Det har hänt ganska lite med bloggandet om PlatsR här nu ett tag. Ni får tolka det som att det har hänt desto mer med utvecklingen! Just i veckan ska vi faktiskt ha vår första “sprint review“. Spännande… Vi kommer med andra ord att få se och utvärdera resultatet av de första veckornas systemutveckling.
Utvecklingen ja, vad är det egentligen vi bygger? En community. Eller på svenska: nätmötesplats. En mötesplats på nätet för alla som har något att berätta (eller bara vill läsa andras berättelser) om någon speciell plats i Sverige.
I grunden ser du en Sverigekarta och väljer där din plats. Berättelsen kan vara väldigt enkel och personlig; mitt sommarställe, den mysiga lilla sjön med perfekt fiske eller ja, bestäm själv. Förutom att skriva text kan du också ladda upp egna bilder och kommentera dem. För den som har stort kulturhistoriskt intresse går det dessutom att hämta bilder och text från Riksantikvarieämbetets och andra institutioners olika digitala arkiv och länka dem till sin utvalda plats på kartan. Informationen hämtas rent tekniskt genom K-samsök.
Den här mötesplatsen vänder sig till alla. Alla som har något att berätta, litet eller stort, personligt eller som rör flera. Kanske släktforskare, hembygdsföreningar, skolor och så vidare…
Lite mer tekniskt handlar det om en Java-applikation byggd på open source produkter såsom JForum (forummotor), Wicket (webbramverk) och Solr (sökmotor). Till Sverigekartan använder vi bland annat Geoserver. Bilder och text lagras i en separat databas hos Riksantikvarieämbetet. Forumet ligger på en webbplats och du behöver inte installera någonting för att det ska fungera.
Om du skaffar ett konto på PlatsR och loggar in kan du gå med i, eller själv skapa, olika grupper där du kan få kontakt med andra personer med samma intressen som du. Kanske någon har ytterligare information att tillföra just din plats! Håll ögon och öron öppna, mer kommer framöver.
>> Kristina Berg är systemutvecklare och teknisk projektledare för PlatsR på Riksantikvarieämbetet.
Jag hade turen att ”snubbla in” på Sprint demo:n igår i Visby för den nya siten/tjänsten platsR.
Det ser jättespännande och kul ut!
Nu är jag ju förvisso en smula partisk som ”digitalisering av kulturarvet-nörd”, men eftersom det de facto inte bara är den stora myndigheten som med tyngd och makt ska berätta hur det ligger till i den stora världen utan ett samspel mellan alla som kan och vill, så blir jag lite extra glad.
Att alla ges möjlighet att visa vad som för just dom är intressant och relevant vad gäller historia och kulturmiljö känns som en stor möjlighet för oss som myndighet att ta tempen på vad medborgarna i detta trivsamma land anser är viktigt. En bättre kanal till sina arbetsgivare är svårt att få till. Det är förvisso så att dom som inte behärskar språket, tekniken, intresset eller innehar tiden för sagda site inte gör sin röst hörda. Men personligen tror jag att en interaktion mellan stor och liten hur den än ser ut alltid är att föredra framför jättens dekret som basuneras ut från bergets topp.
Känns lite som olika fester, ni vet när man av någon outgrundlig anledning befinner sig vara på en parmiddag där alla visar sig vara i samma ålder från samma bakgrund med samma examina och samma bostadsrätt och alla sitter nervöst och skruvar på sig lite rädda för att framstå som fel om deras kläder inte är helt rätt och den nya vinkylen visade sig vara av fel märke och låter alldeles för högt i bakgrunden.
I slutändan kommer man tyst överens om att sätta en standard om allt här i livet så att man kan fortsätta umgås och ha precis lika otrivsamt varje gång.
Att jämföra med den stökiga och bullriga släktfesten där någons kusinbarn glatt äter upp blomjorden, morfar snarkar i ett hörn, syrrans nye pojkvän försöker samla svärmorspoäng genom att diska, en bebis har fått en osynlig utombordsmotor på rumpan och samlar glatt dammråttor som legat i kåken i veckor med hasande knän och brorsan idiotförklarar din pojkväns politiska åsikter.
Stora fester med folk från olika håll, med olika åsikter, åldrar, bakgrund och etnicitet kan bli stökiga men attans så roliga och intressanta. Jag lovar, i slutändan har man det otroligt mycket trevligare i köket diskuterandes under tiden man byter en blöja och brygger kaffe än vid matsalsbordet i strikt samförstånd med sina (ge)likar och en espresso.
Bryggkaffe, någon?
Men, men: Det senare exemplet ovan låter ju väldigt pekå….? Och är det inte så att det ligger i expertrollen att också vara en sändare av just kvalitetssäkrad och prövad information och kunskap?
Halvt skämt åsido: Jag tror att båda sätten att kommunicera behövs. Många (inte alla) kulturarvsinstitutionernas stora utmaning ligger i att synas och göra sig intressanta än för fler än sig själva…
Ja tack, en skvätt mjölk, tack.
Nämen Lunkan då!
Inte tusan är jag PK, SJÄLVKLART behövs bägge kommunikationssätten.
Jag är den första att begråta forskningsprojektens nedmonterande och i och med detta bristen på ny kunskapsskapande från statligt håll.
Vad jag menade är rätt och slätt att oavsett vilket synsätt som kommer från de stora institutionerna, så kan man lätt som akademiker med inifrån (och tyvärr stundtals ovanifrån)-perspektiv fastna i sina egna idéer och visioner. Det är alltid välbehövligt med andras åsikter, infall och genombelysningar – det behöver ju inte alltid innebära att det är sant eller rätt tänkt. Men vet vi vad folk tänker så vet vi vad vi behöver tänka extra på.
Det gäller ju att inte glömma vem/vilka som är våra arbetsgivare :)
Jag hämtar kakorna.
En Internet-community för kulturhistoria låter intressant. Min önskedröm är att man tar steget fullt ut och gör en interaktiv sajt där vem som helst kan bidraga med dokumentära fotografier av samhället i alla dess former. För att inte överbelasta sajten med ”ointressanta”, tekniskt undermåliga bilder bör man ha hårda krav på information om motivet (datering, ort etc) och de måste uppfylla vissa krav på teknisk kvalitet (upplösning, storlek, färgåtergivning, ej under/överexponerade, ej sneda etc). Moderering av inkomna bilder krävs således. Vilken fantastisk dokumentation av vår tid detta skulle kunna bli om allt kunde samlas på en plats där fotografierna var väl dokumenterade och sökbara. Det skulle kunna kombineras med historierna från PlatsR …
Ett utmärkt exempel på en dokumenterande community är sajten Airliners (http://www.airliners.net) med miljontals flygfotografier där varje bild bedöms utifrån vissa (hårda) förutbestämda krav som gjort att det är status bland flygfotografer att få sina bilder publicerade där. Se dess krav på bilder som får publiceras.