Publicerat

Bilden visar en man i gul regnkappa som lutar sig fram och pekar på en regnvåt gravhäll framför en trappa

Helmer undersöker runorna. Foto Magnus Källström

Nyligen besökte jag och Helmer Gustavson Heda kyrka i Östergötland. Anledningen var att en runristad gravhäll hade kommit i dagen i samband schaktningar för en åskledare på kyrkogården. Lyckligtvis utfördes grävningarna med arkeologisk övervakning och stenen låg därför ännu i orubbat läge. Den hade dock fått utstå mycket genom århundradena. Endast den övre hälften fanns kvar och genom trycket från en trappsten hade hällen splittrats i flera bitar. I mitten saknades dessutom ett stycke som måste ha försvunnit vid något tidigare tillfälle.

Stenkonservatorer från Göteborg hade tillkallats för att ta hand om den mycket sköra stenen, och vår uppgift var att dokumentera inskriften innan bitarna kunde lyftas. Detta skulle ske efter lunch så det blev en tidig avfärd från Stockholm. När vi kom fram regnade det, något som inte brukar inte vara det lämpligaste vädret för runundersökningar, men i detta fall gjorde den våta stenen att ristningslinjerna framträdde extra tydligt.


Gravhällen i vätan. Foto: Magnus Källström

Det tog oss därför bara ett par minuter att läsa och tolka inskriften. Det stod: …ualf : þas…R : kuþlug : muþur : -… det vill säga:  ”… detta valv över(?) Gudlög, [sin] moder …” På mitten av stenen fanns ett flätkors av en typ som förekommer på några runstenar i trakten, bl.a. den berömda Högbystenen (Ög 81). Detta tillsammans med de typiskt vikingatida runformerna och några egenheter i stavningen gjorde att vi ganska snart förstod att gravhällen var vikingatida och att den borde dateras till första hälften av 1000-talet eller senast till 1000-talets mitt.

Flätkorset på Högbystenen. Foto: Magnus Källström

Stenen har ursprungligen lagts över en kvinna vid namn Gudlög. Namnet är ganska vanligt på runstenarna i Mälardalen, men i Östergötland har det tidigare bara påträffats en enda gång. Belägget kommer från Skänninge och finns märkligt nog också på en gravhäll av senvikingatida typ (Ög 239). Den hittades i början av 1900-talet inmurad i en bakugn.

De runstenar som restes under vikingatiden är till övervägande del resta till minnet av män, men när det gäller senvikingatida gravmonument vid kyrkor har det noterats att fördelningen mellan kvinnor och män verkar ha varit mera jämn. Att gravhällen från Heda är tillägnad en kvinna faller väl in i detta mycket intressanta mönster.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.