Kensingtonrunorna kom från Timrå!

Ingen sommar utan Kensingtonrunor hade jag ursprungligen tänkt skriva, men det låter ju lite märkligt nu mitt i vintern. Däremot är det sant att sedan Anna Björk och hennes klass för snart fyra år sedan läste ordet ”diefvulen” skrivet med dessa runor i taket till drängkammaren i Ersk-Matsgården i Hassela, så har nya ledtrådar om det egenartade runsystemet dykt upp varje sommar. Så skedde också i augusti i år, vilket jag har nämnt i några föredrag och seminarier under hösten, men inte fått tillfälle att skriva om förrän nu.

Kensingtonstenen, som år 1898 grävdes upp i Minnesota i USA av den svenske emigranten Olof Ohman, har som bekant orsakat många kontroverser genom åren. Även om man som jag menar att inskriften inte har tillkommit 1362 utan på 1800-talet, så rymmer den ändå många fascinerande gåtor. En av dessa handlar om det något egenartade runalfabet som förekommer på stenen och som länge saknade alla motsvarigheter.

Egentligen var det först 2003 när stenen ställdes ut på Historiska museet i Stockholm och senare på Hälsinglands museum i Hudiksvall som det började röra på sig. I utställningen i Stockholm hade man dragit fram ett bärträ med denna typ av runor från Månsta i Älvdalen i Dalarna, som var självdaterat till 1907 och alltså tillkommet nio år efter fyndet i Minnesota. I dag vet vi att kunskapen om detta runalfabet har var mer spridd än så.

Redan under samma år som utställningarna pågick upptäcktes i ett arkiv i Umeå ett par pappersark som bland annat innehöll ett runalfabet med Kensingstonrunor, men också årtal återgivna med så kallade pentadiska siffror precis som på Kensingtonstenen. Dessa hade nedtecknats 1883 och 1885 av ett par skräddargesäller från Dala-Floda i Dalarna, bröderna Carl Emil och Edward Larsson. Drygt tio år senare – 2014 – blev det känt att det hos Gerda Werf i Älvdalen fanns ett vykort med ett meddelande med Kensingtonrunor från 1911 och att hon dessutom hade en papperslapp med detta runalfabet.

År 2017 uppmärksammades ett alnmått med denna typ av runor i Haverö hembygdsgård i Medelpad och två år senare tydde Anna Björk och hennes klass de ovan nämnda runorna i Ersk-Matsgården i Hassela. Sedan dess har fynden duggat tätt. I april samma år blev runorna i granngården Granhult kända, sommaren 2020 hittade Mats G. Larsson ett namn skrivet med Kensingtonrunor i en lada i Hångberg i Hassela och 2021 gjorde Anna Björk ytterligare fynd vid Lindsjön i samma trakter.

Kensingtonrunorna har ibland jämförts med de så kallade dalrunorna som användes i framför allt Älvdalen från 1500-talets slut och framåt, men egentligen är likheterna inte särskilt stora. När runorna i Haverö blev kända 2017 antog jag att förlagan istället kunde ha varit den typ av runor som förekom på olika platser i Norge under nyare tid och som ytterst går tillbaka på bröderna Johannes och Olaus Magnus tryckta runalfabet från 1554–55.

För inte så länge sedan lanserade Mats G. Larsson och Staffan Fridell en ny teori om dessa runor. De menar att det handlar om ett nyskapat runalfabet som i huvudsak bygger på en tryckt variant av den vikingatida runraden från den populära boken Den kunskapsrike skolmästaren (1857–64) kombinerad med vissa dalrunor och några helt nyskapade runformer. Eftersom flera av förekomsterna av Kensingtonrunor har påträffats i Dalarna föreslår de också att detta runalfabet kan ha skapats i Älvdalen och och att det därifrån har spritt sig till Hälsingland och Medelpad genom bland annat gårdfarihandlare, så kallade gråer. I en artikel i Svenska landsmål publicerad så sent som nu i höstas pekar de till och med ut Månsta i Älvdalen som den plats där Kensingtonrunorna kan ha skapats.

Den upptäckt som gjordes somras visar att denna teori inte kan vara riktig. Spridningen har skett på ett annat sätt, som nog ingen egentligen hade kunnat föreställa sig.

Det hela började med att jag i augusti fick ett mejl från Medelpadsarkiv i Sundsvall som tipsade om en minnestavla, vilken bland annat skulle bära en text med runor. Tavlan bevarar minnet av det äktenskap som den 26 november 1843 ingicks mellan hemmansägaren Olof Mattsson i Västerhångsta i Torps socken i Medelpad och Lisa Olofsdotter från Älvros i Stora Kopparbergs län. Runorna som finns nedtill på tavlan visade sig bestå av just Kensingtonrunor och jag läste där:

denna minnes tafla är uprättad under en skrif-
skola i hångsta i april månad år 1868.

Därefter följer ytterligare en text skriven med det så kallade vinkel- eller frimurarchiffret, som tidigare har uppträtt tillsammans med Kensingtonrunorna hos bröderna Larsson, på Haveröstaven och på papperslappen hos Gerda Werf. Dessa tecken var jag mindre van att läsa, men rätt uttydda gav de följande intressanta upplysningar:

Skänkt af författaren såsom ett
minne, och en belöning för ett
välvilligt bemötande. af
erik ström

Dessutom stod nedtill med vanlig skrivstil: ”ritad af Eric Ström.” Namnet var mig helt okänt liksom vad som egentligen avsågs med begreppet ”skrifskola”, men med hjälp av sökningar i den nationella arkivdatabasen hos Riksarkivet, på släktforskningssidor och inte minst i den eminenta tjänsten Svenska dagstidningar var det inte så svårt att skaffa sig en bild av denne man.

Eric Ström var född 1827 i Tierp i norra Uppland, som son till soldaten Lars Kratz och hans hustru Cajsa Larsdotter. Relativt tidigt har han flyttat norrut med sin familj och var från 1865 bosatt i Vivstavarv i Timrå socken, där han 1882 engagerade sig i den lokala Godtemplarlogen. I folkräkningen för år 1880 är han upptagen som ”arbetare”, år 1890 som ”skriflärare”. Av annonser som han satte in i dagspressen framgår att han sedan 1860-talet hade bedrivit privatundervisning i skrivning och skönskrift. Hans skrivskola var ambulerande och utannonseras med jämna mellanrum från olika platser i Mellannorrland som Sundsvall, Östersund, Härnösand och Söderhamn. I april 1868 hade han alltså även hållit en sådan skrivskola i Hångsta i Torps socken hos hemmansägaren Olof Mattsson och hans hustru och som tack präntat den nämnda minnestavlan åt dem.

Av dagstidningarna framgår också att Ström 1876 hade gett ut en skrift om skrivkonst med den långa och något pretentiösa titeln:

”Förskrifter ämnade för begynnare. Innehållande de nödvändigaste grunder för de som ämna i hemmet inöfva skrifkonsten, jemte grunder för textning, ritning och rättstafning äfvensom konceptering till bref och lagenliga skrifter samt interpunktion, förkortningar och runlära m.m. Aktningsfullt tillegnade Svenska Folket af Eric Ström, skriflärare.”

Genom en raljerande recension som publicerades i Medelpads Allehanda den 2 september samma år går det också att bilda sig en uppfattning om innehållet i denna skrift. I den del som ägnades runlära ska Ström bland annat ha återgett ett par runalfabet, varav det ena enligt den anonyme artikelförfattaren bestod av ”några högst besynnerliga bokstafstecken och tecken för siffror, hvilket säkert någon spjufver inbillat förf. vara »forntidsskrifbruk»” Detta kan knappast ha varit något annat än en återgivning av Kensingtonrunorna och de pentadiska siffror som förekommer på Kensingtonstenen.

Dessutom ska det ha funnits ytterligare ett alfabet, som enligt artikelförfattaren endast bestod ”af qvadrater och delar av qvadrater med en eller flera prickar uti”. Detta måste givetvis ha varit en återgivning av det så kallade frimurarchiffret. Det står nu helt klart varifrån bröderna Larsson i Dala-Floda har fått sina runor. De har givetvis genomgått någon av Ströms skrivskolor eller kommit över ett exemplar av hans Förskrifter. Därmed försvinner också en av de direkta kopplingarna till Dalarna, eftersom vi vet att de ofta var ute på resa.

Enligt den ovan nämnda tidningsrecensionen ska Ströms skrift ha utgått i ett tusental exemplar, men märkligt nog har jag hittills inte lyckats finna denna skrift på något av våra större bibliotek. I sökandet fick jag däremot i Nationell arkivdatabas hos Riksarkivet syn på en post i ett privatarkiv i Föreningsarkivet i Västernorrland Medelpadsdepån som verkade lovande. Den löd: ”Förskrifter, ämnad för begynnare i skrivkonsten 1864.” Årtalet var visserligen fel, men jag ringde genast arkivet som plockade fram handlingen och beskrev den över telefon. Det visade sig vara en fotostatkopia av en handskriven förlaga och dessutom fick jag veta att upphovsmannen hette Eric Ström! Utan att fråga om det eventuellt fanns några runor beställde jag en skannad version av hela handlingen.

Dagen efter hade jag den i min mejlbox och det var med viss spänning som jag bläddrade igenom pdf:en. Även detta alster hade på titelbladet en omfattande titel:

Förskrifter
af Eric Ström
Ämnad för begynnare i skrifkonsten.
Innehåller flera sorters prentade och skrifna stilar.
Samt mycket annat hörande till skrifläran.
Sammanfattad på grund af de nya undervisningssättet.
Skrifven år 1864.

Huvuddelen av det 16 sidor långa dokumentet utgjordes av prov på olika skrivstilar och texttyper, men på ett av de sista bladen fanns ett runalfabet med Kensingtonrunor och en beskrivning av vinkelchiffret!

Det roligaste var dock att detta runalfabet inte är helt identiskt med det som vi känner sedan tidigare. Runan för o är till exempel inskriven i ett latinskt O och p-runan är försedd med stingningar precis som i det medeltida runalfabetet. Andra detaljer som att n-runan ser ut som den vikingatida k-runan (ᚴ) och att den gamla yrrunan (ᛦ) används för r stämmer däremot överens med hur det ser ut hos bröderna Larsson och i de flesta av inskrifterna från Hassela. Detta är alltså den äldsta kända varianten av detta teckensystem, medan det alfabet med vikingatida former för n (ᚾ) och r (ᚱ) som finns på Haveröstaven, bärträet från Månsta och hos Gerda Werf i Älvdalen måste vara en senare utveckling. Detta om något talar starkt emot ett ursprung i Dalarna. En lustig omständighet är också att Kensingtonstenen tillhör denna yngre grupp! Eftersom Edward Larsson använder den äldre varianten så sent som 1885, så har vi här ett indicium på att Kensingtonstenen faktiskt inte är äldre än så.

Varifrån har då Eric Ström i Timrå fått sina runor? Det är av allt att döma inte hans egen uppfinning. På minnestavlan har han nämligen på ett ställe råkat förväxla m och w. Det står alltså egentligen winnes-tafla. Ett sådant misstag skulle han knappast ha gjort om han själv hade varit upphovsmannen. En intressant uppgift finns citerad i artikeln i Medelpads Allehanda, där Ström i den tryckta varianten av Förskrifter från 1876 ska ha skrivit följande om runalfabetet med Kensingtonrunor:

Väl synes att runorna varit olika i vissa landskap, men nedanstående synas hafva varit allmänt antagna. Som ingen beskrifning finns, utan endast af enskild person undervisad om runorna vet förf. icke med säkerhet om de äro riktigt gjorda, eller ens om de funnits till, men efter den tidens skrifsätt synes det vara sannolikt det de äro rätt återgifna.

Eric Ström har alltså lärt denna variant av runor av en enda person, men han vet inget om deras ursprung. Detta måste alltså ha skett senast 1864 och rimligtvis någonstans i Mellannorrland, men längre än så har jag inte kommit.

Kanske får vi lösningen nästa sommar?

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Som synes har inte hela alfabetet kommit med på fotostatkopian som finns i Henning Högbergs personarkiv, utan den sista ö-runan har till stora delar hamnat utanför. Om någon vet var originalet finns så skulle jag gärna ta del av det. DS.

PPS. Att jag nämnde att Eric Ström var Godtemplare (det vill säga medlem i en nykterhetsrörelse) och att jag illustrerade artikeln med en gammal bild av Godtemplarlokalen i Vivstavarv kommer kanske visa sig vara ett misstag. Det finns säkert de som av denna anledning snart kommer att göra honom till tempelriddare eller till och med rymdvarelse! DS.