Vällingby i början av 60-talet, utan tak. Foto: Pål-Nils Nilsson
Thomas inlägg väckte några tankar. Visst är det intressekonflikter om markanvändning i både stad och land.
En fråga som lätt glöms bort är en inre maktkamp i vad vi tycker är värdefullt. Det är som om det finns en kulturarvets 20-årskris, dvs. när nåt är 20 år gammalt skall det undantagslöst ”fräschas upp” och rubbet bytas ut. Finns det nåt offentligt rum som får vara ifred när 20 år gått? Bryr sig nån? Men när det gått 30-40 år så börjar det bli ballt i antikvariernas ögon, men då är Sergels Torg och Vällingby C redan nåt annat.
Vällingby 2006, med glastak. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ
Ser vi behovet? Skall vi lägga oss i? Klarar kulturarvet 20-årskrisen? Jag har inga svar.
>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap
Vällingby var lill-metropolen när jag växte upp i Hässelby, det byggdes ut i ungefär samma veva som min mormor och mmorfar flyttade ned till Västerort från Östersund, med min mamma i släptåg. Skinande nytt och grundligt genomtänkt i sann folkhemsanda. En del av de där tankarna visade sig vara riktigt bra, andra var klart sämre.
Jag förstår det antikvariska intresset, men en levande boendemiljö kan inte tvingas kvar i en glasbubbla till nöje för inresande arkitekter och kulturvetare att beskåda. Närmiljön påverkar så oerhört mycket av hur vi mår och hur vi interagerar med varandra. Det är inte bara en kuliss eller ett konstverk.
All uppfräschningsiver är ju inte av godo såklart, resultatet kan bli värre än utgångsläget. Själv är jag glad att se att det blivit lite liv i Vällingby igen, efter ett antal grå och tomma år på 90-och 2000-talet. Draken där jag såg alla storfilmerna, biblioteket där jag läste alla barnböcker jag fick tag på, fin-fiket som farmor tog med mig på, Åhléns där jag köpte onyttigheter.
När det gäller levande miljöer så är de levande viktigast, inte antikvarisk bevaringsiver och inte heller trendöverkänslig förnyar-hets. En svår, svår balansgång som sagt.