I en serie i tre delar berättar vi om hur Sveriges nationella minoriteter arbetat för att få hem stulet samiskt kulturarv med stöd av det bidrag som Riksantikvarieämbetet på uppdrag av regeringen fördelade under 2025. Bidraget gjorde det möjligt att Lillsaivis byaförening, Lycksele sameförening och Talma sameby kunde återbegrava mänskliga kvarlevor och att heliga föremål kunde återbördas. Först ut i serien möter vi Kerstin Andersson, Lillsaivis byaförening i en personlig berättelse om hennes engagemang för att återföra stulna ceremoniella föremål till Sápmi. Om samhällets syn på återlämnande av ett stulet kulturarv och om hennes förhoppningar inför 2026.
Hej Kerstin Andersson!
Ni sökte och fick bidrag av Riksantikvarieämbetet under 2025. Dels bidrag till information för att skapa engagemang bland lokalbefolkningen i frågan om återbördande av samiska offergåvor. Dels bidrag till resor för att era medlemmar ska kunna delta på invigningen på Gällivare Kulturmuseums nya utställning med ett urval av offergåvorna från Unna Sájvva.
Vad är Unna Sájvva?
– Unna Sájvva är en helig sjö intill min hemby och samisk offerplats, som skändades för över 100 år sedan. Fler än 600 föremål och 157 kilo ben och horn från olika djur grävdes upp och fördes bort. Offergåvorna finns numera i Historiska museets magasin i Stockholm. Vi har begärt att hela samlingen ska förvaltas av Ájtte-museet i Jokkmokk.
– Vi har även framfört önskemål om att Gällivare Kulturmuseum ska kunna låna in offergåvor från samlingen eftersom Unna Sájvva ligger i Gällivare kommun, i Gällivare skogssamebys marker. Det är Gällivare som är ”mest hemma”.
Processer för återlämnande av ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor har pågått under många år, med olika intensitet.
Upplever du att samhällets syn på det har förändrats de senaste åren?
– Ja, samtalen om och förståelsen för det har ökat. Det har hittills pratats mer om mänskliga kvarlevor, kanske för att det upplevs som mer oetiskt att ha kvarlevor på museer. Men på senare år har även ceremoniella föremål, som trummor, sejtar och offergåvor, kommit i fokus. Men för att Sverige ska leva upp till FN:s urfolksdeklaration behövs det mycket, mycket mer resurser. Jämför med Norge som har sex samiska museer och med Finland som återbördat över 3 000 föremål till Siida-museet i Enare. Sverige är långt efter.
– Mottagande museer behöver resurser, till exempel samisk kompetens och större resurser för arkivering och magasinering. När det gäller samiska kvarlevor behövs även osteologisk expertis så att det blir rätt, alltså att rätt person begravs på rätt plats.
Vilket medskick vill du göra till andra som är på väg in i liknande processer?
– Informera brett för att skapa legitimitet. När det gäller Unna Sájvva är vi ett 40-tal samer i närområdet som har skrivit under begäran tillsammans. Vi har fått stöd från bland annat Riksorganisationen Same Ätnam, Svenska Samernas Riksförbund och Gällivare skogsameby. Det blir en del av beslutsunderlaget och gör det svårare att negligera vår begäran om återbördande.
– Andra får gärna kontakta oss som varit engagerade i ärenden för återbördande. Det finns massor med praktiska råd som vi kan dela med oss.
Vilka är dina förväntningar på 2026?
– Senast i juni ska vi få besked från Historiska museet om förvaltningen av offergåvorna. Vi förväntar oss ett positivt besked, så att offergåvorna får flytta hem till Sápmi. Gällivare Kulturmuseum planerar att öppna sin nya utställning den 9 augusti 2026, på den internationella urfolksdagen och på dagen 111 år sedan det första spadtaget togs i offerplatsen. Det ser vi verkligen fram emot. Boka in det redan nu!
– Under 2026 hoppas jag också att fler ideella föreningar ställer krav på återbördande av både kvarlevor och ceremoniella föremål. Att de vill och har tid att prioritera de här frågorna.
