KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Under det gångna veckoslutet gick det internationella fältrunologmötet av stapeln för trettiosjunde gången, denna gång i Hälsingland. Runverket vid Riksantikvarieämbetet var arrangör och ett knappt tjugotal runologer från de nordiska länderna, Storbritannien och Tyskland mötte upp i Hudiksvall för att skärskåda och diskutera landskapets runinskrifter.
Mötet inleddes på torsdagskvällen med en serie kortföredrag på Hälsinglands museum i Hudiksvall där 14 av fältrunologerna ägnade fem minuter var åt valfri hälsingsk runinskrift. Eftersom det i Hälsingland inte finns mer än 20 eller 21 kända inskrifter så gav denna kväll en närmast heltäckande bild av vad landskapet har att bjuda på i runväg.
Förmiddagen påföljande dag ägnades åt närgranskning av runologiska klenoder som Malstastenen (Hs 14) och Forsaringen (Hs 7) på museet, och efter lunch bar det av med buss till Ersk-Matsgården i Hassela. Här fick runologerna tillfälle att i taket till drängkammaren möta diefvulen skriven med rödkrita och med samma runtecken som på den amerikanska Kensingtonstenen. Anna Björk som tillsammans med sina elever var den som först tydde denna inskrift, gav en engagerad skildring ute på gårdstunet av hur det gick till.
Under lördagen besöktes sedan de flesta av landskapets övriga runstenar genom en endagsutflykt med buss runt hela Hälsingland. Av de 20 eller 21 kända runinskrifterna utgörs 17 eller 18 av runstenar. Att det inte går ett ange ett exakt antal beror på att det ännu är oklart om de två fragmenten från Borg (Hs 3 och Hs 4) representerar två olika stenar eller är delar av en och samma sten.
Av runstenarna är dessutom inte mindre än fem försvunna och endast kända genom äldre avbildningar, vilket motsvarar en fjärdedel av hela materialet – en ovanligt hög siffra.
En av dessa (Hs 8) ska enligt ryktet ska vara inmurad i Hudiksvalls kyrka. På 1600-talet låg den som trappsten framför en höbod i den sedan länge försvunna byn Hudik, som har gett staden dess namn. Runorna finns upptecknade av Johannes Bureus, men hur ristningen egentligen såg ut är okänt, eftersom teckning saknas. Inskriften verkar inte heller ha varit helt komplett, så det behöver inte ha varit hela stenen som hamnade i kyrkans murar. Något av denna sten kan alltså rent teoretiskt också finnas kvar på platsen för den övergivna byn.
Av de två runstenar – Hs 16 och Hs 17 – som Nils Reinhold Brocman 1763 fann inmurade i bogårdsmuren till Delsbo kyrka finns flera i stort sett samstämmiga avbildningar. Båda stenarna var bevarade ännu i mitten av 1800-talet, men försvann sedan spårlöst. När Otto von Friesen kom till Delsbo 1915 återfann han bara ett fragment tillhörande Hs 16. Det förvarades då hos en Axel Broberg i gården Näsbyn och skulle ha påträffats i början 1890-talet i en skräphög utanför kyrkan av hans son Algot. Fragmentet finns nu i Delsbo forngård och är det enda som återstår av Delsbos runstenar.
Ett ännu olöst mysterium är också vad som hände med de fyra runstensfragment som 1886 grävdes upp på Ljusdals kyrkogård (Hs 20) och som ska ha placerats i den senare rivna sockenstugan. Den var försvunna redan sommaren 1915 då Otto von Friesen efterfrågade dem. Det antogs då att de hade använts som fyllning när den nya kyrkogårdsmuren reparedes åtskilliga år tidigare. I oktober 1929 besökte arkeologen Gustaf Hallström Ljusdal och utfäste en belöning på 50 kronor till den som kunde återfinna någon del av stenen, men inte heller detta ledde till något resultat.
År 1880 fann sergeanten C. C. Järnberg ett fragment av en runsten (Hs 13) i ett stenröse mellan Hallsta och Hjortsta i Högs socken. Sex år senare skänkte han en teckning av stenen till Hälsinglands fornminnessällskap. Teckningen omnämndes även i föreningens rapport till Vitterhetsakademien i januari 1887 och i ett beledsagande brev lovade ordföranden J. A. Wiström att han tillsammans med Jernberg skulle söka efter det på följande sommar. Hur det gick med dessa undersökningar är okänt, men förmodligen gav de ingen utdelning.
Slutligen har det funnits ett runstensfragment i Daglösa – eller Daglysa som det står på vägskylten – i Trönö (Hs 5). Enligt en anteckning av Carl Säve ska det ha använts som trappsten och iakttagits redan 1819 av Erik Ronell, som var född i Arbrå men verksam som byggmästare i Uppsala.
I en förteckning över Fornminnen i Tröne, som fornminnessällskapet sände in till Vitterhetsakademien 1870 nämns bland annat ett runstensfragment, som uppges vara ”funnet i en källare i Dagslysa” och ”tros hafva blifvit ditskaffadt från kyrkogården af gårdens förre egare klockaren Dahlin”. Till beskrivningen hörde också en teckning som i dag finns i ATA och som är den enda kända avbildningen av stenen. När sällskapets ordförande J. A. Wiström tio år senare förhörde sig om runstenen med pastorn i Trönö fick han veta att den ”för omkring 3 år sedan på någon persons föranstaltande blifvit transporterad ’åt Söderhamn till’ ”. Detta ger åtminstone en antydan om i vilken riktning man ska söka.
Fem av Hälsinglands runstenar är som nämnts försvunna och av andra som stenarna från Vevlinge i Bollnäs (Hs 1) och Borg i Norrala (Hs 3 och Hs 4) är bara mindre fragment kända, så det finns gott om stenar att leta efter. I skogarna i Hassela blommade både tussilago och vitsippor längs vägen och våren är som bekant den bästa tiden för att upptäcka fornlämningar.
Den legendariske runforskaren Sven B. F. Jansson, som har skrivit mycket om runstenarna i Hälsingland, brukade bjuda framgångsrika runstensfinnare på restaurang som belöning. Jag är fullt beredd att återuppliva denna tradition och göra samma sak så länge det rör sig om äkta vara.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Många av de äldre avbildningarna av Hälsinglands runstenar finns i den så kallade F-samlingen i Kungliga biblioteket, som nu genom RiViH-projektet har digitaliserats och gjorts tillgänglig i manuscripta.se. Här kan man bland annat ta del av Nils Reinhold Brocmans resa till Hälsingland 1763 i original (Fe 23).
PPS. Den som vill veta mer om det internationella fältrunologmötet läser med fördel Michael Barnes klargörande artikel The Early Runic Mini-Symposia: Some Personal Reflections i det senaste numret av tidskriften Futhark. Fältrunologmötet besökte Hälsingland första gången 1991, men årets möte delar inte alls de erfarenheter som Barnes då gjorde (se sidorna 227–228 i nämnda artikel).