna i Medelpad inför den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter. Det fantastiska med dessa handskrifter är att jag nästan varje gång jag konsulterar dem i ett visst syfte får syn på något annat som jag inte tidigare har tänkt på.
I Östergötlands runinskrifter har Erik Brate upptagit två runstenar från Lönnbro i Östra Husby socken, som båda sedan länge är försvunna: Ög 226 och Ög 227. Den första är känd från både Bureus och ett träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 924). Enligt uppgift ska den ha funnits kvar vid bron ännu i mitten av 1700-talet. Den andra runstenen är bara känd genom Bureus, som enligt Brate hade läst följande runor på stenen:
— — — fauþs o͡r h broþiʀ litu ristu iasa e þ o haftr þ…ark…sin
Genom att anta en hel del felläsningar gissar Brate att inskriften haft denna lydelse: ”—far och hans bröder läto rista dessa runor(?) efter þ…ar, sin fader.”
Jag har sedan tidigare noterat att det på sidan 108C i Bureus’ handskrift F a 10:2 finns en synnerligen valhänt teckning av denna sten, men inte tänkt så mycket på den. Teckningen är faktiskt så illa utförd att jag har svårt att tro att det är Bureus själv som har gjort den, såvida det inte har skett i minusgrader mitt i vintern. Det jag nu lade märke till var att det i handskriften F a 6, som jag också hade beställt fram, fanns en utradning av en inskrift från ”Lönebro” med denna text:
al auk uslakr þiʀ litu raisa tsin þina aftiʀ hulma͡lr faþur sin
Uppteckningen är till stora delar identiskt med den text som Hadorph hade läst på den andra runstenen vid Lönnbro (Ög 226), som ju fanns kvar ännu på 1700-talet:
þora : auk : uslakr : þiʀ : litu : reisa : tsin : þina : iftiʀ : inkmar : faþur sin :
”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”
Uppteckningen måste givetvis avse inskriften på denna sten, men det märkliga är den hänvisning som finns strax under: ”alia lectio in 7 libro 108.C.” dvs. ”annan läsning i sjunde boken [på sidan] 108.C”, vilket syftar på den teckning i F a 10:2 som ju borde föreställa Ög 227. När jag gick till denna teckning i den aktuella handskriften upptäckte jag där en motsvarande hänvisning tillbaka till F a 6: ”alia lectio in libro primo” dvs. ”annan läsning i första boken”!
Det råder alltså ingen tvekan om att uppgifterna avser en och samma sten och detta blir också rätt uppenbart när man jämför teckningen i F a 10:2 med Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924).
Tydligen är det först i den renskrift av sina samlingar som Bureus gjorde i handskriften F a 5, vilket är Brates källa, som de båda läsningarna antas representera två olika stenar och de har där också tilldelats olika nummer (se bilden nedan). Detta har sedan traderats vidare via Liljegrens Runurkunder (1833, nr 1117, 1118) till Östergötlands runinskrifter (1911‒18) och slutligen till dagens runtextdatabas.
Även Arthur Nordén räknar i sitt opublicerade supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 med två försvunna runstenar vid Lönnbro. Ingen verkar alltså ha gått tillbaka till originalkällorna, utan man har förlitat sig på föregångarna.
I Fornsök (RAÄ Östra Husby 394:4) refereras flera olika uppgifter och lokala traditioner om runstenar vid Lönnbro med slutsatsen ”[a]tt en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev. 3 runstenar torde […] få anses säkert”. Jag är sedan i tisdags rätt säker på att det aldrig har funnits mer än en runsten på denna plats.
Jan Owes fynd i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek gav oss nyligen ytterligare en runsten i Östergötland. Mina iakttagelser i handskrifterna F a 6 och F a 10:2 i Kungliga biblioteket berövar oss nu en. Statistiken är alltså oförändrad!
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. En sak som man som runforskare ständigt blir påmind om är att man aldrig är först med något. När jag konsulterar L. C. Wiedes ”Östergötlands run-urkunder”, som publicerades i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1875 ser jag att han bara har upptagit en runsten vid ”Lönnebro” (nr 51). Hänvisningen till ”B. 924, L 1117(1118)” visar att han måste ha insett hur det förhöll sig. DS.
PPS. Det bör tilläggas att jag kanske aldrig hade gjort denna iakttagelse om jag inte hade känt till en artikel av Michael Lerche Nielsen, där en ”spökinskrift” av liknande typ avslöjas. Den anbefalles till läsning! DS.
Efterlysning.
Den inledande bilden visar tolv fragment från Hovs kyrka i Östergötland. Hela sju av dessa är nu förkomna. Har någon sett dem? När sågs de senast? De fem som fortfarande finns i behåll är de tre längst till vänster, fragmentet näst längst ner i mitten och de båda fragmenten nere till höger. De båda runristade fragmenten saknas således. Det gäller också några fragment som inte finns med just på detta foto – men här ser vi huvuddelen av de fragment som senare har ”fått fötter”.
Om alla fragment kommer tillrätta blir det mycket enklare att avgöra vilka som kan höra ihop. Då kan man, utöver att analysera stenmaterial, kornighet, färg m.m. också göra huggspårsanalyser.
Rättelse: Av de tre fragmenten till höger är det fragmentet längst upp till höger som är i behåll, inte de båda andra nere till höger.
I Ortnamnarkivet finns en notis om denna sten, enligt vilken den redan på 1600-talet skall ha lagts ner i bron:
http://www4.sprakochfolkminnen.se/NAU/bilder/_s2ex001/309222d1/p2/0000268a.pdf
Tack för tipset! Detta är ett citat ur Rannsakningarna ser jag. Avsnittet har en fortsättning som lyder ”… ther bookstäfwerne äro vthnötte af resande folck”. Jag tror man ska tolka beskrivningen som att stenen då låg i bron, men att ristningen var synlig och nöttes av dem som gick över bron. Det kan också förklara de två olika läsningarna hos Bureus. (Den andra runstenen som nämns från Ö. Husby i Rannsakningarna avser som framhålls i SRI Ög 229 Varby)
Jag har kollat litet vidare på gamla lantmäterikartor, och det verkar som att stenen senare kan ha tagits upp ur bron. På en storskifteskarta över Varby (G58) från 1778 markeras tydligt en runsten strax norr om bron. En likadan markering finns just söder om bron men utan text. Gissningsvis den runstensliknande sten utan inskrift som nämns i Fornsök. Av kartan framgår för övrigt att bron (och stenen) står där tre byars ägor möts, en klassisk plats för en runsten med andra ord.
Även ÖG229 Varby finns med på kartan, med en likadan symbol och uttryckligen beskriven som runsten.
Angående stenfragmenten i Hovs kyrka, eller rättare sagt i kyrktornet där de nu ligger. Var där i slutet av sept. 2020 och blev rätt häpen över att de låg där, huller om buller. Av all kyrkogårdsgårdspersonal som fanns där var det endast en person som visste att dessa låg i kyrktornet. Vi blev insläppta och fick se dessa (tog även bilder så klart). Finns det någon sammanfattning eller något försök till att pussla ihop dessa? Blev väldigt sugen på att ställa ihop stenarna utefter dess material, ornamentik och stil, men tänkte att det säkert redan är gjort. Personalen visste enbart att de varit nånstans och blivit rengjorda och inmålade, men inget mer. Någon som vet något mer? Det vore intressant att få ta del av.
Den nuvarande uppställningen av fragmenten bör inte rubbas, eftersom det då blir svårt hålla reda på vilket fragment som är vilket i olika förteckningar. Det finns säkert en tanke med uppställningen även om den kanske inte framstår som helt klar. Sven B. F. Jansson skrev om detta fynd i det lilla häftet Stenfynden i Hovs kyrka (1962) https://libris.kb.se/bib/433661, men sedan dess har ytterligare en del fragment tillkommit.