De nyfunna runstensfragmenten på sakristievinden i Övergrans kyrka. Foto Magnus KällströmDet är lite av en tradition att skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes det i Övergrans kyrka i Uppland och den lika uppmärksamma som lyckliga upptäckaren är Gunilla Crantz som jobbar med fastigheter på Håbo pastorat. Hon hade låtit ta upp en lucka i taket till sakristian för att kunna besikta vinden, som inte tidigare hade varit tillgänglig och upptäckte där – förutom ett meterhögt fågelbo – också två hittills okända runstensfragment!
Detta skedde efter lunch fredagen den 28 maj och samma eftermiddag råkade jag av en händelse stanna till på parkeringen vid just Övergrans kyrka för att kolla några mejl på min mobil, innan jag skulle fastna i köerna in mot stan. Jag steg dock aldrig ur bilen och var alltså helt ovetande om det fynd som hade gjorts inne i kyrkan bara ett par timmar tidigare. Först under helgen fick jag nys om det genom ett tips från arkeologen Mats G. Larsson, som hade hört om det av sin granne. Mats föreslog att det kanske kunde röra sig om den i övrigt okända runsten som finns återgiven på ett träsnitt i Olof Rudbecks Atlantica och som enligt uppgift skulle ha funnits vid ”widh ofuer grans kyrkia widh landzwegen”. Träsnittet är utfört av Petrus Törnewall, som under många år var verksam som ritare vid Antikvitetsarkivet.
I Upplands runinskrifter har denna runsten betraktats med den största skepsis och den har inte ens tilldelats ett nummer i serien. Skälet är att stenen endast är känd genom Atlantican och att Törnewall inte verkar ha varit verksam i dessa trakter. Vissa skrivningar i runtexten som þorilþ för kvinnonamnet Þōrhildr verkar också mycket misstänkta och antyder att texten kan vara konstruerad. I Samnordisk runtextdatabas har den däremot accepterats och har där tilldelats beteckningen U 649B.
Men det fanns också en annan möjlighet. Den runsten (U 647), som i oktober 1964 återupptäcktes liggande som trappsten i kyrkan och som i dag står på kyrkogården, avslutas med orden Balli rīsti stæina þessa bāða ”Balle ristade båda dessa stenar”, vilket visar att stenen en gång måste ha ägt en nu försvunnen parsten. Kunde det kanske vara denna sten som hade hamnat på vinden?
Några dagar senare kom jag i kontakt med Gunilla Crantz, som skickade mig några fotografier av fragmenten. Jag kunde då konstatera att det inte alls rörde sig om Rudbecks sten och inte heller en sten ristad av Balle, vilket egentligen bara gjorde det hela roligare. I stället såg det ut att kunna handla om något av den skicklige ristaren Fot.
Detta måste givetvis ses på plats, men det var nödvändigt att vänta tills det gigantiska fågelboet hade avlägsnats. Det skedde förra helgen och nu i måndags var det dags att ta fragmenten i betraktande. Väl framkommen till Övergran möttes jag förutom av stenens upptäckare även av en entusiastisk skara från pastoratet och Malin Lucas från Upplandsmuseet. En och en klättrade vi igenom hålet i taket och kom in i det ytterst dammiga utrymmet. Så småningom anslöt också min kollega Laila Kitzler Åhfeldt.
Fragmenten är inte så stora, men ristningarna visade sig vara mycket välbevarade och så skickligt huggna att det nog inte kunde röra sig om någon annan än den nämnde Fot. Av texten finns tyvärr inte så mycket kvar. På det ena fragmentet står det …n × hasti… och på det andra endast …ius…, vilket vid första anblick kanske inte säger så mycket.
Att med så få bevarade runor dessutom påstå att det just är Fot som är runmästaren kan väl också verka lite vågat, men det finns en hel del detaljer som stöder en sådan tanke. Exempelvis uppträder s-runan både i sin rättvända och bakvända form, vilket är en av de få variationerna i teckenformerna som denne ristare brukar tillåta sig. Det kryssformiga skiljetecknet på ett av fragmenten är också högt placerat i textbandet, vilket är ett annat drag som man ofta finner hos honom. Även den breda u-runan med bistaven ansatt ett stycke nedanför toppen är typisk. Men allra mest är det nog den jämnt formade bandknuten på det ena fragmentet som man känner igen från hans ristningar.
Beträffande tolkningen så utgör ju runföljden hasti… en så pass unik sekvens med runor att det knappast kan vara resterna av något annat är en form av mansnamnet Hāstæinn ”Håsten”, ett namn som finns belagt fyra gånger på runstenar i Södermanland (varav två belägg avser samma person), men som hittills inte har påträffats i Uppland. Att den senare leden i namnet i så fall har varit skriven sti[n] och inte stain stämmer med Fots vanor och kan jämföras med liknande skrivningar som t.ex. hulmstin Holmstæin (U 463) och þorstin Þōrstæin (U 510).
Vad den första bevarade runan n kan ha tillhört är omöjligt att säkert säga, men man ska nog inte räkna med exempelvis [sun si]nn Hāstæi[n] ”sin son Håsten”, eftersom Fot aldrig sätter släktskapsordet före personnamnet. Mer sannolikt är i så fall att det antagna namnet har ingått i en apposition av typen [su]n Hāstæi[ns] ”Håstens son”
Med tanke på bandknutens placering ligger det nära till hands att anta att det andra fragmentets tre runor ius har tillhört början av inskriften och att det också här handlar om resterna av ett personnamn. Runorna är givetvis alldeles för få för att detta ska kunna bestämmas, men som en möjlighet kan mansnamnet Iōstæinn ”Josten” nämnas. I så fall skulle två av personerna på stenen har burit namn som har slutat på -stæinn.
Att hitta rester av en runsten av ristaren Fot i Övergran är inte så konstigt, eftersom vi vet att han har varit verksam i trakterna. Exempelvis är den stora och mycket märkliga runstenen U 678 vid Skoklosters kyrka signerad av honom. Även hans arvtagare i yrket – Torgöt Fotsarve – har lämnat sina spår i området. Jag är nämligen övertygad om att en av de runstenar (U 648), som står mellan vägen och kyrkogårdsmuren i Övergran, är ett verk av denne ristare.
Den minst sagt dammiga undersökningen av fragmenten avbröts av ett par trevliga fikapauser ute i solskenet. Bland mycket annat som då dryftades dök frågan upp var resten av stenen kunde ha tagit vägen. Den kan givetvis sitta i någon annan del av sakristian eller varför inte i kyrkogårdsmuren. Detta gav mig en ingivelse att ta en sväng upp till den östra muren, där jag i det mycket förmånliga solljuset genast fick syn på ett granitstycke med en v-formig figur ristad med dubbla linjer.
Några sekunder senare var de övriga på plats och Gunilla upptäckte omedelbart att det på en annan sten strax under fanns en spiralavslutning i typisk runstensstil. Att det senare är en del av en runsten råder det ingen tvekan. Om även mitt fynd har tillhört en runsten är väl inte lika säkert, eftersom vi inte vet vad ristningen föreställer. Min första tanke var en spetsig palmettflik ristad med dubbla linjer, men nu i efterhand undrar jag om det inte kan vara del av ett rundjurshuvud med stort mandelformat öga. Vad som är riktigt får framtida undersökningar utvisa.
De två nytillkomna fragmenten är ristade i en annorlunda teknik än fragmenten på sakristians vind och jag tror inte att de har tillhört samma sten som dessa. De ser inte heller ut att direkt kunna passas in på Törnewalls teckning av den mystiska U 649B. Är kanske i stället den försvunna parstenen till U 647 som vi är på spåren eller handlar det om en helt annan sten?
> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Tanken att U 648 vid Övergrans kyrka är ristad av Torgöt Fotsarve är jag inte ensam om. Jag vet genom en fotnot att Per Stille är inne på samma linje. DS.
