EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
I parken till Hässelby slott i västra Stockholm står en imponerade runsten (U 79) rest på vad som ser ut som en gravhög omgiven av ytterligare några högar. Stenen är ristad på två sidor och har tillägnats en man, vars namn har översatts med ”Bärsa”, vilket i regel brukar väcka en viss munterhet.
Att stenen står på toppen av en gravhög är någonting mycket ovanligt och när Sven B. F. Jansson – den legendarisk Run-Janne – 1963 skrev en kort artikel om denna sten påpekade han att redan stenens placering skvallrade om att den inte stod på ursprunglig plats: ”Runstenarna restes nämligen ej ovanpå gravarna”. I detta fall visste man också att den från början hade stått vid gården Skesta, som låg ett par kilometer längre norrut intill det som i dag är Lunda industriområde. Byn försvann redan på 1800-talet, men bytomten finns ännu kvar.
Den som flyttade stenen var bankiren och grosshandlaren Carl Gustaf Cervin, som ägde Hässelby under åren 1856–1876. Exakt när flytten genomfördes verkar inte var känt, men enligt några anteckningar av P. J. Lindal i ATA från 1881, ska det ha skett på 1860-talet.
Minnet av ursprungsplatsen levde dock länge kvar i trakten. Vid en fornminnesinventering som genomfördes åren 1926–28 noterades exempelvis följande:
Enligt f.d. trädgårdseleven Gustav Andersson, Vinsta, Spånga, lät bankir Cervin, ägare av Hässelby m.m., flytta runsten till sin nuvarande plats. Den stod mellan den s.k. Skestabacken (beläget mellan bron på Lundavägen och Vadet) och Wadet S om skogen vid Vadet. Stenen stod strax ”nedanför backen” V om vägen.
Några år senare skrev en Frans Blomberg, som var bosatt i Tensta, följande rader till Riksantikvarieämbetet med både ljudenlig stavning och en del ålderdomliga ordformer:
Undertecknad vill härmed medela att det har stagit en Runsten på Skjedesta gärde vid Lunda i Spånga som flyttades till Hesselby af Grosshandlar Servin då hann ägde Hesselby min far talte om det. Om det blve[!] uppmärksammat, så skulle det höras efter nu medan några lever som vet det Lantbrukaren Agust Jansson i Spångaby vet prisis var de stog hann är vist barnfödd i Lunda.
Det är oklart om man då tog tillvara erbjudandet att få stenens plats utpekad, åtminstone finns ingen sådan angiven i Kulturmiljöregistret. I söktjänsten Runor har den ursprungliga platsen knutits till L2014:8180/RAÄ Spånga 43:1, men detta avser själva bytomten och där har stenen inte stått. Den finns nämligen utsatt på ett par äldre kartor, vilken gör att ursprungsplatsen kan bestämmas med stor exakthet.
En av dessa finns i Lantmäteristyrelsens arkiv (A98-1:1) och är ritad 1850 av Alexander Emil Schwarbitz. Här finns stenen markerad nordväst om byn och strax öster om den väg som ledde norrut mot den numera försvunna gården Vadet. Överfört till dagens karta hamnar man ungefär mitt i vägen utanför Fagerstagatan 29 i Lunda industriområde.
Den andra kartan är något äldre och ritad 1810 av Carl Christian Graff (A98-25:1). Stenen benämns här ”Runstaf” och lantmätaren har till och med gjort en liten bild av stenen, som avbildas som lutande.
Att stenen faktiskt lutade i början av 1800-talet bekräftas av en annan källa. I det sjunde bandet av J. G. Liljegrens Fullständig Bautil (ATA) finns en blyertsteckning som visar stenen i just detta skick. Den ovanligt konstnärliga teckningen är försedd med initialerna O.W., vilket visar att den är utförd av konstnären Otto Wallgren (1795–1857), som hade studerat såväl vid Konstakademien i Stockholm som utomlands i Paris och Italien. Han hade goda kontakter med den dåvarande ägaren av Hässelby, greve Gustaf Trolle-Bonde, och hade 1828 bland annat målat hans porträtt. I oktober 1848 mottog Vitterhetsakademien från Wallgren ”3ne prydliga teckningar” av några runstenar (Kungl. Vitterhetsakademiens protokoll 1848 § 280). Två av dessa kom från Stockholmstrakten – Ängbystenen U 60 i Bromma och U 89 vid Skälby i Järfälla – och de är utförda i en liknande stil som den av Skestastenen. Denna teckning måste dock ha inkommit vid ett tidigare tillfälle, eftersom Liljegren dog 1837.
Wallgren har som nämnts avbildat stenen som lutande precis som Grafs karta, men inte nog med det. Till vänster har han antytt den väg som stenen stod vid och bakgrunden har han tecknat två gravhögar, där den ena har en grop i toppen. Det är alltså tydligt att stenen även på ursprungsplatsen stod på ett gravfält precis som den gör i dag. Det är då intressant att notera att Schwabitz på sin karta har markerat ett antal runda ringar i åkermarken runt stenen. Det ligger nära till hands att tänka sig att de avbildar senare bortodlade gravar.
Det gravfält där stenen står i dag består enligt Fornsök av fyra högar, men i inventeringsboken nämns att några av dessa kan vara ”anlagda i sen tid”. Frågan är dock om de inte alla kan ha uppförts i samband med att Cervin flyttade stenen till Hässelby och att de imiterar hur det såg ut på stenens ursprungliga plats, undantaget att runstenen där uppenbarligen inte stod på toppen av någon hög, utan intill en väg.
Tydligen har stenens nuvarande plats tidigare också varit bebyggd. På en karta av den nämnde lantmätaren Graff från 1810–12 sammanfaller den nämligen med platsen för en av de två längor som då låg på ömse sidor om infartsvägen till slottet. Hedvig Schönbeck vid Stockholms stadsmuseum gjorde 2002 en byggnadshistorisk inventering av Hässelby slott och påpekade då att det var oklart ”i vilken utsträckning denna byggnad har skadat fornlämningen”. Frågan är dock om inte högarna i stället kan vara byggda av rester av den aktuella byggnaden och att de kanske inte är äldre än 1860-talet. Endast en arkeologisk undersökning skulle kunna avgöra hur det egentligen förhåller sig.
Namnet på den person som stenen har tillägnats har uppfattats som både Bersa och Birsa, vilket inte i någondera fallet har med öl att göra. I stället handlar det om en djurbeteckning med betydelsen ’björnhona’, som ursprungligen måste ha uppkommit som binamn. Kanske har det syftat på en person med lufsande gång. På Skestastenen har namnet antagits vara ristat på två olika sätt: birsu respektive bersu. Den senare läsningen har dock betraktats som osäker och när vi målade upp denna sten för mer än tio år sedan noterade jag att i-runan sannolikt var ostungen och att det alltså står birsu på båda ställena. Eftersom även de andra exemplen på detta namn på runstenarna genomgående är stavade med i-runa (U 189†, U 295) så är nog Birsa den korrekta formen och namnet bör på nusvenska i första hand återges som ”Birsa” och inte ”Bärsa”.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om Skestastenen och dess inskrift i Upplands runinskrifter (litteraturbanken.se).