Runmysteriet i Giresta har ännu inte fått någon lösning, men det finns faktiskt lite annat att säga om runor i denna del av Uppland. Trots att området utgörs av en gammal kulturbygd är runstenarna i Giresta inte särskilt många. Vid Furby finns visserligen ett stort runristat stenblock (U 829), signerat av den kände runristaren Balle, och Richard Dybeck fann på 1800-talet ännu en runsten i närheten (U 830), som senare har försvunnit.
Förutom dessa två har man tidigare bara känt ytterligare en runsten i socknen (U 831). Den hittades omkring 1910 vid plöjning i en åker strax öster om kyrkogården och restes först i Giresta by, men flyttades 1968 av bevaringsskäl in i kyrkan. Tyvärr är början av inskriften skadad och namnet på den som rest stenen kan därför inte bestämmas. Det övriga lyder: ”… [lät] resa stenarna efter Luden, sin son.” Texten visar att det en gång måste ha funnits åtminstone en sten till. Girestastenen är lite speciell genom att den består av röd sandsten, vilket är ett ovanligt runstensmaterial i dessa trakter.
När jag i juni i år besökte Giresta kyrka för att undersöka den mystiska gravhällen, som jag hade fått tips om, råkade jag komma lite för tidigt och fick därför vänta på att bli insläppt i kyrkan. För att fördriva tiden tog jag en promenad på kyrkogården och av en tillfällighet fick jag syn på ett sandstensstycke i toppen av kyrkogårdsmuren. När jag vände på det uppenbarade sig en runslinga med fyra runor av vikingatida typ.
Ristningsytan var delvis täckt med bruk och stenen verkade mycket skör. Troligen har fragmentet tidigare varit inmurat i kyrkan och det kan också ha genomgått kyrkbranden 1911. Trots detta är det inga problem att läsa runorna, men läsriktningen är dessvärre omöjlig att avgöra. Antingen löper inskriften medsols och då står det … · asni… eller också går den motsols, vilket ger läsningen …insa · …. I det första fallet kan det röra sig om början av ett namn (t.ex. Åsnjut), i det senare är det säkert en form av pronomenet denna, som bör ha varit en bestämning till ordet sten. Men i så fall har denna inskrift bara nämnt en sten och då borde det inte vara den okända parstenen till U 831 utan en annan sten.
Någon kanske undrar vad ett fragment med fyra runor egentligen kan tillföra forskningen, men ett fynd som detta kan faktiskt säga en hel del. Man har tidigare konstaterat att runstenar av sandsten ofta uppträder vid tidigmedeltida kyrkor i Uppland och att stenarna förmodligen har funnits på platsen innan stenkyrkorna byggdes. De kan därför vara en indikation på tidiga kyrkogårdar (och kanske till och med träkyrkor) i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Vid Giresta kyrka kände man förut bara en sten av denna typ, men nyfyndet visar att det måste ha funnits fler.
Pronomenet denna motsvarades under vikingatiden av en mängd olika former. Som bestämning till stæin ’sten’ kunde det till exempel heta þenna, þennsi eller þennsa. Eftersom ordet denna är vanligt i runinskrifterna har det kunnat användas för att kartlägga vissa dialektgränser under vikingatiden. På runstenarna i Danmark och Sydsverige förekommer för det mesta varianten þennsi, medan þenna och þennsa är de typiska formerna i Mellansverige och norrut. I de uppländska runinskrifterna dominerar þenna, medan þennsa är ovanligare. Det nyfunna fragmentet från Giresta ger av allt att döma en ny punkt på dialektkartan för den senare formen.
Slutligen måste det nämnas att det inte särskilt ofta som antalet kända runinskrifter i en Upplandssocken nästan fördubblas på en och samma eftermiddag, men det var just det som hände i Giresta den 11 juni i år.
>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
Läckert, grattis!
Kan det vara så att runstenar förr länge sedan slogs i bitar och användes till kyrkomurar och i en del fall murades in hela eller i delar i kyrkorna. Kanske det var ett sät att visa att man på det sättet fängslade hednatron och att detta gav intrycket på människorna att nu var det kristedomen som gällde.
Det finns nog flera olika skäl till att runstenar har murats in i kyrkor. I många fall har de nog använts för att det var ett lämpligt och lättåtkomligt byggmaterial, i andra fall kan man misstänka att de har tillagts en symbolisk innebörd. De allra flesta runstenar är dock kristna och många bär kristna kors, så kyrkobyggarna har nog inte uppfattat dem som hedniska. Däremot är det möjligt att runstenen hade spelat ut sin roll som kristen symbol och att det nu var den den gemensamma stenkyrkan som man samlade sig kring.