En av fördelarna med att förbereda en presentation är att man tvingas att reflektera en stund. I detta fall på hur RAÄ:s webb 2.0-resa sett ut. Ett par intressanta strategiska val gäller öppen källkod och när webb 2.0-tankarna sattes… Det är ett tag sedan…
>> Lars Lundqvist, jobbar på RAÄ med webbfrågor.
Inom arkivsfären är man livrädd för interaktivitet. Det innebär merarbete och resurserna (personal, tid & pengar) är begränsade. Nästa problem är hur man ska spara det som genereras vid den nya kontakten med de breda folklagren. Har ni reflekterat över arkiveringen? :)
Inställningen till interaktivitet, ffa med icke-proffs. upplevs på många håll som skrämmande. Och kanske som helt meningslöst. En institution som inte vill interagera med omvärlden tror jag på sikt kommer får väldigt dåligt med resurser, dvs inga alls…
Arkivering: I stort sett det mesta arbetet vi lagt ner hittills har rört just arkiveringsfrågor, upphovsrättsfrågor, integritetsfrågor, förvaltningsrätt och alla upptänkliga problem som man kan tänka sig dyka upp. Det har förekommit att sociala medier jämförts med The Pirate Bay… :-) Jag kan intyga att det finns en enorm kreativitet och energi vad gäller att hitta risker med att använda sociala medier på en myndighet. något skäl till att avsluta satsningen har vi inte funnit.
Ett av de övergripande mål som Riksantikvarieämbetet fått av riksdagen är att verka för allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna kulturmiljön. När det skrevs 1998 var det ingen som pratade om Webb 2.0, men idag jag kan inte tänka mig något bättre verktyg än det för att nå måluppfyllelse!
Ja interaktivitet skrämmer, det är också min erfarenhet från länsmuseiområdet. Det tar tid och kostar därmed pengar som inte finns. Men jag tror att även de mest kritiska ändå kan se potentialen i sociala medier, och kan lockas av möjligheten att äntligen få kontakt med den ”intresserade allmänheten”, den som man hela tiden försöker nå ut till. Jag tror Webb 2.0 är helt perfekt som verktyg för att engagera etc. men hur det kommer att se ut till slut känner jag mig mer osäker på. Jag föreställer mig att det mesta av engagemanget i kulturmiljöer är lokalt anknutet, och att ämbetet kanske (ännu) inte är den naturliga ingången för den som vill engagera sig. Men utvecklingen har ju bara börjat och det är utmärkt att ni visar vägen och visar på värdet och möjligheterna med Webb 2.0!
Jag tror som Örjan att den stora kraften ligger i det lokala engagemanget och intresset för den egna kulturmiljön. Riksantikvarieämbetets roll tror jag på längre sikt blir att möjliggöra för många att engagera sig genom att ansvara för infrastruktur som K-samsök och att vara drivande och sammanhållande. När museerna på bredare front börjar tillämpa Webb 2.0 i publikarbetet och kunskapsbyggande kommer vi tillsammans kunna nå långt i kulturarvsarbetet.