Publicerat

 

Hällristning av ett skepp
Hällristning i Tanum världsarvsområde

Bilder vi ser ofta, kan förstärka idéer som vi människor har om hur saker och ting ”ska vara”. En sådan idé kan vara att alla hällristningar måste vara målade för annars kan ingen se dem. Varför behöver vi justera den tanken?

Varsamhet  och värnande om det arkeologiska källmaterialet

 

Konservatorer och byggnadsantikvarier får under sin utbildning lära sig att man ska vårda kulturarvet enligt vissa etiska principer. Exempel på sådan principer är:

  • Man ska alltid undvika att förändra det arkeologiska eller historiska källmaterialet
  • Allt man gör på en fornlämning ska genomsyras av VARSAMHET
  • När man väljer metoder, material eller produkter så ska dessa vara icke-destruktiva (dvs får inte bidra till att objektet bryts ner). De valda metoderna och materialen ska vara reversibla (dvs de ska gå att ta bort). Det man gör på ett kulturarvsobjekt ska inte göra att stenen mår sämre. Valet av metod och produkter får inte försvåra framtida kommande vård- eller förvaltningsåtgärder.

 

Att sprida fotografier som visar varsamhet

De här etiska principerna får gärna synas när vi som arbetar inom kulturvården väljer bilder till våra rapporter eller våra presentationer. Det är bra att vi visar i våra bildval att vi själva lever som vi lär. Det ger oss trovärdighet.

Vad är det vi bör tänka på när vi väljer bilder? Ja, det handlar sällan om att en bild är fel i sig, utan det handlar om hur många gånger vi visar något. Det kan också handla om vilken bildtext vi har till fotografierna. Och det handlar om vad bilderna vi har valt ger andra för intryck.

Tänk dig till exempel att vi konservatorer, byggnadsantikvarier eller andra kulturvårdare, skulle använda sig av fotografier på gamla fönster lagade med gult fogskum till alla våra rapporter eller Vårda-väl-blad. Det är inte fel i sig om vi vill visa en bild på fogskum till en artikel om fogskum. Eller till en artikel om rådgivning kring byggnadsvård. Men det skulle bli konstigt om vi varje gång vi vill visa ”bästa praxis” inom byggnadsvården, tog fram en bild på fogskum. Om vi använde bilder på fogskum till allt vi skriver. Om vi har en bild av fogskum på vårt brevpapper, som logotype och till nya forskarrapporter vi skriver, samtidigt som vi säger att vi arbetar varsamt, så kan budskapet bli tvetydigt. Man kan inte införa ett centralt ”bildförbud” mot bilder som visar fogskum, röd akrylatfärg, eller som visar felaktiga vårdåtgärder – för ibland behövs de bilderna. Men det kan vara bra att tänka efter vad bilder man sprider, förmedlar.

Andra sätt att synliggöra ristningar på

Vad är då ”felet” med vissa fotografier på hällar med röda, imålade hällristningar? Ja, grunddilemmat är att imålning med modern färg, räknas som att man förändrar det arkeologiska källmaterialet. Det är en åtgärd som kan ge skador, eftersom man ofta tvättar stenytan hårdare än vanligt inför imålning.   Imålning på ett arkeologiskt eller historiskt  objekt som aldrig haft färg på sig när man hittade det, räknas inte heller som konservering (bevarande). Utan det är en publikanpassningsåtgärd.

Det kan vara okej att visa röda imålade hällristningar IBLAND . Men numera finns det flera andra metoder att göra ristningar tillgängliga på. Därför är det bra om vi som arbetar med fornlämningar och med kulturvård börjar visa dessa alternativa metoder oftare på fotografier.

Till exempel kan man fotografera omålade ristningar i släpljus. (I naturligt ljus framträder ristningar olika bra vid olika tider på året eller på dagen. Och det kan vara så de var tänkta att ses). Man kan förstärka släpljuset med ficklampa eller under en presenning). Man kan ta nattfotografier. Numera finns det flera platser där man redan monterat, eller håller på att montera upp belysning som förstärker ristningarna. Man kan också projicera ljus i olika kulörer. Man kan också 3D-skanna hällarna och därefter prova olika färgsättning av ristningarna i ett datorprogram. Det pågår även utveckling av appar man kan använda i fält som besökare på ett hällristningsområde.

Projektet SAMHELL

Sverige och Norge har ett pågående Interreg-projekt tillsammans som heter SAMHELL där vi samarbetar kring vård, konservering och förvaltning, vi utvecklar dokumentationsmetoder och publikanpassningsåtgärder. Syftet är att bidra till ”best practice” kring dokumentation, publikanpassning, vård och förvaltning blir ännu mer känt i våra bägge länder. Vi utgår från i Europa antagna CEN-standarder för kulturvård. Dessa europeiska standarder är antagna i både Sverige och Norge. Ni kan läsa mer om detta projekt här: Start – Samhell