EN KRÖNIKA AV VIKTOR LINDBÄCK
Det första jag konstaterar, när jag för första gången på länge lämnar E10:an och rullar in så långt mot den plats där Kiruna kyrka brukade vara som avspärrningarna tillåter, är att hela Kiruna är… förändrat.
Det är fler än jag som har svårt att hitta vägen från parkeringen, till den plats som kyrkan efter mer än hundra år är på väg att lämna, genom det än så länge ganska trevande nya Kiruna centrum där en storbildsskärm just misslyckats med att visa biskopens och kyrkoherdens välsignelse av kyrkflytten. På min väg uppåt, mot det landmärke som snart förvinner, passerar jag många konfunderade vandrare, som vänder och vrider på sina telefoner. Och en hel del utlandsregistrerade husbilar, som verkar leta efter både parkering och kyrka.
Det är en kallblåsig morgon, i den del av Sverige där hösten kommer i augusti. Och samlade kring kyrkan, som står lastad och klar att rulla iväg på 224 hjul, finns både täckjackor och varselvästar, fjällvandrande familjer med tält och liggunderlag på ryggsäckarna, en och annan rullator, många hundar, och en och annan cyklist med feta däck. Pressen är beredd, med stora stativ och kameror. Allmänheten med sina telefoner. Kyrkan väger 672 ton. Hela ekipaget över 1200 ton. Fort går det inte, när kyrkan väl börjar rulla nerför backen. Effekten blir mera den av en perspektivförskjutning än av en rörelse. Och av surrealism, när klockstapeln plötsligt står ensam kvar. Även i en hastighet av 0,5 kilometer i timmen, med återkommande stopp för kontroller av eventuella oönskade rörelser i byggnaden, går det framåt.
Sverige brukar kallas världens mest sekulariserade land. Ändå är det som ett högtidligt begravningståg som sakta rör sig i procession bakom kyrkan på dess färd genom Kiruna. I två dagar följer jag flytten av Kiruna kyrka, ätande glass (med smak av hockeypulver, vi är ju trots allt i Kiruna) som LKAB bjuder på i kallblåsten. Under dessa dagar hör jag många andaktsfulla samtal om de tekniska detaljerna i flytten. Om häpnadsväckande vikter och axeltryck. Om alla de 224 hjulen, som styrs individuellt. Och det sägs vid mer än ett tillfälle att den som styr hela ekipaget är en ensam, mer eller mindre osynlig människa som går bakom med en joystick och en liten låda på magen. Gränsen mellan ingenjörskonst och mirakel är lika flytande nu, som när medeltidens katedralbyggare fick stenblocken att sväva. Även om det numera sker på bekostnad av färre människoliv.
Kyrkflyttens andra dag inleds med att konferencieren meddelar att kyrkan ”har sovmorgon”, för att sedan glatt meddela att ”Madame” nu är på väg till sin ”förhoppningsvis sista viloplats”. I ett sedan 500 år protestantiskt och påstått avkristnat Sverige. Det är mer än bara byggnadsmaterial i en byggnad, och mer än bara religion i en religiös byggnad. Kiruna kyrka engagerar och berör. Långt innan och bortom stadsflytten. På det sätt som kyrkor ofta gör, genom att vara en del av och en symbol för den lokala identiteten. Som laddas upp av och blir till en behållare både för bygdens kollektiva minne och individers kopplingar till detsamma. Oavsett om man tror eller inte. Och inte enbart lokalt. Arkitekturåret 2001 utsågs Kiruna kyrka till ”Alla tiders bästa byggnad”, i tävlingsklassen för byggnader uppförda före 1950.
Flytten av Kiruna kyrka lägger ännu en årsring till dess historia; sätter ännu ett landmärke i tidens eviga flöden. Laddar kyrkan ännu lite mera med mänskliga tankar och minnen. En annan höst har jag stått vid de fortfarande varma brandresterna av Hietaniemi kyrka, där de tända gravljusen och rosorna började läggas vid kyrktrappan så fort brandkåren hade åkt därifrån. Det var inte enbart byggnadshistoriska värden som försvann den natten, utan en del av bygdens och människors gemensamma minnen. Den gemensamma fysiska plats där generationers livstrådar har korsat varandra.
Då jag är fast besluten om att få med mig även ett fysiskt minne efter kyrkflytten, köar jag i tre timmar för att få en specialtillverkad jubileumsmugg. Den finns bara i 3000 exemplar. Kungen har den första. Vilken i ordningen jag har vet jag inte, men jag hann få den, fylld med kaffe och några bitar Kangosost, innan enbart pappersmuggar stod till buds. Och blev därmed också deltagare i världens största kyrkkaffe − dokumenterat för Guinness rekordbok. Jag var sedan inte ensam om att ta en selfie med muggen framför kyrkan på dess nya plats. Där ser den lite vilsen ut just nu, på en öde grushög. Riktigt lika mycket av ett landmärke som förut känns den inte som just nu, på sin nya, lägre belägna plats. Det kommer att dröja två år innan det blir några gudstjänster i Kiruna kyrka. Men den finns där. Trots allt. Och med tiden kommer den återigen att ligga där den alltid har legat. Mitt i byn och mitt i människors medvetanden. Som ett inre och ett yttre landmärke.
Text och bilder: Viktor Lindbäck, verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet (CC BY).
