HBTQ + kulturmiljövård = sant?

Jag heter Frej och sedan november är jag praktikant på kulturvårdsavdelningen i Visby. Min pågående masteruppsats handlar om lesbisk kulturmiljö och kulturarvsinstitutioner, där jag valt att titta närmare på just Riksantikvarieämbetet. Men vad är egentligen lesbisk kulturmiljö? Hur hänger HBTQ och kulturarvsinstitutioner ihop?  Ämnet är inte särskilt uppmärksammat, och därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva litet inlägg om det. Det finns många olika aspekter att ta upp, så jag tänkte försöka skriva om ett par som jag stöter på mest i min del av kulturarvsfältet. I det här första inlägget kommer jag presentera mig själv och mitt ämne i korthet.

Jag heter som sagt Frej. Jag läser min tredje termin på masterprogrammet i kulturvård vid Göteborgs universitet, och är utbildad bebyggelseantikvarie. Mina huvudsakliga intressen inom kulturvårdsfältet rör ämnen som identitet, berättelser och annat som kan tänkas ingå under kulturarvspolitik. Förutom det läser jag även arkeologi. Eftersom att jag är antikvarie, så fokuserar jag allra mest på platser och miljöer, vare sig dessa innehåller bebyggelse eller inte.

Att forska om HBTQ-arv

Min pågående uppsats undersöker svenska kulturarvsinstitutioners relation till lesbisk kulturmiljö, där Riksantikvarieämbetet utgör fallstudie. Främst riktar jag in mig på den politiska och institutionella delen, det vill säga hur olika propositioner, styrdokument och yrkesverksamma förhåller sig till ett mer övergripande HBTQ-perspektiv. Ovanpå det försöker jag kartlägga potentiella kulturmiljöer och platser som kan knytas till ett lesbiskt arv, bruk, eller historia.

Att applicera ett HBTQ-perspektiv  på kulturarv är fortfarande inte särskilt vanligt, varken i en svensk eller internationell kontext. De vetenskapliga texter som finns behandlar generellt musei- och arkivområdena, och det finns ett stort glapp när det kommer till kulturmiljö(vården). Oavsett om det är inom musei-, arkiv- eller kulturmiljöverksamheten, är det i dag inte självklart att applicera, eller inkludera, ett HBTQ-perspektiv. Den nuvarande bristen på forskning skall inte tolkas som ett tecken på irrelevans för kulturvården, utan tydliggör snarare behovet och vikten av att det bedrivs forskning om perspektivet inom fältet.

Jag tror att många (inklusive mig själv!)  kan ha svårt att se hur och vad en koppling mellan HBTQ och kulturmiljövården innebär, särskilt när det gäller platser och byggnader.

Kulturarvets demokratiska roll i samhället

Just när det rör kulturmiljövården, är det särskilt angeläget att öka medvetenheten kring ämnet än till exempel jämfört med museerna . I processen av utpekandet och bevarandet av byggnader som kulturhistoriskt värdefulla, skapar vi, likt resten av kulturarvsfältet, också en uppfattning om vad som kan och inte kan anses vara värdefullt.  Till skillnad från museernas föremål, så är byggnader och miljöer en del av vår vardag på ett annat sätt: De har en mycket mer permanent, aktiv och “naturlig“ närvaro i vår fysiska miljö, vilket gör att de därför spelar en betydande roll i vad vi uppfattar som kulturarv eller inte (Grahn 2007).

Tillsammans har vi ett ansvar och uppdrag att värna om mångfalden av berättelser och kulturarv, både de redan välkända, de mindre kända och de okända. Riksantikvarieämbetet är en av de aktörer som skall verka för att arbeta med att lyfta mångfalden av historier och kulturarv, inklusive HBTQ-personers. Riksantikvarieämbetet har på kulturmiljöfronten inte arbetat med HBTQ-perspektiv i någon större utsträckning , och jag hoppas att jag med min praktik och uppsats kan bidra till att öka medvetenheten på sikt.

Alla har en historia, syns din?

Historiskt sett har platser varit viktiga för HBTQ-personer. Eftersom att vi inte kan utläsa personers sexualitet eller könsuttryck baserat på utseende, har mötesplatser för att träffa likasinnade varit livsnödvändiga. I synnerhet då när personer med könsuttryck och sexualitet som betraktats som avvikande från normen stigmatiserats och blivit utsatta för diskriminering och våld. Homosexualitet blev lagligt i Sverige 1944, för att istället klassas som psykisk sjukdom fram till 1979. Förutom behovet av osynliggörandet för egen säkerhet, så har också spår av HBTQ-personers historia systematiskt ignorerats, undanhållits, och i värsta fall medvetet suddats bort. Vid en första anblick kan det verka som att det inte finns några fysiska avtryck i vår miljö. Mycket av HBTQ-arvet är immateriellt, men det innebär inte att det inte finns fysiska lämningar att ta fasta på, vi behöver bara leta på andra sätt än vi är vana vid för att hitta dem.

Det förefaller inte alltid självklart hur HBTQ-perspektiv och kulturarv och dess vård hänger ihop, och jag kommer framöver ta upp litet olika aspekter av det här på K-bloggen. I mitt nästa blogginlägg kommer jag försöka nysta upp och förklara vad som kan menas med lesbisk kulturmiljö, och presentera litet exempel på byggnader och platser som kan ses som kulturhistoriskt värdefulla utifrån ett HBTQ-historiskt perspektiv.

Skrivet av Frej Haar, praktikant vid Riksantikvarieämbetet

Källor:
Grahn, Wera (2007). Genuskonstruktioner och museer: handbok för genusintegrering. Uppsala: Upplandsmuseet.