Idag gästbloggar Jonathan Westin från Göteborgs universitet om Aroseniusprojektet och det digitala arkiv som projektet utvecklat. Aroseniusarkivet samlar digitaliserade konstverk, fotografier och dokument med koppling till den svenska konstnären Ivar Arosenius. Arkivet innefattar samtliga dokument från Göteborgs universitetsbiblioteks aroseniusarkiv fram till 1970, samt alla konstverk och dokument i Göteborgs konstmuseums, Nationalmuseums och Norrköpings museums ägo. Utöver dessa samlingar så har en stor mängd konstverk och brev i privat ägo digitaliserats och införlivats i arkivet. Arkivet omfattar idag fler än 4700 digitaliserade konstverk, dokument och fotografier.
Vad är ett generöst gränssnitt?
Ett sätt att beskriva ett generöst gränssnitt är att det kommunicerar data visuellt, snarare än genom ord eller analys. Då gränssnittet erbjuder i sig självt en tolkning av datan måste det därför utformas för att vara relevant för det material som ska kommuniceras. När det talas om generösa gränssnitt så handlar det nästan uteslutande om kommunikation av kvantitativ data, att presentera stora mängder objekt på ett sätt som nästan abstraherar bort det enskilda objektet. Detta reflekterar utvecklingen inom digital humaniora där vi via digitalisering nu har möjlighet att se nya mönster i författarskap, eller följa utvecklingen av koncept över tid rum. Men kan man även vara generös på andra sätt?
Vad vi ville uppnå med vår design
I Aroseniusprojektet var vi intresserade av att mildra effekten av vad som förlorats i digitaliseringsprocessen där ett fysiskt dokument fullt av djup och historia översatts till en högupplöst avbildning. Vi utformade därför flera distinkta gränssnitt där vi utforskade olika sätt att kommunicera både kvantitativ och kvalitativ data som tillät en användare att närma sig olika aspekter av materialet i Aroseniusarkivet. I ett av gränssnitten nyttjades virtual reality för att skapa en känsla av rumslighet, i två andra pekskärm för att komma nära dokumentens materialitet och bättre kunna kommunicera artefakters inbördes relationer. Det var dock webbgränssnittet som band samman allt.
Om vårt webbgränssnitt
För att uppmuntra till utforskning av materialet så är samtliga digitaliserade konstverk och dokument tillgängliga direkt på arkivets startsida, utan att användaren behöver skriva in något sökord eller navigera några sidhierarkier. Sökfältet innebär ofta en portvakt som kan vara svår att ta sig förbi. Att göra materialet tillgängligt direkt är inte enbart för att hjälpa den oinvigde: i ett digitalt arkiv utgör sökfältet och sidans hierarki en svart låda där användaren förväntas lita på att metadatan är korrekt registrerad och materialet är sorterat efter principer som överensstämmer med användarens förväntningar. Genom att istället göra allt material tillgängligt med en gång så släpper vi in användaren direkt i arkivrummet och öppnar alla lådor. Inget material göms undan och vi har medvetet använt oss av så lite text som möjligt. Arkivet är i centrum, inte gränssnittet. Genom att skrolla neråt så laddas först alla konstverk in, sedan alla fotografier och sist övriga dokument. Vi kallar detta grundläge för Galleri och ordningen på konstverken slumpas fram så att den användare som återvänder alltid ska kunna upptäcka något nytt. Layouten och upplösningen anpassas efter skärmstorleken och fyller upp allt tillgängligt utrymme för att användarens vy helt ska fyllas av arkivmaterialet. På en 5k-skärm är enskilda dokument, uppställda fem i bredd, stora nog att kunna läsas direkt i gallerivyn. Förutom Galleri så har startsidan flera andra lägen som sortera materialet på olika sätt, däribland Bildmoln och Ordmoln.
Bildmolnet nyttjar maskininlärning till att sortera alla konstverk och fotografier med hjälp av deras visuella relationer till andra verk i arkivet. Linjer, mönster, ljus och färger används här för att ge en ny ingång till materialet. Resultatet är ett landskap av bilder som användaren kan navigera i tre dimensioner. Ordmolnet ger en överblick över den vanligast förekommande metadatan där taggar som förekommer oftare får en mer framträdande position. Därigenom kan ordmolnet nyttjas till att snabbt få en ingång till de viktigaste stråken i arkivet.
För att uppmuntra till ett fortsatt utforskande leder varje objekt vidare genom samlingarna och utgör därför inte en slutpunkt utan en början. När användaren klickat på ett objekt fyller konstverket eller dokumentet upp hela skärmen för att skapa en närhet till det, men under objektet genereras automatiskt minigallerier baserade på metadatan eller objektets utseende. Minigalleriernas funktion är att ständigt visa upp något nytt som lockar till att klicka vidare till nya konstverk eller dokument. Varje galleri har en knapp i högra hörnet genom vilken verkens relativa storlek kan aktiveras (i den mån det finns uppgifter registrerade om verkens storlek). Detta för att motverka den normalisering av storlek en digitalisering leder till och ge en inblick i hur Arosenius jobbade i olika skalor för olika motiv.
Kort om våra appar
Utöver möjligheten att sortera materialet på olika sätt finns det möjlighet att filtrera innehållet i arkivet så att besökaren tex. kan få en tidslinje över alla dokument som har med utställning att göra, eller en katalog med enbart målningar av Eva och Lillan. Men framförallt möjliggör dessa filter övriga gränssnitt. Gränssnittet Dockhemmet ordnar arkivmaterialet från hemmet i Älvängen spatialt på en mikronivå där fotografiers och konstverks vinklar iscensätts och förs samman igen, virtuellt, på den plats de härstammade ifrån. Detta gränssnitt fungerar som en ingång till webbgränssnittets gallerier med älvängenmaterialet. I gränssnittet Lillans Resor, en app vi skapat kring Kattresan och Månresan, så kan vi länka direkt till ett galleri med konstverk och dokument som rör Lillan. Hon var en verklig person, Ivars dotter, och gränssnittet binder samman sagan med arkivet. Vi kan följa den lilla flickan i den röda klänningen från den första teckning som gjordes av henne som nyfödd till hennes barnbarn Per Wiks minnesord över henne.
