Runristarbestämningar av tryckfelsnisse

Runstenar gör sig ofta mycket bra i snö. Min favorit är STF:s fotograf Pål-Nils Nilssons bild av runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby. I år har det inte kommit någon snö så jag återger här i stället en bild som jag tog i mars 2014 av en av runstenarna vid Norrtil utanför Sigtuna (U 410). Stenen är intressant av flera skäl, inte minst för att den står i kanten av en rektangulär stensättning, där kanske den som stenen har tillägnats också vilar.

Uppland är ju som bekant ett av våra runstensrikaste landskap och också det landskap där vi har flest namngivna runristare. Några av dessa ristare var också mycket produktiva och har i vissa fall efterlämnat bortåt åttio och i ett fall sannolikt mer än hundra ristningar. Endast en mindre del av dessa ristningar är signerade, men när det handlar om de mer produktiva ristarna är den sällan särskilt svårt att identifiera ristaren. Sådant har runforskare ägnat sig åt åtminstone sedan 1700-talet och i Samnordisk runtextdatabas ges ofta uppgifter om ristare även om signaturen saknas. Dessa bygger i de allra flesta fall på den förtjänstfulla och mycket användbara skriften Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993) av den nu i november hastigt bortgångne runologen Jan Axelson, som under många år var verksam vid Runverket på Riksantikvarieämbetet.

Den som har använt databasen vet att det ibland ges flera bud på vem som har ristat en viss sten och att man emellanåt kan mötas av minst sagt förvirrande namnräckor som ”Torgöt Fotsarve (A); Tjälve 1 (S); Orökja 2 (S); Fot 2 (A)” (U 948) eller ”Vigmund (S) och Åfrid (S); Fot 2 (A); Önjut (A)” (U 1011). Det är sällan som alla dessa namn är relevanta för den aktuella ristningen, utan de speglar i stället forskningshistorien, där olika forskare har kommit till skilda resultat. Här måste man alltid återvända till Jans arbete och läsa vad som har sagts om ristningen och ibland även gå vidare till de källor som han har använt. Samtidigt ska man komma ihåg att Jans text med avsikt är strikt refererande och att han aldrig avslöjar vad han själv ansåg i frågan. Det är alltså upp till läsaren att göra en egen bedömning utifrån det material som presenteras.

Den ovan nämnda runstenen U 410 ska enligt vad som står i databasen ha attribuerats till runristaren Torfast, en uppgift som också går att hitta runtom på Internet. Det som kan förvåna en runolog är att stenen inte alls ser ut som en Torfastristning, utan snarare som något som kunde vara utfört av ristaren Fot.

Uppgiften som databasen bygger på finns på s. 150 i den fjärde delen av Upplands runinskrifter, där Elias Wessén efter att ha tillskrivit ristaren Torfast den osignerade U 987 Funbo kyrka nämner att ”v. Friesen vill, säkerligen med all rätt, till Torfast attribuera även U 410, 418 och 419”. Med hjälp av Jan Axelsons arbete är det lätt att hitta den rätta förklaringen. Här får man veta att redan den amerikanske runologen Claiborne W. Thompson i sin avhandling Studies in Upplandic Runography från 1975 (s. 126 noten) hade insett att det handlar om ett tryckfel. Den sten som von Friesen och Wessén har avsett är inte U 410 utan uppenbarligen U 409 vid Lövstaholm i S:t Olofs socken. Runstenen vid Norrtil har alltså egentligen aldrig attribuerats till Torfast.

Ett par andra stenar som har fått lite förvånade attribueringar är U 967 Vaksala kyrka och U 971 vid Eke i Vaksala socken. Båda stenarna uppges vara ristade av den berömde ristaren Öpir, fastän de inte är ett spår lika de ristningar som denna ristare i övrigt har efterlämnat. Marit Åhlén som 1997 skrev om Öpir avfärdar dem också med rätta. Även om U 967 och U 971 har en hel del likheter inbördes, så undrar man vad utgivarna i detta fall kan ha tänkt på.

Lösningen är även här rätt enkel. Uppgiften om ristarbestämningarna finns under U 973 Gränby i Vaksala, som inte bara är en mycket typisk öpirristning utan även är signerad av honom. Wessén skriver där (s. 117): ”Runorna äro djupt huggna, ramlinjen däremot grunt, delvis endast svagt antydd, delvis säkerligen ej alls huggen. Jfr liknande förhållanden på U 967 och U 971, båda ristade av Öpir.” Det som Wessén kommenterar är att Öpir ibland har underlåtit sig att hugga ramlinjerna utan troligen – vilket man i ett fall (U 880) har kunnat konstatera – bara målat dem på stenen. I Vaksala socken finns två sådana Öpirristningar, där delar av ramlinjerna saknas: U 970 och U 974. Det är givetvis dessa två ristningar som Wessén har avsett. Numreringen är alltså i båda fallen förskjuten tre steg bakåt. Av allt att döma handlar det om en preliminär numrering av de uppländska runinskrifterna som på just detta ställe har råkat bli kvar i manus. Beträffande de aktuella runstenarna vid Vaksala kyrka och Eke har Wessén aldrig haft en tanke på den ristare som de senare har kommit att knytas till.

Jag om någon vet hur lätt det är trycka på fel tangent och hur ofta man missar något vid korrekturläsningen. Den som är uppmärksam kommer säkert att hitta ett och annat i denna text. Fördelen med en bloggtext är ju att man alltid kan gå in och rätta sina fel, allteftersom man får syn på dem (eller får dem påpekade).

Syftet med detta inlägg är givetvis inte att förringa insatserna av kollegor och föregångare, utan endast att fästa uppmärksamheten på en viktig punkt. Om något verkar konstigt eller ologiskt, konsultera alltid källan. Det kan handla om ett simpelt tryckfel.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad (S) och (A) står för i texten ovan, så anger (S) signerad ristning och (A) en attribuerad sådan. Siffrorna efter vissa av namnen beror på att det finns (eller har antagits finnas) flera ristare med samma namn. DS.

PPS. Thompsons slutsats angående U 410 bekräftas av von Friesens anteckningsbok II (s. 1) i Uppsala universitetsbibliotek, där det klart framgår att den sten som denne har avsett är U 409 och ingen annan. DS.