Publicerat

”Det är värt varenda krona och timme vi lagt ner. Vi är otroligt nöjda och stolta över vår nya utställning”. (Erica Duvensjö, världsarvssamordnare, Luleå kommun). Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

KRÖNIKA AV VIKTOR LINDBÄCK.
En solig augustidag åker jag ner till världsarvet Gammelstad i Luleå, för att se deras efter ombyggnad nyöppnade utställning  ”Gammelstad – Kyrkstad i världsarvsklass”, i det nymålade Visitor Center som ligger mellan den medeltida stenkyrkan och kyrkstaden med sina 405 timmerstugor.

Visitor Center i Gammelstad till höger. Till vänster skymtar stenkyrkan från 1400-talet, och det fristående klocktornet från 1815. Bortom klocktornet kan man ana kyrkstugor. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Utställningen, som upptar hela övervåningen i besökscentret, är ny för i år och invigdes i maj. Den gamla utställningen, som förutom att vara utdaterad också var för trång för grupper med guide, revs i december 2020. Uppbyggnaden tog ett år i anspråk, och den nya utställningen stod klar i december 2021. Tiden fram till invigningen i maj ägnades åt test och kontroll av teknik; för digital teknik är en viktig del i den nya utställningen. Informationen i utställningen är kort och enkelt hållen; den som vill få fördjupade kunskaper hittar den komprimerad genom de digitala skärmarna. Ljud koncentreras i ljudduschar, för att inte vara störande.

Inne i utställningen, som består av ett öppet rum med montrar, skärmar, bilder och texter på väggarna. På golvet finns en karta över Gammelstads kyrkstad, och i mitten står ett digitalt bord med en interaktiv karta som visar landhöjningen vid dagens Luleå och Gammelstad.
Utställningen Gammelstad – Kyrkstad i världsarvsklass. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Inne i utställningen, som består av ett öppet rum med montrar, skärmar, bilder och texter på väggarna. På golvet finns en karta över Gammelstads kyrkstad, och i mitten står ett digitalt bord med en interaktiv karta som visar landhöjningen vid dagens Luleå och Gammelstad.
Utställningen Gammelstad – Kyrkstad i världsarvsklass. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Allting i utställningen har, enligt världsarvssamordnaren Erica Duvensjö, ”fungerat jättebra”. De enda problem som funnits med den digitala tekniken upptäcktes och åtgärdades redan tidigt, i samband med installation av uppdateringar. Och jag håller med, efter att ha gått runt och testat alla skärmar i utställningen i två omgångar – allting fungerar verkligen jättebra.

Interaktiv installation, där besökaren kan möblera sin egen kyrkstuga. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Även om den huvudsakliga svenska semesterperioden är avslutad, skolorna har börjat, och det är mitt i veckan, är det en del besökare i utställningen när jag är där. Många delar av Europa har senare semesterperiod och skolstart än Sverige, och säsongen pågår ända fram till slutet av augusti. Besökscentret är dock öppet året runt, och upplever en besökstopp varje år i samband med Jokkmokks vintermarknad, då framför allt grupper med utländska besökare gärna stannar till på vägen.

Besökare på guidad tur bland kyrkstugorna. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Projektet

Utställningen ägs av Luleå kommun (kultur och fritidsförvaltningen avd. kultur, skärgård och turism) på samma sätt som friluftsmuseet Hägnan. Förstudien för projektet började våren 2020, och avslutades i augusti 2020. Både framtida förvaltare (Luleå kommun) och intressenter fanns med från första början i projektets referensgrupp, och kunde därmed aktivt påverka utformningen av utställningen.

I referensgruppen för både förstudie och projekt fanns representanter från Norrbottens museum, Nederluleå församling, länsstyrelsen i Norrbotten och Luleå kommun. I det praktiska arbetet med uppbyggnad av utställningen deltog också föremålsantikvarier från Norrbottens museum, då en del historiska originalföremål ingår i utställningen. Trots allt negativt som två års pandemi med nedstängningar och begränsningar har medfört, har tiden utan besökare kunnat utnyttjas effektivt för att bygga upp och testa tekniken i den nya utställningen.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Även kyrkstugeägarna, en i den gamla utställningen förbisedd grupp, har gjorts delaktiga i den nya utställningen – där ett urval kyrkstugeägare genom de digitala skärmarna porträtteras och med egna ord berättar om sin egen del av världsarvet. För kyrkstaden är ingen konserverad museal miljö, utan i allra högsta grad en levande miljö där nya generationer skvallrar, fikar och umgås i välbehövliga avbrott från vardagen.

En bildskärm i utställningen, där ett urval av kyrkstugor och deras ägare presenteras i ord och bild.
Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Foto: Viktor Lindbäck CC BY
Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Utan sina ägare, skulle kyrkstugorna vara döda byggnader och den månghundraåriga traditionen av levande mötesplatser bruten. Att äga en kyrkstuga är även ett fysiskt, materiellt arv att förvalta. Därför behandlar också en del av utställningen byggnadsvård, och de praktiska byggnadsantikvariska aspekterna av kyrkstugorna.

Film, bild, materialprover och historiska verktyg berättar om byggnadsvård bland kyrkstugorna. Lägg märke till ljudduschen, som gör att ljudet från filmen inte sprider sig till resten av utställningen. Foto: Viktor lindbäck CC BY

Underhåll och uppdatering

Allting kräver underhåll; digitala skärmar och deras innehåll, likaväl som timmerstugor och deras inventarier. Planering av den långsiktiga förvaltningen av den nya utställningen har också funnits med från början. Den gamla utställningen, med sina analoga texter och skyltar, var statisk. Till slut blev den en utställning om en utställning; som den var för 25 år sedan, då Gammelstads kyrkstad utsågs till världsarv. Den nya utställningen har sitt huvudsakliga innehåll i digitala skärmar, vilket gör den flexibel och föränderlig.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY
Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Den framtida rutinen för underhåll och uppdatering blir att en gång per år se över utställningen och uppdatera innehållet, samt vartannat år byta ut innehåll. ”Det skall vara lätt och enkelt, och alla skall kunna ändra innehållet”, säger Erica Duvensjö, och därför använder man sig i utställningen av Word Press för administration och uppdatering av det digitala innehållet.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY
Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Utställningen och dess innehåll

Planeringsarbetet inför den nya utställningen påbörjades redan 2017-18. Grundtanken var alltsedan början att både skapa större plats för grupper med fysisk guide, och att med hjälp av fler digitala element skapa en mera levande och föränderlig utställning. Man ville också i utställningen kunna visa en kyrkstuga i full skala, då visningsstugan ute i kyrkstaden inte alltid är öppen.

Den rekonstruerade kyrkstugan, med inredning från 1910-talet, inne i utställningen. Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Samtliga dessa mål har uppnåtts i den nya utställningen, som enligt Erica Duvensjö har tagits emot mycket väl av både barn och vuxna, och de digitala delarna har använts frekvent. Det har kommit fler barnfamiljer än tidigare, och barn har återkommit i flera vändor till utställningen. I utställningen samsas digitalt och analogt, liksom historia och nutid, på ett sammanhållet och välavvägt sätt. Här möter man också, på ibland oväntade ställen, musfamiljen Gammelstadssons; ett verk av konstnären Zilmara.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Ett urval originalföremål stärker den historiska förankringen, och företeelsen kyrkstäder och lappstäder förklaras, liksom begreppet världsarv, på sina egna platser i utställningen.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Även kyrkan har varit delaktig i utställningen, genom att ekonomiskt och innehållsmässigt bidra till den del av utställningen som handlar om deras roll och del i världsarvet.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Mitt i utställningen ligger en vägg med skärmar, där besökaren i en interaktiv installation utvecklad av Spree genom ett enkelt dra-och-släppa-gränssnitt kan möblera och modifiera sin egen kyrkstuga.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Installationen är särskilt intressant för mig, eftersom möjligheten att skapa och möblera virtuella historiska rum varit uppe för diskussion i samband med den pågående utvecklingen av nya digitala guider på Glimmingehus. Jag testar de funktioner som finns i utställningen länge och grundligt. Tekniskt sett, fungerar det smidigt och lätt att fylla sin egen kyrkstuga med tidstypiska möbler och föremål som ljusstakar och leksaker. Rotera, flytta runt, ändra färg… Byta design på dörren och taktäckning på utsidan. Vilket pedagogiskt mervärde och vilken behållning installationen ger besökarna, det får framtiden och framtida utvärderingar visa. Jag fortsätter att följa projektet, för att få indikationer på om det är värt insatsen eller inte, att utveckla någonting liknande för Glimmingehus. Eller rekommendera det för andra besöksmål.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Norrbottens historia blir obegriplig om man inte tar landhöjningen med i beräkningen, och i utställningen ingår också en skärm där besökaren kan se hur kustlinjen vid dagens Luleå och Gammelstad har förändrats de senaste 6000 åren. Installationen har utvecklats av Pxlfld med utgångspunkt i kartmaterial från Norrbottens museum. Det som står närmast på tur att uppdatera i utställningen är denna del, som kommer att kompletteras med tydligare referenser till det nutida landskapet och dess tätorter.

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

 

Foto: Viktor Lindbäck CC BY

I utställningen finns idag enbart språken svenska och engelska, men planer finns på att uppdatera med fler språk; särskilt med tanke på att Gammelstad är ett besöksmål med många internationella besökare. Någonting annat som också planeras att uppdateras är de traditionella audioguiderna. De är, enligt personalen, bra hjälpmedel för utländska besökare att få guidning på sitt eget språk. Men samtidigt finns planer på att vidareutveckla audioguiderna till ett modernare format, där besökaren också kan använda dem genom en app i sin egen telefon eller platta.

Erfarenheterna

Jag frågar Erica Duvensjö om det finns några erfarenheter från arbetet med utställningen som kan vara till nytta för andra besöksmål och museer, som vill förnya och göra sina utställningar mera tillgängliga. Och svaret blir, i sammanfattning:

  • Det viktigaste är att ha en bra förstudie.
  • Det är också viktigt att ha en referensgrupp inkopplad redan tidigt i projektet – annars är det lätt att man själv får tunnelseende.
  • Ta in producenter som har koppling till kultur och är lyhörda.
  • Det tar längre tid än man tror, särskilt om man inte gjort det förut.
Foto: Viktor Lindbäck CC BY

Det mänskliga utrymmet för den mänskliga berättelsen

Jag kommer att fortsätta att följa utställningen, med särskilt intresse för vad den interaktiva digitala möbleringen av kyrkstugor kan komma att tillföra besökarnas upplevelse och förståelse av platsen och byggnaderna. Digitala rekonstruktioner och visualiseringar av det som av praktiska och ekonomiska skäl inte låter sig rekonstrueras i full skala, är ett återkommande och ständigt aktuellt ämne när man talar om tillgängliggörande och förmedling.

Just nu när jag skriver detta, i augusti 2022, jobbar jag själv med ett projekt som syftar till att ta fram nya digitala guider till Glimmingehus, och där återskapande av den nu tomma men en gång så praktfullt inredda borgen är föremål för både diskussioner och experiment. Det finns kunskaper; både praktiska och teoretiska sådana, hos både re-enactors som praktiskt återskapar historia, och i mera akademisk form inom forskning och experimentell arkeologi. Liksom hos fornbyar och friluftsmuseer, där praktisk, levande historieförmedling står i fokus. Det finns också uttalade behov av dessa kunskaper för utveckling av publik verksamhet, publika upplevelser och mera fria tolkningar av kulturarv hos museer och besöksmål, likaväl som inom utveckling av spel och andra digitala gestaltningar. Men samtidigt finns det påfallande lite kommunikation mellan dessa verksamhetsområden, som ändå i så hög grad är överlappande och har möjlighet att berika varandra. Det finns en massa kunskaper som bara stannar inom sina respektive sfärer/verksamhetsområden. Här behövs mera kommunikation och kunskapsutbyte.

Det ljusa, luftiga och öppna intrycket av den nya utställningen ”Gammelstad – världsarv i världsklass” är det som dröjer sig kvar i mitt medvetande, när jag på invand autopilot kör E4:an genom kustlandet; mot UFO-vattentornet i Töre där jag svänger norrut, hemåt. Den nya utställningen är framför allt anpassad för att ge människorna utrymme. Någonstans, så är ju alla visualiseringar ändå ingenting annat än komplement till den mänskliga berättelsen; den enda berättelse som på riktigt befolkar och förmedlar platsen.

Solen skiner in genom fönstren i den trappa som leder upp till utställningens entré. I trappuppgången finns foton av andra världsarv, och in till utställningen står en dubbeldörr öppen.
Foto: Viktor Lindbäck CC BY