”Kulturarv i skolan har bidragit till att samla och sprida goda exempel och skapa en bred plattform för dialog”, skriver Charlotte Ahnlund Berg, utredare på Riksantikvarieämbetet och ansvarig för webbinarieserien Kulturarv i skolan.
I minglet utanför konferenssalen rörde någon min arm. ”Du känner inte igen mig men jag vet vem du är”, sade en kvinna och log. Hon fortsatte: ”Tack för jättefina seminarier om skola och kulturarv, dem har jag haft nytta av”.
Jag blev så glad. Inte främst över att bli igenkänd, förstås, utan för orden hon sa om nytta. För att förklara varför får vi backa några år i tiden.
2018-2022 hade Riksantikvarieämbetet i uppdrag av regeringen ”att kartlägga kulturarvsarbetets betydelse för skolväsendet samt att främja samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna”. Det mynnade ut i en rapport, Skolan och kulturarvet, som väldigt kortfattat kan sammanfattas så här: skolan är viktig för att barn över hela Sverige ska få tillgång till kulturarv i unga år, och kulturarv kan å sin sida vara en god tillgång i skolans arbete. Det bedrivs väldigt mycket bra arbete men det finns utvecklingspotential och utmaningar.
Regeringsuppdraget var menat att lägga grund för ett fortsatt, långsiktigt arbete med de här frågorna inom Riksantikvarieämbetet. Det handlar om att främja samverkan mellan kulturarvsinstitutioner och skolan, samla och sprida goda exempel på olika typer av samarbeten och samverkansprojekt och skapa en bred plattform för dialog.
Uppdraget rapporterades mitt under pandemin. Både skolan och kulturarvsvärlden var upptagna med att hitta lösningar i vardagen och pröva nya arbetssätt. Det gjorde vi också. Det som skulle varit en stor slutkonferens blev i stället tre halvdagar där rapporten redovisades och kommenterades i direktsändning och där de nära 200 deltagarna kunde ta del av goda exempel från Sverige och Norden – på distans. Att många kunde delta i samtalen från olika geografiska platser upplevde vi som en styrka.
Därför kom webbsända seminarier kom att bli ett av våra viktigaste verktyg i arbetet med skola och kulturarv under de kommande två åren. Digitala metoder och lärresurser är ett sätt att nå ut bredare och nå fler även för kulturarvsaktörer som museer, arkiv och världsarv. Genom att själva till stor del arbeta digitalt visar vi hur det kan gå till.
I seminarierna har deltagarna möjlighet att dela kunskaper och erfarenheter kring metoder och arbetssätt. Syftet är att kulturarvsaktörer av skilda slag ska få idéer kring hur de kan matcha skolans behov ännu bättre än idag. Seminarierna har bland annat behandlat de nya kursplanerna i historia för grundskola och vilka fördelar det finns med en strategi för pedagogiskt utvecklingsarbete. Vi har presenterat olika digitala plattformar som samlar lärresurser för skolan och lyft exempel på hur kulturarvsinstitutioner kan nå ut och formulera sitt erbjudande till skolan på ett effektivt sätt.
Det har varit ett varierande antal deltagare i direktsändningarna, från 100 till 10, och deltagarna har kommit från vitt skilda håll, både geografiskt och organisationsmässigt. Vi har träffat människor från Norrbotten, Bohuslän, Småland och Skåne, för att plocka ur den långa listan. Deltagarna har arbetat som museipedagoger, kommunantikvarier, arkivarier, forskare eller kultursamordnare, vi har haft deltagare från hembygdsrörelsen och en och annan lärare. Tittar jag på seminarieseriens teman och på anmälningslistorna tycker jag att vi kan säga att Kulturarv i skolan har bidragit till att samla och sprida goda exempel och skapa en bred plattform för dialog. E-mail med formuleringar som ” Vill gärna delta i era fortsatta digitala sändningar. Alltid lika intressant och lärorikt” eller ”Vill passa på att tacka för bra seminarieserie” tar jag som tecken på att satsningen uppskattas.
Hittills har vi producerat 23 avsnitt som direktsänts och som sedan, efter redigering och textning, har lagts i en lista på Riksantikvarieämbetets YouTube-kanal. Där finns alltså en kunskapsbank som det är möjligt att använda för inspiration och lärande vid valfritt tillfälle. Och det tycks som om filmerna verkligen används. Just nu har seminarieserien sammanlagt drygt 2 800 visningar.
Om våra insatser givit effekt och vi verkligen lyckats med att främja samverkan mellan kulturarvsinstitutioner och skolan behöver vi undersöka på ett djupare plan, till exempel genom intervjuer av seminariedeltagare. Har de kunskaper och idéer de fått med sig lett till förändrade och förbättrade arbetssätt? Det blir en rolig och spännande arbetsuppgift framöver.
Här kan du följa den pågående seminarieserien.
