Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?
Text: Mats G. Larsson Bilder: Kringla.nu
När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.
Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.
Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.
Brevet till Kölsjön
När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:
Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön
Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.
Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.
Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.
I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!
Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com
Vidare läsning
Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
Tack Mats G. Larsson, för all den efterforskning som du gjort för att kunna skingra mystiken kring Kensingtonstenen. Det här har du gjort bra.
Bra! Ser många på nätet som verkar tro att Kensingtonstenen är äkta. Angelägen forskning. Skönt med konkreta resultat.
Det är utmärkt att detta falsarium, Kensingtonstenen, framställs som just ett falsarium, och att sentida runhistoria på detta sätt berikas. Mats G. Larssons största insats är dock, att han i sin bok klarlägger, att Öhman har smugglat in ett kodmeddelande i runstenstexten, och att detta visar, att just Öhman är ristaren.
Hej!
Den länk du funnit är naturligtvis väldigt tydlig och viktig att påvisa. Jag vill dock även minnas att nordiska språkforskare (osäker på från vilket land) har undersökt Kensingtonstenen och kommit fram till att språkets ordföljd på stenen inte alls stämmer med det årtal som är skrivet på stenen utan skiljer sig flera hundra år. Samt att även en del runor är för moderna, vilket definitivt visar att den är en förfalskning.
Svar till Anders Eriksson: Ja, det är förutom runorna en stor mängd språkliga drag, vad gäller både böjning och enskilda ord, som inte överensstämmer med årtalet på stenen men däremot med sent 1800-tal. Detta uppmärksammades av såväl amerikanska som nordiska språkforskare redan strax efter att stenen hittats. Jag tar upp detta relativt detaljerat i den bok som nämns inledningsvis.
Där satt den, spiken i Kensington-kistan.
Nu får vi se om Peter Stormare kör och letar upp dig i nästa säsong av Kensingtonstenen… 😉
Till alla som gör sitt yttersta för att visa att Kensington-stenen är ett falsarium: Vad är ni ute efter? Måste alla möjliga svenska forntidsmöjligheter vara falska? Är det för att helt ta bort intresset för historia i Sverige. Stormare gör ett fantastiskt jobb och de som inget vet borde vara tysta.
Om man förfalskar någonting så måste man ha någon vinning på det hela, annars skulle man sannolikt inte ödsla tid på något sådant. Jag har inte läst något om detta fall eller följt det överhuvudtaget. Någon som vet vad han skulle vinna på att förfalska denna sten..??
En fråga till Mats G: Hur ställer du dig till de fysiska tester som gjorts på stenen som talar för att runorna ristats in innan den hamnat i jorden och ett träd växt upp över den? Den bör ju då ha legat några årtionden innan den grävdes upp 1898?
Svar till Conrad: Det har nog från början inte rört sig om en regelrätt förfalskning utan ett practical joke . Upphittaren var enligt olika utsagor känd för att ha haft en förkärlek för sådana skämt och för att vilja lura ”de lärde”. Någon ekonomisk vinst verkar han däremot inte ha varit ute efter. Det hela är dock en ganska lång historia som det inte finns plats för här, utan jag får hänvisa till min ovannämnda bok för ytterligare detaljer.
Svar till Kalle L: De tester du syftar på har på olika grunder avfärdats av andra geologer. Och att ta ut en sten under just en asprot och sätta tillbaka den eller ersätta den med en annan var knappast något stort problem för en farmare. Dessa rötter sträcker sig ofta ganska långt ovanpå stenar i vågrät riktning, precis som på de bilder som presenterades i samband med fyndet. Jag tar upp bägge dessa frågor mer detaljerat min ovannämnda bok.
Intressant läsning med lokal historia, då min farfars-far Petrus med familj bodde på Franshamnars Herrgård vid nämnda tidpunkt.
Fråga till Magnus Rosén: Har du tillgång till några detaljer om bruket och dess gårdar under den aktuella tiden, såsom uppgifter ur bruksarkivet e.d.? Svara gärna direkt till min e-mailadress enligt ovan.
Svar till Kalle L (Sorry for continuing in English) I am a geologist and my paper on my physical tests show the Kenginston Runestone is a 19th Century hoax. Here is the citation and abstract:
Edwards, Harold 2020, The Kensington Runestone: Geological Evidence of a Hoax, The Minnesota Archaeologist, 77:6-40
The Kensington Runestone is a sandstone tablet purported to have been unearthed in 1898 near Kensington, Minnesota. Its inscription in runic and Latin letters self-dates to 1362 C.E. Analyses of the geology, geological provenance, fabrication, and lack of weathering show it consistent with an 1898 date and not a 1362 date. The flagstone that was used as the raw material is not native to the Kensington area. Tool impressions and other features of its fabrication are consistent with nineteenth century practice, not fourteenth century practice. All of the letters are virtually unweathered. A calcite-rich coating covers the lower left corner of the front. This coating is consistent with stucco applied to the surface of the sandstone. This coating is less weathered than the calcite in 61-year old marble tombstones found in Minnesota, so it could not have been exposed for 536 years. It is well established from karst geology that calcite weathers at least one and a half times faster below ground than at the surface, so if the artifact were buried for any length of time, its calcite-rich coating, including its inscription, would have been obliterated. This artifact was created near the time of its discovery, and is a late nineteenth century hoax.
You will have to compare it with other work and decide what you believe.