Ett av de riktigt stora “moderna“ projekten inom svensk jordbrukshistoria är torrläggningen av jordbrukslandskapet i slutet av 1800-talet. Mest kända är kanske de gigantiska och prestigefyllda sjösänkningsprojekten bland annat i Örebro län med sänkningen av Hjälmaren och Kvismaren som inom loppet av 10 år gav ofattbara 22000 hektar ny odlingsmark. Mindre kända är däremot alla de tiotusentals små och stora mossodlingsprojekt som genomfördes med stor möda runt om i landet.
”Förslag till upptagande af afloppsgravar i och för afdikningar af sk Eneby mosse jemte kringliggande vattensjuka marker…”
Förväntningarna var höga, utsikterna goda. Med hjälp av hacka, spade och moralisk och ekonomisk uppmuntran från självaste staten skulle de slumrande resurserna i det moss- och kärrika Sverige äntligen förvandlas till produktiv åkermark. 1888 bildades Svenska mosskulturföreningen som enligt mönster från kontinenten skulle stödja omvandlingsarbetet genom information och försöksverksamhet. På 1940-talet uppskattades att ca 600 000 hektar av landets mossmarker var uppodlade, vilket då motsvarade en sjättedel av den totala åkerarealen.
Men säg den lycka som varar. Problemet med odling på mossjord är att jorden snabbt oxiderar, vilket resulterar i att den packas ihop, sjunker och slutligen försumpas. Många mossodlingar vara därför bara i bruk ett par årtionden innan de övergavs för gott.
Vid tiden för den första ekonomiska kartans utgivning hade uppodlingen av mossarna redan nått kulmen. De små åkrarna i kartan till höger har alla namn efter de mossar som uppodlats. Flygbilden till vänster visar samma utsnitt idag. Samtliga mossodlingar har i detta område övergått till skog.
Idag är spåren efter den livaktiga mosskulturen nästan utraderade. Många odlingar har planterats igen med skog, vissa har återgått till kärrmark och några har lyckats överleva i form av sumpiga och tuvtåtelbemängda betesmarker. De ligger nu som oansenliga avtryck av en av de mest expansiva perioderna i svensk jordbrukshistoria men också som monument över stukad framtidsoptimism, förväntningar som aldrig infriades och odlarmödor som inte gav utdelning.
Inget att göra i sommar? Gör ett besök i det mossiga kulturarvet innan det är för sent. Mossodlingarna känns lätt igen på sitt lite halvtrista, tuviga “yttre“ och undanskymda, låglänta läge.
Dåligt väder? Desto bättre, en mossodling i hällregn garanterar en helhetsupplevelse av de vedermödor som bokstavligen ligger nedplöjda i den fuktiga marken. Men glöm inte stövlarna…
>> Jerker Moström, jobbar på Riksantikvarieämbetet med landskapsfrågor och GIS
Faktisk tbildades Svenska Mosskulturföreningen i Jönköping 1986.
Rätt skall vara rätt!
Tack för påpekandet. Visst skall rätt vara rätt! Antar att du menar att den bildades 1886 (inte 1986).