Fler runor i Hejnum

I år har redan ett par runstensfragment hittats vid Spånga kyrka och den 6 mars nåddes jag av meddelandet om årets tredje runfynd. Det handlade om en tidigare okänd putsinskrift, som hade framkommit i samband med den pågående renoveringen av sakristian i Hejnums kyrka på Gotland. Inskriften upptäcktes i februari av konservatorerna Marleen Kolmodin och Marianne Gustafsson-Belzaq, när de tog bort putslagret på den lutande bottnen i en medeltida fönsternisch. Av fotografier framgick att ristningen bestod av inte mindre än tre rader med runor. En sådan inskrift kan man naturligtvis inte lämna utan granskning alltför länge, men av olika skäl dröjde det ända tills igår innan jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt fick möjlighet att åka dit och ta en titt.

Det snöade rätt rejält när vi körde mot Hejnum på morgonen och kyrkan var iskall, men inne i sakristian var det behagligt varmt och förhållandena idealiska för runundersökningar. Inskriften visade sig dessvärre tillhöra de mer svårlästa med flera små skadade partier som gjorde att vi inte fick mer än två-tre otvetydiga runor i följd. Vi prövade att läsa inskriften oberoende av varandra och kalkerade de runor som vi tyckte oss se på overheadfilm, men det gav oss inga som helst uppslag om innehållet. Vid lunch åkte Laila tillbaka till Visby och jag ägnade de följande timmarna åt att noggrant gå igenom och beskriva och kommentera varje enskilt tecken. Inte heller detta resulterade i någon begriplig text och vid tretiden hade jag fått nog för denna dag.

När jag körde tillbaka till Visby tänkte jag att det var fantastiskt med ännu ett nyfynd så tidigt på året, men att det åtminstone inte skulle bli något inlägg på K-blogg denna gång. Det fanns ju inte något direkt att skriva om. Visserligen kunde kanske bindrunan a^f som inledde den sista raden tolkas som prepositionen af ’från’, men det var inte så mycket att komma med.

Väl tillbaka på kontoret tittade jag på mina avritningar igen och noterade i slutet av den översta raden fem runor som eventuellt kunde läsas ribus, vilket ju påminner om latin. Jag öppnade runtextdatabasen och skrev in detta ”ord” och hamnade direkt på ordet muliæribus på den småländska Pjätterydsfunten (Sm 38). Därmed var hela inskriften löst. Det handlade givetvis om början av den välkända bönen Ave Maria: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus ”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Att vi inte hade genomskådat detta berodde på att inskriften var skriven nedifrån och upp, vilket är inte tillhör vanligheterna. Bindrunan a^f som stod först i den tredje raden återgav inte alls prepositionen af utan början av a^fe dvs. ave, vilket jag också hade läst, men inte förstått. Det vanligaste är ju att detta ord skrivs aue eller auæ med runskrift.

I förmiddags var jag där igen och kunde utan problem bekräfta att detta är inskriftens innehåll. Med den nya bakgrundskunskapen var det också lättare att bestämma några av de skadade och mer svårlästa runorna. Visserligen ska man som runolog alltid försöka etablera läsningen av en inskrift utan att tänka på hur den ska tolkas, men när det handlar om välkända formler är det närmast omöjligt att hålla sig helt neutral. Samtidigt kan det vara rätt knepigt med just latinsk text, eftersom stavningen sällan följer de vanliga reglerna för detta språk. Exempelvis borde det stå Dominus i inskriften, men jag har svårt att få den sista runan till något annat än m, vilket betyder att ristaren har böjt ordet fel

Den nyfunna inskriften i Hejnums kyrka innehåller visserligen en välkänd bön som förekommer i många andra runinskrifter, men den är ändå av stort intresse, inte minst genom sin placering. Eftersom den finns i sakristian kan vi nog också peka ut en tänkbar upphovsman. Det bör ha varit prästen själv, som alltså var kunnig i runor, men kanske lite klenare i latinet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om tidigare runfynd i Hejnums kyrka kan du läsa här. DS