Förra veckan var jag i Härnösand och Sundsvall för arkivstudier inför den utgåva av Medelpads runinskrifter, som jag just nu arbetar med inom projektet Evighetsrunor. När jag planerade denna resa slog det mig att det ju på landsarkivet i Härnösand finns en mässbok från 1500-talet med en text skriven med runor. Denna måste jag givetvis passa på att se i verkligheten.
Runorna står på ett pappersark som är inklistrat på insidan av bokens tjocka träpärm. På samma ark finns mycket annat: äldre ägarbeteckningar, årtal, korta latinska texter, början på ett alfabet, teckningar av människor och labyrinter. Det mesta är skrivet med bläck, men även blyerts och rödkrita har kommit till användning.
För drygt tio år sedan diskuterades runorna i denna mässbok i Arkeologiforum och det råder sedan dess ingen tvekan om hur de ska tolkas. Det står ”Andreas Olai” det vill säga den latiniserade formen av Anders Olofsson. Man har också velat identifiera denne med Herr Anders, som var den förste lutherske kyrkoherden i Sidensjö 1542–56.
Om detta är riktigt skulle vi här få en ganska exakt datering av runorna i mässboken. Detta sammanfaller tidsmässigt med när man tror att prästen Johannes Olai Kalmarensis skrev sin välbekanta text med runor (Öl 34) på korväggen i Runstens kyrka på Öland: ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör sockenherren (dvs. kyrkoherden) kunna, runor läsas och skriva.” Samme man anses också ha skrivit ett par rader ur David psalm med runor i en tryckt mässbok från 1541 som fanns i kyrkan vid J. H. Rhezelius’ besök 1634. Denna inskrift (Öl 35) har betraktats som förlorad sedan länge, men i samband med vårt projekt har det visat sig att både bok och inskrift finns i tryggt förvar i Uppsala universitetsbibliotek.
Om det är den ovan nämnde Herr Anders som har skrivit runorna i mässboken i Sidensjö så har även han levt upp till det kompetenskrav som Johannes Olai från Kalmar stipulerade. Frågan är dock om runorna kan vara så gamla. Jan Owe har i den nämnda nätdiskussionen påpekat att teckenformerna påminner om det runalfabet som förekommer i de historiska verk som bröderna Johannes och Olaus Magnus gav ut i Rom 1554–55. Runan s är exempelvis av den s.k. gotländska typen, där det nedre ledet har full runhöjd. Inskriftens andra runa har formen av en k-runa, men som Owe har noterat finns hos bröderna Magnus en variant av n-runan, där den ensidiga bistaven går snett uppåt höger. Denna når visserligen inte så högt som i inskriften i mässboken, men eftersom alla a-runor i denna inskrift har bistaven neddragen till baslinjen råder det ingen större tvekan om att runan ska uppfattas som n, även om den formmässigt kommer att sammanfalla med den vanliga k-runan.
Såväl s-runans som n-runans form talar för att det alfabet som har använts i Sidensjö återgår på det alfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555. Det betyder också att ett par andra tecken bör translittereras annorlunda än i en genuin medeltida runinskrift. Det som ser ut som runan þ är här tecknet för d och a-runan med dubbelsidig bistav som ju annars svarar mot æ ska uppfattas som e. Inskriften bör alltså återges som andreas olai.
Vad vi vet dog Herr Anders i Sidensjö 1556. Man undrar därför om det verkligen är möjligt att han kan ha hunnit ta del av de historiska verk som bröderna Magnus lät trycka nere i Italien ett eller ett par år tidigare. I mässboken från Sidensjö går dessutom bistaven i a-runan hela vägen ned till baslinjen, vilket är ett drag som ofta möter i senare runinskrifter från efterreformatorisk tid. Även om inskriften andreas olai skulle syfta på kyrkoherden i Sidensjö så kan han knappast ha skrivit runorna själv.
Under det runskrivna namnet står årtalet 1606 följt av två ord på latin (Valeat lector ”Må läsaren ha hälsa”). Detta ser ut att ha skrivits med samma bläck som runorna, men har knutits till ett annat namn som finns skrivet på insidan av pärmen, nämligen Andreas Petri Bothniensis som förekommer två gånger. Denne har ansetts vara identisk med Andreas Petri (Grubb), som föddes i Gävle 1525 och som var kyrkoherde i Nederluleå 1569–1611.
Vid jultiden år 1600 fick denne kyrkoherde besök av en släkting, nämligen den inte helt obekante Johan Bure (Johannes Bureus), som var ute på sin stora norrländska resa. Syftet med denna resa var att undersöka runinskrifter och uppteckna språk- och folkminnen, men Bure ville också söka sitt ursprung. Av Andreas Petri fick han flera uppgifter om sin morfar Andreas Olai (1512–1569), som ursprungligen kom från Uppsala, men som hade varit kyrkoherde i Skellefteå åren 1554–69. Man frågar sig givetvis om det inte kan vara namnet på denne Andreas Olai som finns i mässboken och om Bure kan ha något med saken att göra.
Bure kan dock knappast misstänkas ha skrivit dessa runor i mässboken. Även om han var bekant med Johannes Magnus’ runalfabet (det finns återgivet på hans stora runtavla från 1599) så är det väl inte särskilt troligt att han skulle ha använt just denna variant. Dessutom är handstilen är inte hans. Det är alltså fortfarande en gåta vem som skrev namnet andreas olai i mässboken från Sidensjö och vem som egentligen åsyftas.
Inte heller vet vi varifrån bröderna Magnus hämtade sin runkunskap, men det har påpekats att vissa av deras runformer, bl.a. s-runan påminner om de runor som användes på Gotland under medeltiden. En upptäckt som gjordes för ett par år sedan ser ut att kunna styrka denna teori.
I september 2016 var jag i Lojsta kyrka på Gotland för att försöka läsa något av den långa men ytterst skadade runtext som finns skriven med rödkrita på den södra tornportalen (G 83B). Denna inskrift avtecknades första gången av P. A. Säve 1864, men verkar inte ha undersökts i modern tid. I Gotlands runinskrifter (1962) återges ingen läsning, utan man har där nöjt sig med att citera några äldre undersökningar. Inskriften visade sig tyvärr så skadad att det inte gick att få någon begriplig mening ur textfragmenten med undantag för raden näst längst ned där jag till min stora förvåning upptäckte ett komplett runalfabet med runorna uppställda i ABC-ordning! Ett sådant runalfabet har i Sverige bara påträffats en gång tidigare och det så sent som 1996 inne i Gärdslösa kyrka på Öland.
Tyvärr är några av runorna i början av alfabetet i Lojsta nu helt oläsliga, men de övriga tecknen går att bestämma. Det står:
ạb----fg̣hiklmnopqrstuvxyð
Det intressantaste är att alfabetet slutar med en stungen þ-runa och att det inte finns några tecken för /æ/ och /ø/. Av allt att döma beror det på att detta är ett runalfabet avsett för att skriva forngutniska, där ju dessa ljud saknas. Inte heller i bröderna Magnus’ runalfabet finns några tecken för /æ/ och /ø/ och den runa med övertvärande bistav som annars brukar vara tecknet för æ är här placerat under e. Det senare stämmer med bruket på Gotland, där denna runa under medeltiden emellanåt används som tecken för /e/.
Mycket talar alltså för att det runalfabet som Johannes och Olaus Magnus lät trycka i Rom har gotländska rötter. Egentligen är detta kanske inte så konstigt. Bröderna Magnus kom från Linköping och Gotland tillhörde under medeltiden Linköpings stift. Troligen har ett gotländskt runalfabet av den typ som ännu finns på väggen i Lojsta letat sig in i de kyrkliga och lärda miljöerna på det svenska fastlandet och därifrån har tagits till Rom när de två katolska biskoparna flydde landet under reformationen. Det kan verka lite ironiskt att samma runalfabet genom deras tryckta skrifter har kommit tillbaka till Norden och då bland annat använts i ett par lutheranska mässböcker, den ena på Öland, den andra i Norrland.
De runor som finns i mässboken från Sidensjö har alltså ytterst sitt ursprung på Gotland, men har tagit omvägen via Rom.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
