Ett västmanländskt runbrev och en sentida runtradition

Med K-bloggs 15-årsjubileum har upptäckten och tydningen av Hasselarunorna åter kommit på tapeten. Att detta delvis egenartade runsystem med flera unika runformer har skapats i senare tid råder det ingen tvekan om, även om det exakta ursprunget ännu inte har kunnat fastställas. Detta är samtidigt inte det enda exemplet på sentida runalfabet med tidigare okända teckenformer.

Den 21 oktober 1804 firades bröllop i Säby socken i Västmanland, då Anna Cajsa Eriksdotter i Säby postgård gifte sig med bonden Olof Olofson i Hällby. Några dagar före vigseln mottog Anna Cajsas bror Erik Eriksson ett brev skrivet med runor, som uppenbarligen var avsett att läsas upp i samband med bröllopsfesten. Den innehöll nämligen en skämtsam vers:

kom iag til et brölops lag
kom iag nyles helt obiuden
största ernde hadde iag
til at tita uppå bruden!
ack det var en tecker brud
kledder som en fru
siöna ögon tu
röda kinder
haka trinder
nesa lik som brukas nu.
far vel

Vem som var avsändaren är inte känt, eftersom namnet är bortklippt, inte heller vet man vem som har författat dikten. Erik Brate, som skrev om runbrevet 1923, konstaterade att versmåttet var detsamma som skalden Johan Runius hade använt i sin dikt Friskens och Ruinii resa til Dalarön, Påskeafton 1712. Han gissade därför att Runius kunde vara den ursprungliga upphovsmannen och att det möjligen också var han som hade överfört den till runor som en anspelning på sitt eget namn. Detta måste i så fall ha skett hundra år tidigare och bröllopsdikten var alltså återanvänd.

Något som man lägger märke till är att flera av brevets runor har högst egenartade former. För e används exempelvis en stupad l-runa, för p en stupad bakvänd f-runa, för ö en o-runa med ensidiga bistavar snett uppåt vänster etc. En märklig omständighet är också att k-runan står för g, medan k återges med en stupad bakvänd k-runa. Att den gamla yrrunan (ʀ) står som tecken för r visar att det rör sig om ett runalfabet skapat på lärd väg.

Brate jämförde teckenformerna med dalrunorna, men fann skillnaderna alldeles för stora och menade därför att de knappast hörde hemma i Västmanland, utan snarare i Runius hembygd, som var Västergötland. Han diskuterade också om runbrevet ”kunde vara alldeles utan runologisk betydelse och tillkommet genom ett enstaka tilltag av någon spefågel, som nybildat några tecken, som icke förefunnos i runalfabetet”, men fann det mindre troligt eftersom det verkade finnas en parvis systematik i valet av runformer.

I augusti förra året befann jag mig i Linköping, dels för att måla upp den stora runsten som står utanför Östergötlands museum, dels för att i samband med Arkeologidagen hålla ett föredrag om färg på runstenar. Lunchen åt jag tillsammans med en kollega från Växjö, Per Stille, som då berättade om en sentida runristning som fanns inne i Linköpings domkyrka och som jag inte alls kände till. Tillsammans gick vi dit för att ta en titt på den. Förutom de medeltida stenhuggarsignaturer som förekommer i kyrkan och som i vissa fall innehåller runor och korta runföljder, finns en hel del runklotter av skiftande ålder. Något – som t.ex. namnet suni på en av pelarna som upptäcktes för några år sedan av kollegan Alessandro Palumbo – kan vara medeltida, men det mesta har tillkommit betydligt senare.

Den inskrift som Per hade nämnt finns på en kolonnett i den södra långhusväggen och visade sig innehålla i stort sett samma runformer som i runbrevet från Säby. Man läser:

per mörling

Därunder finns svagt ristat årtalet 1802, men eftersom det finns fler ristningar på samma kolonnett är det lite osäkert om det hör ihop med runinskriften.

Jag drog mig till minnes att jag någonstans hade sett uppgifter om ytterligare ett exempel på denna typ av runor just från Linköping. För ett antal år sedan var jag på jakt efter uppgifter om en försvunnen runinskrift (Ög 218) i Torpa kyrka i Östergötland och fick då anledning att konsultera J. H. Wallmans brevsamling i Stiftsbiblioteket i Linköping. I ett av hans brev till Jacob Adlerbeth daterat i Linköping den 25 maj 1828 stötte jag då på denna lite märkliga passage, som förtjänar ett längre citat:

”För några dagar sedan infann sig hos mig Stadens Borgmästare, en för fornlemningarnas vårdande utmärkt nitälskande man åtföljd af Handlanden Sandström, med underrättelse, att vid det nya Scholhusets grundläggning en runsten blifvit uptäckt. Vi skyndade till stället och fann stenen redan nedlagd i grundvalen. På Borgmästarens befallning, hvarvid den nya förordningen äfven måste citeras, blef stenen åter uppbruten och fanns vara tecknad med Runor, men i ett af hörnen årtalet 1761 med vanliga Arabiska Ziffror. Min första tanke var, att årtalet blifvit af någon ägare till stället i sednare tider inhuggit i en gammal runsten, men då inscriptionen kom i dagen uptäcktes deruti så tydliga inanimadvertenser emot de vanliga Reglorna för runskrift, att man genast insåg, att den tillhörde en sednare fabrik, hvilket också fullkomligt bekräftades, ty inscriptionen innehöll, utom flera Helsingerunor, som jag ännu icke hunnit fullkomligt dechiffrera, följande vanliga: [återgivet med runor] …ịan törner ×, hvilka utan tvifvel skola betyda  -­-ian (fabian) Törner, fordom ägare till gården, der han på Ruinerna af ett Franciscanerkloster, hvarefter ännu källrarna äro bibehållna, upbyggt det nu nedrifna stenhuset.”

En märklig parallell till denna ristning har faktiskt senare iakttagits i en helt annan del av landet. År 1866 befann sig nämligen den unge Hans Hildebrand i Hammarby socken norr om Stockholm (i dagens Upplands-Väsby) för att inventera fornlämningar och från sitt besök vid herrgården Torsåker har han noterat i sin reseberättelse:

”Följer man strandvägen litet längre fram kommer man till en nästan i sjelfva sjökanten rest sten, en minnesvård, såsom det säges, efter en qvinna, som der kastat sig i vattnet. Går [man] uppför den motliggande sluttningen, kommer man till en brant bergvägg, som påstås vara en ättestupa. Derinvid ser man i klippan följande inskrift:

iån · törner

1751

Landshöfdningen i [lucka] Län Törner har egt Thorsåker.”

Någon landshövding Törner har veterligen aldrig varit ägare av Torsåker. Däremot innehades herrgården mellan 1850 och 1854 av en Mikael von Törne, som var landshövding i Jämtlands län. Förmodligen är det honom som Hildebrand vid sitt besök hade hört talas om. Ristningen finns upptagen i Fornsök, där det påstås att den vid den  senaste inventeringen 1979 inte gick att återfinna. Rimligtvis finns dock runorna fortfarande kvar, men är täckta av lav.

Det råder knappast något tvivel om att det måste röra sig om samme Törner som hade satt sitt namn på den nämnda runstenen från 1761 i Linköping. En Fabian Törner som Wallman hade angivit går ju också att spåra upp. Han var östgöte, född i Skänninge 1666, men verksam som universitetslärare i Uppsala, där han dog 1731. Det kan därför inte gärna vara han som avses med nämnda ristningarna om nu årtalen har blivit rätt lästa.

Gåtan fick av en ren tillfällighet sin lösning för någon vecka sedan. Jag besökte då den eminenta resursen Litteraturbanken på nätet och fick där ingivelsen att skriva in ordet ”runor” i rutan för Snabbsökning. Genom ett lite för hastigt och omedvetet tryck på returtangenten hamnade jag direkt på en sida som visade en för mig tidigare okänd bok: Underrättelse Om Swartkonst-Boken och Runorna, utgiven i Uppsala 1789 och författad av en Johan Johansson Törner!

Jag behövde inte heller bläddra många sidor i boken förrän jag plötsligt stod inför den direkta förlagan till det alfabet som hade använts i Linköping, vid Torsåker och i det västmanländska runbrevet!

Johan Johansson Törner var bland annat lektor vid Linköpings gymnasium och senare kyrkoherde och prost i Skeda församling söder om Linköping. Av Linköpings stifts herdaminne framgår att han hade tillägnat sig många olika färdigheter och bland annat verkar han ha haft en böjelse för att anordna stora fyrverkerier! Hans dotter Fredrica var gift med Per Meurling (1746–1826), prost i Kristdala. Det bör alltså vara denne som har ristat sitt namn i domkyrkan och där använt svärfaderns variant av runalfabetet. Av herdaminnet får man också veta att Törner 1748 blev informator hos ”presidenten Gyllenborg”, vilket förklarar ristningen från 1751 vid Torsåker. Säteriet ägdes nämligen då av bruksägaren, kollegiepresidenten och politikern Fredrik Gyllenborg.

I sin bok berättar Törner att runorna var i bruk fram till Olof Skötkonungs tid då de avskaffades av påven, och han ger följande beskrivning av teckensystemet:

”Bokstäfwerna i Runska alphabetet, stego då til et antal af 16, emedan de kunde dymedelst, efter den tidens munart, exprimera alla de läten som nyttjades uti språket: i wår tid ha wi fått flere läten, som fordra flere tekn och bokstäfwer; så at de måst i alla språk stiga til 24 stycken. Sålunda fela här i Runskan e, k, p, v, y, hwilke i sednare tider uti Runska Skrifter uttryckes af somliga med puncter, til exempel g, med en punct uti war k, i med en punct uppå war e. Utom hwilka wi i Swenskan ännu ha 3 til, nemligen å ä ö.”

Om den variant av runalfabetet som han återger i sin bok skriver han:

”Nu har jag bibehållit alla de gamle, med sine naturliga läten, och tillökt dem som felas, efter wår tids utspråk, genom de gamlas omwändande, på samma sätt som a och n, l och t omvände nyttjades fordom. Derföre skulle man med 12 matricer kunna gjuta et helt tryckeri.”

Här får vi alltså den direkta förklaringen till de oväntade runformerna i det aktuella runalfabetet. Tecknen är slumpvis valda bland de runtecken som kunde vändas upp och ned utan att formmässigt råka sammanfalla med någon annan runa. På detta sätt behövde inte heller några helt nya former skapas. Idén är både genial och ekonomisk!

Törner har dock inte nöjt sig med detta, utan i spalt 2 har han även fört upp de stavlösa runorna (”Helsinge Runorna”), vilka han har modifierat och utökat med nya teckenformer på ett liknande sätt. Detta förklarar också varför Wallman misslyckades med tyda dessa runor på den runsten som hittades i Linköping 1828.

Exemplet hos Törner ger en tidigare okänd insikt i hur ett sentida runalfabet har kunnat utvecklas och hur till synes förbryllande teckenformer har uppkommit. Tyvärr leder inte denna upptäckt oss närmare upphovsmannen bakom runbrevet från Säby, men så mycket är klart att det inte kan ha varit Runius som har överfört texten till runor, utan att det måste ha skett vid en senare tidpunkt. Inte heller vet vi om det har funnits någon koppling till Linköping och kretsen kring Törner. Detta kan ju ha gjorts av vem som helst med tillgång till hans tryckta bok.

Vilken spridning boken har haft är givetvis svårt att säga. I en artikel i Östgöta Correspondenten den 14 april 1891 påstås att den på grund av sina avsnitt om svartkonst ”särskildt på landsbygden wäckt mycken widskeplig oro” och att den därför till och med skulle ha blivit indragen. Själv hade Törner istället hoppats att dessa ”goda Botemedel och Konster, som alla äro bepröfwade och säkre” skulle locka läsaren att tillägna sig hans skriftsystem ”antingen för nöje eller ock nytta skuld”. Han framhåller också att ”om de i ungdomen så läras, fästas de i minnet hela ens lefnad. Då man tillika lätt kan läsa alla Runstenar”.

Runtecknen i den bröllopshälsning som 1804 kom till Säby i Västmanland hade alltså inget med dalrunor, skalden Runius eller Västergötland att göra, utan ser ut att vara en uppfinning av en lärd Linköpingsbo under 1700-talet. Om systemet i alla detaljer är hans eget är jag inte helt säker på och fler ledtrådar finns att hämta i en annan del av Östergötland. Detta får jag dock återkomma till en annan gång.

Glad påsk!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som undrar vad som förekommer i den tredje spalten hos Törner, så är detta något som han kallar ”Tachographie”, en sorts stenografi som han hade tillägnat sig. Läs mer om detta i hans bok. DS

PPS. Ju mer man fördjupar sig i något desto mer hittar man. Knappt hade jag avslutat denna text förrän jag upptäckte att det finns en hel bok om Törner. Enligt den var det under vistelsen på Torsåker i det runstensrika Hammarby som hans intresse för runskriften väcktes. DS

Läs mer om Johan Törner och hans runalfabet här!