Ett unikt samarbetsprojekt mellan Nationalmuseum i Stockholm, Fitzwilliam Museum i Cambridge och Riksantikvarieämbetet har kartlagt porträttminiatyrmålaren Brenners färgkarta från 1600-talet. Undersökningarna har avslöjat vilka material som använts i pigmenten och de banbrytande resultaten har nu publicerats i den internationella forskningsjournalen ”npj Heritage Science”.
Här beskriver Riksantikvarieämbetets experter Magnus Mårtensson och Tom Sandström arbetet med Brenners färgkarta.
År 1680 parade Elias Brenner ihop prover från 30 av tidens vanligaste färger med deras benämning på latin, franska och svenska till en färgkarta som skulle kunna vara användbar för andra inom porträttminiatyrmåleri. Nu nästan 450 år senare har Nationalmuseum tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Fitzwilliam museum vid Cambridge Universitet låtit analysera färgkartan för att göra information tillgänglig för dagens forskningsfrågor.
Porträttminiatyrer – en selfie för tidens sociala kanaler
Brenner var en skicklig miniatyrist och utnämnd till hovminiatör i Stockholm, en exklusiv konstform som uppfyllde dåtidens behov av selfied, där konstnären fick agera som kamera.. Då som nu ville man sprida bilder av sig själv i olika sociala kanaler, kanske till en tänkt partner eller som ett politiskt visitkort. Idag finns världens största samling på Nationalmuseum.
En rosettasten för dagens forskning
Färgkartan är en samling av pigment som användes för miniatyrmåleriet. Två versioner av färgkartan finns på Uppsala universitetsbibliotek och har i projektet undersökts i ett internationellt forskningsprojekt där Riksantikvarieämbetet samarbetat med Nationalmuseum och Fitzwilliam Museum. Under projektets gång uppmärksammades även en nyupptäckt version på Roggebiblioteket i Strängnäs. Den var i nästan ursprungligt skick och tack vare ett samarbete med Bruker Nordic kunde analyser med ytterligare instrument utföras på även denna.
Projektledare för undersökningarna har varit Cecilia Rönnerstam som beskriver dokumenten som en rosettasten för vår förståelse av historisk pigmentterminologi, specifikt inom miniatyrmåleri.
Ett samarbetsprojekt med olika analyser
Undersökningarna har dragit nytta av specialutrustning från parternas laboratorier i Visby och Cambridge, samt med ytterligare utrustning och samarbete från Bruker Nordic, vilket sammantaget har inneburit att analyser kunnat utföras utan någon provtagning eller åverkan på dokumenten:
- Färgkartorna har undersökts fotografiskt och mikroskopiskt med olika våglängder av ljus för att se hur färgerna har applicerats och kan ha förändrats över tid.
- Färgernas sammansättning har identifierats utifrån olika grundämnen – som bly, koppar och kvicksilver vilka använts för olika pigment – med hjälp av röntgenfluorescens.
- Organiska färgämnen med mer komplicerad sammansättning har identifierats med Raman eller reflektansspektroskopi, två olika metoder som ger ett spektralt fingeravtryck som man sedan kan matcha mot referensbibliotek
Vår gemensamma breda kompetens och tillgång till instrument från flera institutioner har gett möjlighet att ta oss an frågor som vi annars inte hade kunnat samtidigt som vi kunnat utvärdera våra metoder.
Drakblod och gallsten
Flertalet av alla 30 pigment har kunnat jämföras på färgkartorna och på så sätt knyta historiska namn till de material som använts. Särskilt intressant är exempelvis de färger som benämnts som Drakblod och Gallsten: Drakblod är traditionellt ett harts från en växt (Dracaena), men i färgkartorna kunde vi snarare identifiera en röd färg som utvinns ur en lus. Intressant är också att gallsten har kunnat bekräftas som pigment genom vår undersökning. Studien har kunnat identifiera vilka pigment som döljer sig bakom historisk pigmentterminologi, vilket är användbart även för forskning inom andra måleritekniker.
Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidsskriften npj Heritage Science – med riktning till expertis för att studera, förstå och bevara kulturarv – vilket ger goda förutsättningar för att informationen ska få ett brett genomslag.
När du vill veta mer
