Att datera runstenar har som bekant sina sidor, eftersom det ju ytterst sällan finns något i själva inskriften som fäster dem mer exakt i tiden. Uppfattningen om deras ålder har också varierat. Riksantikvarien Johan Peringskiöld, som var verksam under stormaktstiden, drog sig inte för att göra dem riktigt gamla och placerade exempelvis den ”Uggi eller Ogg in mikla” som han trodde fanns omnämnd på en av runstenarna vid Bällsta (U 226) i Vallentuna ”175 åhr efter floden”. Här handlar det givetvis om syndafloden, vilket ju avser en rätt avlägsen tid. Motreaktionen kom så småningom och ett halvt sekel senare (1762) kunde Nils Reinhold Brocman istället förklara samma runstenar som ”de allrayngste” och att de ”icke äro äldre än År 1300”. I dag vet vi att ingen av dessa forskare träffade särskilt rätt.
Vikingatidens runristare brydde sig sällan om att försöka fästa sina verk i tiden. Den kryptiska runföljden þasataimunt som står under korset på Järvstastenen (Gs 11) har av vissa utlästs som Þā sat Æimundr ”Då satt Emund”, vilket antogs betyda att Emund Gamle då var kung i Uppsala. Tolkningen är väl inte omöjlig, men jag har en stark känsla av att meningen i denna runföljd måste vara en annan, oklart vilken. Ristaren bakom den norska Kulistenen (N 449, i dag på Vitenskapsmuseet i Trondheim) har däremot uttryckt sig mycket exakt om stenens tillkomst: Tolf vetr hafði kristindómr verit í Nóregi ”Tolv vintrar hade kristendomen varit i Norge …” Problemet är bara att vi inte vet från vilket år Norge ska räknas som kristet.
Betydligt mer intresserade av tiden var medeltidens gotlänningar. Här kan runinskrifterna nämligen emellanåt innehålla mycket exakta dateringar med hänvisningar till den så kallade påsktavlan. På den kända spisstolpen från Kullans i Gerum (G 78) som berättar om slutförandet av ett byggprojekt på gården står exempelvis: ”Och då var runan h söndagsbokstav och runan k primstav i trettonde raden. Och det blev färdigt på Simons och Judas’ afton.” Med hjälp av dessa uppgifter kan datumet bestämmas till den 27 oktober 1487. Andra inskrifter kan ge en datering i löptext som gravhällen G 100 i Lye kyrka: ”Och då hade lidit från Guds födelse fjorton hundra år och ett år mindre än femtio år.”
Från fastlandet är vi inte bortskämda med denna typ av uppgifter och det är här mycket ovanligt att de medeltida runristningarna innehåller något som ens liknar ett årtal. Ett undantag utgörs av den gravhäll som finns vid Lösens kyrka i Blekinge (DR 366). I dag återstår tyvärr endast ett mindre fragment av stenen, men det finns en äldre avbildning som visar att den en gång har haft en datering med romerska siffror. Eftersom inskriften tycks ha saknat ordskillnad har man tvekat om det har stått MCCCX eller MCCCXI det vill säga 1310 eller 1311. Det går nämligen inte att avgöra om det sista lodräta strecket är en romersk etta som tillhör dateringen eller om det rör sig om en i-runa som inleder runtexten.
Den äldre avbildningen utgörs av ett träsnitt från en avhandling av Adam Julius Kling 1746. Detta träsnitt ger ett lite egendomligt intryck och i Danmarks runeindskrifter (1941–42) har inskriften återgivits på ett så komplicerat sätt att den knappast kan visas på annat sätt än med en bild:
För snart tjugo år sedan tog den uppslagsrike runforskaren Evert Salberger tag i denna inskrift och prövade ett nytt grepp. Han bröt efter X och föreslog att det bakom den i så fall inledande runföljden iasio kunde dölja sig en ortnamnsangivelse ”i Åsjö”. De följande runorna mi, som på träsnittet har halv runhöjd och är placerade ovanpå en vågrät linje i den övre halvan av runbandet, tolkade han förslagsvis som en förkortning för namnet Manni.
I Salbergers redaktion fick början av texten i stället denna form:
ANO þNI | MCCCX i asio m<an>i lo(t) gøræ þen(æ) s(t)ææn […]
”I Herrens år 1310 i Åsjö lät M(ann)e göra denna sten […]”
Tolkningen har åtminstone vad gäller ortnamnet vunnit viss anslutning och finns upptagen i såväl Samnordisk runtextdatabas som i den forskningsbaserade databasen Danske Runeindskrifter.
Förra veckan skulle jag hålla ett föredrag om Blekinges runor för Kallvattenkuren i Ronneby och som förberedelse bokade jag ett besök i ATA för att se om det kanske fanns något intressant där att lyfta fram. Jag tycker nämligen att jag nästan varje gång jag beställer fram något material från detta arkiv stöter något nytt som jag inte tidigare kände till. Så också denna gång. Under Lösens socken fanns ett par brev från landshövdingen Wilhelm Gynther och apotekaren Moses Söderström till riksantikvarien J. G. Liljegren, där dessa berättar att de den 20 november 1832 hade besökt Lösens kyrka för att bese de runstenar som skulle finnas där. Av de tre stenar som var omnämnda i den tidigare litteraturen hade de då bara återfunnit en enda, men lyckligtvis den som intresserar oss här. I brevet låg också en teckning:
Att Gynther hade sett en del av denna gravhäll nämns i Danmarks runeindskrifter, men det aktuella brevet och teckningen har uppenbarligen varit helt okända för utgivarna. Det som direkt fångade min uppmärksamhet var att inskriften här hade tydliga kolonformade skiljetecken vilket helt saknas på Klings träsnitt. Sådana finns också markerade på ömse sidor om XI, vilket visar att årtalet ska vara 1311 och inget annat.
Detta omöjliggör givetvis Salbergers tolkning av inskriftens början och vi ska inte längre räkna med något ortnamn Åsjö i denna inskrift. Av Klings asiomi har Gynther och Söderberg tyvärr endast kunnat se de inledande runorna as samt spår av ytterligare två. Detta borde återge ett namn, men frågan är vilket. De tre första runorna asi skulle givetvis kunna svara mot mansnamnet Asi ”Åse”, som förekommer i både svenska och danska medeltidskällor, men de följande runorna omi (som endast finns hos Kling) är betydligt svårare. En möjlighet är kanske att anknyta till det Om som finns upptaget som binamn i Danmarks Gamle Personnavne (1936–64). Detta antas där antingen kunna vara bildat till det medellågtyska om ’farbror, morbror, systerson’ eller till ett ortnamn Omme eller Omø.
Så som runorna omi är framställda hos Kling är det dock svårt att bortse från Salbergers idé att runföljden skulle kunna innehålla någon form av förkortning. Associationerna går här gärna till det fornvästnordiska óminni ’glömska’ som med lite andra betydelser även har funnits i forndanskan (uminde) och fornsvenskan (ominne). Samtidigt ska vi nog inte lita för mycket på Klings återgivning av runorna. Av det bevarade fragmentet framgår att han där gjort sig skyldig till en del felläsningar och Gynthers och Söderbergs återgivning av inskriftens slut visar att han även måste ha hoppat över vissa runor (där Kling har kræiæeer läser de ḳræn : rẹeer). Säkrast är kanske därför att nöja sig med att säga att inskriften bör ha inletts med ett personnamn som har börjat på Ås-.
Ett arkivbesök kunde alltså på en sekund lösa ett gammalt tolkningsproblem, men egentligen var detta redan löst när Danmarks Runeindskrifter utkom. När jag följde upp lite andra trådar inför föreläsningen visade det sig nämligen att den nämnda teckningen hade publicerats i volymen Blekinge. Kyrkor i Östra Härad i det stora serieverket Sveriges kyrkor redan 1926(!) och att man där hade slagit fast att årtalet var 1311.
Bara för en kort stund trodde jag att jag var först med denna upptäckt!
> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Att brevet till Liljegren liksom uppgifterna i Sveriges kyrkor har förbisetts i Danmarks runeindskrifter kan ha en speciell orsak. Verket kom ju ut under tysk ockupation och brinnande världskrig och varken Lis Jacobsen eller Erik Moltke tilläts resa till Sverige. Istället bistod Elias Wessén dem med arkivaliska uppgifter om runinskrifterna i Skåne, Halland och Blekinge i ett mycket sent skede av arbetet. Enligt förordet i Danmarks runeindskrifter ska han ha tagit på sig ”det omfattende revisionsarbejde uden at sky nogen ulejlighed”, men vi vet ju inte alls hur mycket tid han har kunnat lägga på detta eller hur tillgängliga de svenska arkiven och biblioteken egentligen var. DS.
