Färgen som försvann

 – eller färgen som ändrade sig och blev en annan…

Färg kan försvinna på många sätt, den kan flagna eller regna bort men den här gången handlar det rättare sagt om en färg som har gått och omvandlat sig till en annan. Det handlar om färgat glas som en gång i tiden var rosa men nu har blivit brunt. Det handlar om glasmålningarna i Sveriges största kyrkfönster, ett färgsprakande stycke historia, som med tiden och till delar valt en annan färg för sin kostym.

Färgförändringen noterades av konservatorer när fönstret hade demonterats för rengöring. Nu har en liten rosa glasbit analyserats vid Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Erika Andersson vid Uppsala domkyrkas glasmålningsateljé har utfört analyserna under ledning av Kaj Thuresson och Marei Hacke vid enheten för konserveringsvetenskap. Frågeställningen var så att säga glasklar: Är färgförändringen orsakad av solens UV-strålning, hur ljuskänsligt är materialet och kommer färgförändringen att fortsätta?

Vad är det för glasmålningar?

Det är Sveriges största figurativa glasmålning, Sonens fönster, som sitter över södra porten i Uppsala domkyrka. Det ritades av arkitekten Agi Lindegren och tillverkades 1892 av Svenska Glasmåleri AB i Göteborg. Fönstret består av både genomfärgat och bemålat glas. År 2012 påbörjades ett omfattande konserveringsarbete. Fönstret har så vitt man känner till restaurerats i någon mån vid tre tidigare tillfällen: 1968, under 1970-talet och 2006 (vid sista tillfället rörde det bara ett fåtal paneler). Det har varit beläggningar, sprickor i bly och glas, gammalt lim, korrosion och instabil bemålning som har behövt åtgärdas. Fönstret var i stort behov av rengöring, eftersom det drabbats av kraftig nedsvärtning invändigt som i hög grad reducerade ljusinsläppet.

Hur misstänkte man färgförändringen?

När konservatorerna avlägsnade den gamla fogmassan på en brun glasbit, såg man att kanterna var rosa. Kanten på glaset som varit dolt under fogmassa och fönstrets plattjärn har legat skyddat från yttre påverkande faktorer, som solljus och föroreningar, sådant som kan leda till färgförändringar.

Vad gjorde man då?

För att kunna ta reda på vad missfärgningen beror på kontaktade Erika kulturvårdslaboratoriet vid Riksantikvarieämbetet och tack vare gästkollegekonceptet kunde samarbetet med analyserna genomföras. Tidigare forskning har visat att färgförändringar, som i det här fallet en förändring från rosa till brunt, är ett känt fenomen. Orsaken är en förändring, en oxidation, av grundämnet mangan. Orsaker till att man kan spåra mangan i eller på glas kan vara flera. Mangan kan användas som färgande beståndsdel för, som i det här fallet, en rosa färg. Mangan kan också finnas som en orenhet från tillverkningen av glas. Det kan också användas som en blekande komponent för att variera en kulör. Dessutom kan det komma av föroreningar från omgivande miljö, särskilt från jorden (för arkeologiskt material) men då lägger det sig bara som ett lager på ytan av glaset.

Vilka analyser gjordes?

För att få svar på frågan om glaset innehöll mangan utförde vi en elementanalys, berättar Marei Hacke. Genom att använda oss av röntgenfluorescens (XRF) fick vi bekräftat att glasbiten innehöll mangan. Man kan se att färgen är genomgående och tillsammans med analysresultatet innebär detta att det handlar om mangandioxid som färgämne (inte manganföroreningar). Sedan utförde vi också en accelererad åldring genom att exponera provet med simulerat solljus. Denna ljusåldring pågick i flera veckor. Emellanåt mätte vi färgens förändring med en spektrofotometer (färgen mäts på ett litet område, ca 2-3mm i diameter). Förändringen från rosa till brunt gick relativt snabbt i början men när den väl blivit brun gick fortsatt färgförändring långsamt. I slutet av testperioden kunde förändringarna inte ses för ögat utan bara mätas med spektrofotometern.

Vad kan man göra åt detta?

För att skydda glaset från färgförändringar som orsakas av solljus kan man försöka filtrera bort UV-ljuset (dagsljuset). Att mildra, bromsa och förhindra fortsatt nedbrytning – detta är konservering!

Vad mer har analyserna gett?

I det här fallet hade domkyrkoförsamlingen redan diskuterat att köpa in speciellt UV-skyddande glas att montera utanpå glasmålningarna, en stor investering men som det ju kan vara värt – om det är nödvändigt. Efter att analyserna och åldringstesterna var gjorda hade man däremot fått viktiga resultat för att kunna diskutera vilket sorts skydd som behövdes. När valet stod mellan det speciella UV-skyddsglaset och ett svagt bemålat floatglas (som också filtrerar bort UV-ljus men inte lika mycket), kunde man dra slutsatsen att det sistnämnda glaset skulle vara tillräckligt i det här fallet eftersom den största färgförändringen redan hade inträffat. Valet var inte bara en ekonomisk vinst, det var också det mer estetiska alternativet.

Att nå ny kunskap och dessutom göra ekonomiska besparingar med hjälp av Kulturvårdslaboratoriet och deras gästkollegor – detta är konserveringsvetenskap!

Helena Grundberg, redaktör och fd utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap