KRÖNIKA AV VIKTOR LINDBÄCK
Hietaniemi kyrka har brunnit ner till grunden. Det var varken kriget eller krisen som kom, utan ännu en ”okänd brandorsak” som berövade mänskligheten ytterligare en del av dess gemensamma minne. Det jag från början hade tänkt att skulle bli ett inlägg om värdet av privata initiativ och ideella föreningars arbete i förmedling och gestaltning av kulturarv, med utgångspunkt i rekonstruktionen av Särkilax kapell, kom av sig redan innan sumpen hade hunnit sjunka undan i morgonkaffet. Innan jag åkte hemifrån, hade Wikipedia-artikeln om Hietaniemi kyrka bytt tempus från presens till preterium. Därför blev denna artikel i stället en berättelse om det obeständiga och ständigt föränderliga; om byggnader som bärare av berättelser och minnen, om bevarande bortom det materiella – med tre kyrkor i Tornedalen som exempel.
Morgonen börjar med strålande sol. Jag tänker att det kan bli dramatiska motljusbilder med den uppgående solen och brandresterna, så därför svänger jag först söderut mot Hietaniemi, i stället för norrut mot Kuivakangas. Men solen går i moln redan innan jag kommit till Ruskola. Det blir mörkt och grått, med moln som påminner om brandrök på himlen. Det är något surrealistiskt med en skylt där det står ”kyrka”, när man vet att ingen kyrka längre står där; som att passera någon död gammal släktings hus, och veta att de inte längre bor där fastän minnenas närvaro dröjer sig kvar.
Det som inte får hända händer ändå; i Paris likaväl som i Tornedalen. Även kyrkor som i århundraden överlevt både världskrig och revolutioner kan plötsligt för alltid vara borta av oklara orsaker. Jag var inne i Notre-Dame de Paris vid trettonhelgen innan branden den 15:e april 2019. Först hade jag inte tänkt gå in, eftersom det var franskt skollov och monumentala köer; jag tänkte att jag skall ju ändå tillbaka till Paris i november, och har kyrkan stått här i över 800 år så står den väl kvar några månader till. Men jag köade länge och väl ändå, och fick se interiören som den aldrig mer kommer att kunna ses igen. I maj i år körde jag hem från Kalix via Haparanda och Övertorneå, genom ett översvämmat Tornedalen i jakt på intressanta fotomotiv efter att ha besökt den vikingatida gravhögen utanför Sangis. Att det var sista gången jag skulle få se Hietaniemi kyrka i den skira vårgrönskan hade jag inte kunnat ana.
Kyrkan blir en del av landskapet, bygden, dess identitet och minnen; en levande organism präglad av århundradens ombyggnader och generationer av kyrkfolk. När en kyrka förstörs, är det någonting mer än enbart dess byggnadshistoriska värden som försvinner. Det har hänt förut, och det kommer att hända igen; genom mänskliga faktorer, bristande underhåll, tiden och naturen själv. Vårfloden i Torneälven var extrem våren 1617, och ledde till att dåvarande Övertorneå (Särkilax) kyrka spolades bort och slogs sönder i de isiga vattenmassorna. Denna dramatiska händelse blev sedan upphov till tre (egentligen fem, eftersom 1700-talets kyrkor i Matarengi och Hietaniemi hade föregångare från 1600-talet på samma platser) nya kyrkbyggen: Två kyrkor i samma socken; en i den norra (nuvarande Övertorneå kyrka), och en i den södra delen (Hietaniemi kyrka), och så en rekonstruktion av den äldsta kända kyrkan i Övertorneå – Särkilax kapell, som stod klar våren 2018.
Med utgångspunkt i dessa tre kyrkor, skall jag nu ge exempel på de mänskliga minnen, tankar, berättelser och engagemang som gör kyrkorna till mer än enbart fysiska objekt. Fysisk dokumentation och bevarande är viktigt, men varje byggnad rymmer också mer än vad som kan inordnas i ett punktmoln och förses med en naturtrogen textur. Byggnaderna är behållarna, men berättelserna är innehållet.
Särkilax kyrka (Särkilax kapell)
Särkilax kyrka, som om den stått kvar i original hade varit Sveriges nordligaste medeltida kyrka, väcker tankar kring medeltiden i norr. Tornedalen var ingen isolerad utmark, utan låg mitt i ett transkontinentalt handelsnätverk med Torneå som centrum.
Särkilax kapell omnämns för första gången i skrift år 1482, i ett förläningsbrev till ärkebiskop Jakob Ulfsson (Örnfot), som av det svenska riksrådet tilldelats hela det kustnära området från Umeå upp till Särkilax i förläning med rätt att ta ut skatter. Detta var en betydelsefull markering från Uppsala ärkestift av den östliga gränsen mot Åbo stift.
På sin Carta Marina från 1539 har Olaus Magnus märkt ut S:t Andreas kyrka i Särkilax, vid Torneälven mellan Torneå och Pello, som ”Ec. S. Andree”. Torneå är på samma karta utmärkt som en ”Emporium maximum”, dvs. en stor handelsplats. Torneå var centrum för hela den handel med fisk och pälsverk som gick mellan Ishavet i norr och storstäder som Stockholm och Åbo i söder. Olaus Magnus skriver om Torneå sitt verk Historia om de nordiska folken (1555) att:
”På bergen i detta Norrbotten upprinner en strid och djup älf, som med två armar utmynnar i hafvet, och på den smala landremsan mellan dessa är en stad byggd, som kallas Torneå (Thorna) det är: tornön, och ligger på ungefär 82 graders nordlig bredd och 42 graders längd. Denna stad har ett särdeles vackert och förmånligt läge, och ingen annan handelsplats i hela trakten upp emot Nordpolen är mera besökt än detta Torneå. Här församlas nämligen hvitryssar, lappar, bjarmer, bottningar, finnar, svenskar, tavaster och hälsingar; dessutom komma åtskilliga från Norge öfver de höga fjällen och vidsträckta ödemarkerna, liksom öfver Jämtland. Och alla dessa färdas dels i långa och smala båtar, särskildt byggda för färder på de strida forsarna, dels i åkdon, dragna af tama renar, hvilka se ut som hjortar, dels ock på ett slags böjda stänger [skidor], med hvilkas tillhjälp de fort taga sig öfver de snöhöljda bergåsarna och sedan glida fram hit i snabb fart, såsom man finner beskrifvet i början af detta verk.” (red. John Granlund 2010, s. 938)
Även utländska källor nämner Särkilax kapell. Den äldsta av dessa källor är den portugisiske handelsmannen och diplomaten Damianus à Goes, som i sitt verk Descriptio Lappiae från år 1540 skriver följande:
”I det östliga Lappland är en församling, St. Andreae församling, belägen på 84 graders nordlig bredd; den är berömd för sitt storartade och dyrbara tempel samt för lärda och i de heliga skrifterna kunniga män. Denna församling hör och lyder under ärkebiskopen i Upsala, inom hvilkens stift den är belägen. Icke desto mindre äro de kringboende folkstammarna i följd af prelaters och stormäns likgiltighet eller girighet, såsom sagdt är, utan kunskap om Kristus.” (övers. Gösta Thörnell, 1915)
Några kända bilder av det medeltida Särkilax kapell finns inte bevarade. Däremot gav riksantikvarien Johannes Bureus en målande beskrivning i samband med sitt besök på platsen den 17:e december år 1600 (där förekomsten av tre altaren och många beläten antyder att det katolska arvet fortfarande var levande):
»Ther sågh jagh Träkappalet, som är S. Anders k(yrka) och sägz vara älder än Torne kyrkia, som är af steen. ther voro kors på kyrkegården, men i Torne klabbar medh små järnkors ofvan i. uti Trägolvet voro slagna små järnkors, ther voro 3 altar och månge beläten, små fönster. Utan för bolgården (voro) stänger knut emellan för grimskaften skull. Prästen bodde siälf i rök stughu som och alle gemene böndren, men för väghfarande hadhe han som och andre the rijkaste stugur medh skorsten, glasf(enster) och bord och sänger» (G. Klemming, Ur en samlares anteckningar. Uppsala 1883-86:178)
Vintern 1616/17 var ovanligt mild och snörik, och våren kom med en enligt samtida källor ”onaturlig värme”. Detta anses vara anledningen till att vårfloden i Torneälven våren 1617 blev extremt kraftig; troligen så våldsam att den inte enbart spolade bort själva kyrkan utan också permanent förändrade hela älvstranden på platsen. Det berättas att söndebrutna kistor och likdelar flöt omkring där ismassorna farit fram över kyrkogården. Inte enbart kyrkan, utan också många gårdar vid älvstränderna drogs med i vårfloden, och kreatur drunknade. Femton av de av Johannes Bureus beskrivna belätena från kyrkan, inklusive en skrinmadonna, klarade sig dock relativt oskadda och återfanns en efter en då vattnet drog sig undan och strandängarna torkade upp. Helgonbilderna och skrinmadonnan installerades sedan i den nya kyrka som byggdes på Särkivaaras östra sluttning (föregångare till nuvarande Övertorneå kyrka). När dagens kyrka stod färdig år 1736, förpassades de gamla skulpturerna till kyrkvinden. Där blev de kvar fram till dess att de 1915 återupptäcktes av Röda Kors-medarbetaren Julia Svedelius, och åter placerades ut i kyrkan 1921.
Särkilax kyrka var redan i början av 1600-talet gammal och delvis förfallen, och läget nära älvstranden var riskabelt med tanke på älvens årliga översvämningar. Därför fanns det planer redan före vårfloden 1617 på att ersätta den med en ny kyrkobygnad på mera höglänt mark. I en rapport från år 1606 meddelar Daniel Hjorth, kapten och tjänsteman hos kung Karl IX, att Särkilax kapell ligger för nära vattnet och håller på att ruttna bort (»sijdt och olägiligt för vathen skull, begynner och suårt bliffue nedrutten»), samt att planer finns på att bygga en ny kyrka i Hietaniemi. Diskussioner verkar dock ha förts kring huruvida den nya kyrkan skulle uppföras i socknens södra del (Hietaniemi), eller i den norra delen (Matarengi) på Särkivaaras östra sluttning. När väl ett nytt kyrkbygge blev nödvändigt år 1617, byggdes två kyrkor i samma socken; en på vardera stället.
Trots de två nya kyrkorna, har minnet av Särkilax kapell levt kvar genom århundradena, tillsammans med vetskapen om den ungefärliga ursprungliga kyrkplatsen och sedvänjan att göra korstecken då man passerar den. Det har sedan 1947 funnits ett träkors som markerat den troliga kyrkplatsen, ungefär en mil norr om nuvarande Övertorneå centralort.
Tankar på att bygga en modell eller rekonstruktion av Särkilax kapell har också funnits länge, och inför 400-årsdagen av dess försvinnande fick planerna konkret form. År 2017 bildades den ideella föreningen Särkilax kyrkas vänner, och projektet Särkilax 400 år inleddes – med syfte att bygga en fullskalig rekonstruktion av det medeltida kapellet. Genom noggranna studier av både de historiska källorna och de äldsta kvarvarande träkyrkorna i Sverige och Finland (särskilt Gråträsks kapell och Sodankylä gamla kyrka har varit inspirationskällor), beslutade man att uppföra en timrad byggnad på 6×9 meter. Många ideella arbetstimmar, och 15 grova 9 meters timmerstockar donerade av lokala skogsägare, gjorde bygget praktiskt möjligt. Invigning skedde den 29:e juli 2018, och kyrkan konsekrerades gemensamt av biskopen i Luleå stift (Åsa Nyström), kyrkoherden i Övertorneå församling (Simo Rundgren), den ortodoxe prästen Bengt Pohjanen och den katolske kardinalen Anders Arborelius
Man kan diskutera byggnadstekniska detaljer i det oändliga. Ingen idag levande människa vet ändå hur den ursprungliga kyrkan såg ut, och bara att det finns en timmerbyggnad med storlek och proportioner motsvarande samtida träkyrkor ger en fysiskt påtaglig visualisering som inga digitala medier kan ge.
Övertorneå kyrka
I början av 1700-talet pågick Det stora nordiska kriget, och ryska kosacker härjade i Tornedalen. Den 1:a januari 1717 plundrade kosackerna Övertorneå kyrka, och sägs samtidigt ha slagit ihjäl kyrkoherden Johannes Tornberg med hans egen promenadkäpp. Kyrkoherden, som vid tillfället var 76 år, hade gömt kyrksilvret och vägrade avslöja gömstället för ryssarna, som fick nöja sig med silverknoppen från Tornbergs promenadkäpp. Käppen finns fortfarande att se i Övertorneå kyrka.
1763 byggdes en ny klockstapel av bottnisk typ, som även fungerade som stiglucka. Någonting måste ha gått snett i kommunikationen när klockstapeln målades, för harpspelaren på norra panelen med texten ur Matteus 3:2, (”Gören bättring, ty himmelriket är nära.”) tycks ha fått texten förväxlad med den södra, där en ängel med skära nu illustrerar texten ur Efesierbrevet 5:19 (”sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan”).
Inne i klockstapeln finns takmålningar. Och en gammal men ändå tidlös påminnelse från Kyrkorådet om träbyggnaders förgänglighet.
Minnenas överlevnad
Tre kyrkor i Tornedalen; Särkilax kapell (i original och som rekonstruktion), Hietaniemi kyrka och Övertorneå kyrka. Var och en av dem med ett helt eget bibliotek av berättelser och minnen. Samtidigt som de är sammankopplade med varandra, och med sina större historiska sammanhang. Wikipedia listar 126 artiklar i kategorin ”Kyrkbränder i Sverige”. Det har hänt förut, och det kommer att hända igen; att kyrkor och andra betydelsefulla kulturarvsbyggnader förstörs och försvinner. Liksom att skulpturer och silverknoppar blir stulna och aldrig återfinns. Men deras berättelser kan överleva i århundraden efteråt. Förutsatt att berättelserna finns tillgängliga.
Berättelserna om kyrkoherden som blev ihjälslagen med sin egen promenadkäpp, kapellet som flöt bort och helgonbilderna som mirakulöst återfanns på slåtterängarna sommaren 1617, har jag själv fått höra vid köksbordet hemma i byn. För 100 år sedan hade berättelserna kanske stannat där; lokalt där de alltid har funnits, bland de som har anknytning till platsen. Men nu finns det också ett globalt köksbord som kallas Internet, där berättelser och minnen kan spridas i global skala. Lagring är bra, men spridning behövs också, för ett minnes långsiktiga överlevnad. Ingen kommer att hitta de 10 000 bilderna och Excelarken på dina hårddiskar när du är död. Sprid minnena medan du kan. Över alla tillgängliga plattformar. Och fysiskt, i tryck, eftersom papper och foton ständigt visar sig vara både sällsynt seglivade och överlägset tillgängliga lagringsmedier. I spridningen och tillgängligheten finns den enda säkra framtidssäkringen.
Viktor Lindbäck är verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet.
