För drygt nio år sedan – den 6 maj 2010 – skrev jag mitt första K-blogginlägg. Det handlade om ett runfynd som jag hade gjort på nätet, nämligen i Gotlands museums digitala katalog. Där hade jag av en tillfällighet upptäckt att en runristad fingerring från Klintegårda i Väskinde, som ingen någonsin hade sett och som man trodde var förkommen sedan länge, verkade finnas i museets samlingar.
Det som jag då hade fått tag på var bara en kataloguppgift, men genom att runorna fanns avritade var det inga problem att se att det rörde sig om en medeltida inskrift. Texten var också ovanligt lätt att läsa och tolka. Det stod: guþ · sihni · þen · sumik · gierði det vill säga ”Gud signe den som gjorde mig”. Jag hade då inte sett ringen i verkligheten, men utlovade en fortsättning. Någon sådan kom dock aldrig, utan de följande inläggen handlade om helt andra inskrifter.
Under forntiden brukade man som bekant svära vid ringar. I Eddadikten Atlakvida talas om eder svurna at hringi Ullar »vid (guden) Ulls ring» och många menar att berömda Forsaringen från Hälsingland (Hs 7), som troligen är tillverkad i början av 900-talet, ursprungligen har fungerat som en sådan edsring. Om jag nu har lovat att skriva något mer om runringen från Väskinde så borde jag göra det, även om det har gått nio år.
Sanningen är att jag tillsammans med Thorgunn Snædal såg ringen på Gotlands museum inte särskilt långt efter att jag hade fått syn på den nämnda kataloguppgiften, närmare bestämt den 20 maj 2010. Skälet till att jag inte skrev något mer om den då var nog dubbelt. Dels visade sig inskriften se ut exakt som det var avritat i katalogen så det fanns inte så mycket att tillägga där, dels tog jag så usla fotografier att jag inte hade något att illustrera ett eventuellt blogginlägg med. Jag har inte sett ringen sedan dess, så de bilder som återges här är ett urval av de minst dåliga.
Ringen visade sig vara av brons eller någon annan kopparlegering och mäta 22–23 mm i diameter. På dess rombiska klack finns ett ristat rutmönster som jag tänkte kanske kunde imitera en ädelsten i en något mer exklusiv förlaga. Inskriften är ristad på ringens utsida och består av 2–3 mm höga runor, vilka är mycket lätta att läsa även om de ibland har naggats lite i kanterna.
Egentligen är meningen i denna text – ”Gud signe den som gjorde mig” – rätt påfallande. Man hade snarare väntat sig att bäraren vore den som skulle åtnjuta denna ynnest. Så står det t.ex. på den runristade guldringen från Väla i Viby socken i Närke (Nä 2): blæsar se sa er mik ber […] »Välsignad vare den som mig bär […]». Kanske beror Väskinderingens formulering på att tillverkaren och bäraren har varit en och samma person.
Sent om sider (i december förra året!) sände jag också bilder på ringen till Pia Bengtsson Melin på Historiska museet, som påpekade att den i sin utformning hade flera beröringspunkter med en fingerring som har påträffats i Birger Jarls grav i Varnhems klosterkyrka (SHM 16770:1). På denna finns en rombformad klack med bladkorsornament. Pia vill utifrån stilen spontant datera Väskinderingen till sent 1200-tal eller runt 1300. Detta tycks stämma med ett par av runformerna – m-runan med bistav enbart till vänster och den stungna þ-runan för [ð] – som verkar uppträda på Gotland först under denna tid. Samtidigt måste man räkna med möjligheten att det handlar om en imitation av en äldre ring som kanske har varit utförd i ädlare metall än brons.
Bara ett par år efter att jag hade sett runringen från Väskinde fick jag stifta bekantskap med en annan runristad fingerring och denna gång i guld! Den påstås ha påträffats i Visby omkring år 1900 och skänktes till Gotlands museum 2012. Själva ringen är senvikingatida eller tidigmedeltida, medan runformerna är av medeltida typ. Inte heller denna inskrift var särskilt svår att läsa och tolka. Det står: × sikþiauþ : a mik i agna bo dvs. ”Sigdjaud i Angelbos äger mig.» Sigþiauð är ett gutniskt kvinnonamn som är känt ifrån ett antal gotländska runinskrifter (G 115, G 195, G 196) och Angelbos, som ligger i Lärbro, är också tidigare belagt på ett par medeltida gravhällar med runor (G 283, G 294). Dessa omständigheter tillsammans med ett par ortografiska egenheter gör att jag inte helt har kunnat befria mig från misstanken att denna inskrift inte är genuin utan i stället en mycket talangfull förfalskning gjord utifrån kunskapen om tidigare kända gotländska runinskrifter. Om så verkligen är fallet vet jag fortfarande inte och detta är skälet till att jag ännu inte har skrivit något utförligare om denna inskrift, vilket jag naturligtvis någon gång ska göra. Därmed har jag avgett ett nytt löfte, som väl i sinom tid kommer att infrias.
När Balder skulle brännas på sitt skepp efter att på Lokes anstiftan ha dödats av sin blinde bror Höder, lade Oden som bekant dit ringen Draupnir, den guldring som var så beskaffad att den var nionde natt, dröp ur sig åtta stycken exakt likadana ringar. För mig tog det nio år att få ur mig ovanstående fortsättning om runringen från Väskinde (fast det tog bara en halv kväll att skriva). Nu är i alla fall detta löfte uppfyllt, även om det inte var svuret vid Ulls ring.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om dateringen av medeltida runformer på Gotland i Alessandro Palumbos masteruppsats. DS.
