Mark Levengoods Tankar för dagen på Sveriges Radio lyste upp vår morgon här på Riksantikvarieämbetet i Visby. Tack, Mark! Jag kommer att småflina hela dagen! Man kan ju verkligen fråga sig vad det är som driver arkeologer att gräva i jorden. När jag läste arkeologi var det ett antal studenter som skrämdes bort från utbildningen vid första exkursionen i fält. De tittade med fasa ner i schaktet på utgrävningen vi besökte. Det var på hösten och det duggregnade. Ett gäng leriga, rufsiga varelser klafsade runt och utgöt sig över några stolphål som de hade hittat. De bjöd på kaffe i en skitig byggbarack där kartonger med djurben, fuktiga raggsockar och intorkat portionssnus effektivt dränkte lukten av pulverkaffet i plastmuggarna. Den dagen förlorade vi fem studenter till mindre leriga humanistiska discipliner.
Så här kan det se ut i byggbaracken! Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ
Kaffepaus! Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ
Vad är det då som driver arkeologer? Marks idé om alkoholkonservering har tyvärr inte mycket bäring på arkeologer i fält – konserveringsarbetet börjar ju inte där. Är det kanske glädjen över att jobba med händerna – den meditativa processen att gräva – fylla hink – sålla? Eller förmågan att se skatter även i stenar och ben – kunskap och fantasi hjälper en att fylla i de hål som tiden har gnagt i de fysiska lämningarna efter andra människor i en annan tid? Eller känslan av att faktiskt gräva sig bakåt i tiden? Kanske det – fast inte minst tror jag att arkeologer tycker om att skita ner sig! Om man vågar sig på att psykologisera så undrar jag om det inte är så att arkeologerna inte fick leka tillräckligt i sandlådan när de var barn. Själv sitter jag vid ett skrivbord och längtar efter känslan att komma in efter en hel dag ute och ta av mig riktigt skitiga kläder…
Underbart! Lite för lite geggamoja, bara. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ
>> Sophie Jonasson jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.
Eller möjligen för nöjet att för sin icke-arkeologiska omgivning berätta rysliga historier om hur blöt, kall och lerig man varit efter en dags grävning i snälblåst och januari. Den allra mest överdj–a dag får ett romantiskt skimmer i efterhand. När ett gäng arkeologer kommer samman låter det ofta som när äldre män berättar lumparhistorier.
Sanningen är nog att alla arkeologer helst skulle vilja ägna sig åt saker i stil med Tutankhamons grav, men att de få arbetstillfällen som faktiskt finns handlar om leriga exploateringsgrävningar i snöblandat novemberregn. Ingen vill jobba med sådant. Men vi kan inget annat.
Okej – jag erkänner – jag är en gegg- och raggsocksromantiker! Jag ser helt klart en koppling till lumparhistorier! Skrivbordsarkeologi tenderar att göra en raggsocksromantisk…
Klart det är spriten! Ni skulle erbjudit fri sprit i ett år för alla som provar ett år på Gotland så hade flera följt med. Typ jag.
När jag grävde i Skåne var det vissa grävledare (som skall förbli anonyma) som med tårögd blick berättade nostalgiska historier om hur det var att gräva i Danmark där man minsann fick ta en starköl på förmiddagsfikat och inleda fredagen med en hutt. Men det behövs nog ett alkoholrus för att stå ut med de där tråkiga danska fornlämningarna…
Tacka vet jag Sverige i november, en moränbacke i underkylt regn, vattensållning med lerklining och kvartsfnyk. ;-)
Inlägget borde kanske ha hetat ”svenska arkeologer – impregnerade i gegga, inte konserverade i alkohol” :-)