Förra veckan ägnade jag några dagar åt fältundersökningar på Gotland. I det löpande arbetet med Sveriges runinskrifter dyker det hela tiden upp nya uppgifter och det hade blivit en ganska lång lista från Gotland med saker som behövde följas upp. September visade sig vara en utmärkt månad att göra detta. Vädret var hyfsat, kyrkorna ännu öppna och turisterna fåtaliga. Möjligen var det lite svårt att hitta ställen att äta lunch, men detta var givetvis mindre viktigt.
Jag hade dessutom förmånen att få sällskap av en kollega, nämligen Michael Lerche Nielsen från Köpenhamns universitet, som just nu arbetar med några av öns runinskrifter. Under tre dagar besökte vi olika platser – främst kyrkor – från norr till söder. Detta ledde till upptäckter av några tidigare okända inskrifter (som jag hoppas kunna komma tillbaka till), men också till andra intressanta iakttagelser.
En av de platser som vi kom till var Öja kyrka på södra Gotland, där det i kyrkgolvet strax väster om korsgången ligger två runristade gravhällar. Den ena (G 24) är ett fragment, medan den andra (G 25) är närmast fullständig. Den senare upptäcktes och undersöktes första gången av Otto von Friesen 1936. Elias Wessén skriver i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) att det en gång har ”varit en mycket vacker gravhäll”, men att ”[r]uninskriften tycks ha varit kort”. Han läser bara ett fåtal runor nere i det nedre högra hörnet av hällen: … ok : … h : am--, där han gissar att det sista ordet har utgjorts av ordet Amen.
På planschen i Gotlands runinskrifter är det endast denna del av ristningen som har målats upp. Det som dominerar i bilden är i stället det stora korset på mittytan, som bär en sekundär inskrift med latinska versaler: HANS NIELSON HEM M 1602.
Från Öja kyrka känner vi inte mindre än sju runristade gravhällar (G 21–27), varav två är försvunna. En av dessa (G 22) låg i kyrkgolvet framför altaret och undersöktes redan av Carl von Linné 1741. Hällen fanns kvar ännu i mitten av 1800-talet, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. I Gotlands runinskrifter återges denna inskrift genom en sammanläggning av Linnés och Carl Säves läsningar på följande sätt:
+ hiar : huilis : untir : rinm : untr : i ayu : biþin : aler : furir … herra : naþ : hab… [s]ial … kiara : betaṛ : hinsarfa :
”Här under vilar -mund i Öja. Bedjen alla för … Herres nåd … själ … göra Peter Hinsarve.”
För ungefär ett år sedan fick jag i Carl Säves samling i ATA syn på en teckning av Carl Säve, som uppges vara utförd 1866. Den innehöll även hans läsning från 1844 samt en uppteckning av brodern P. A. Säve från 1864. Det som fångade min uppmärksamhet var att stenen såg ut som den bevarade G 25 och att den till och med bar de runor som finns vid det nedre högra hörnet på stenen. Hur var detta möjligt? Hade Säve vid skrivbordet av misstag satt samman två olika inskrifter?
När jag fördjupade mig i källmaterialet kring G 25 fann jag att Otto von Friesen hade följande intressanta notering från sitt besök i Öja den 14 juli 1936: ”Även i övre horisontalraden svaga spår av runor, ingen dock läsbar.” Kunde det finnas ytterligare runor bevarade på hällen som Wessén i hastigheten hade förbisett? Vårt besök i Öja kyrka visade att så mycket riktigt var fallet. Vid snedbelysning ser man fortfarande tydliga spår av runor i den övre raden. Dessa är dock så slitna att nästan bara bistavarna återstår, vilket gör att de närmast ser ut som stavlösa runor. Det råder dock ingen tvekan om att det här finns rester av de runor som ännu var läsliga på sävarnas tid. De runor som är närmast bänkraden är tydligast och här kan både ortnamnet ”i Öja” (i-yu) och det följande ordet ”bedjen” (biþin) ses. Även i bandet längs stenens vänstra går det att spåra inskriften, men eftersom kanten har huggits av när stenen passades in i golvet återstår endast topparna av runorna, vilka dessutom delvis är täckta av bruk.
Det viktigaste är dock att den häll som bär beteckningen G 25 är identisk med saknade G 22, vilket också betyder att numret G 25 kan strykas.
På Säves nu uppmärksammade teckning kan man notera att ortnamnet i den senare delen av inskriften inte ska återges som hinsarfa som hittills har gjorts utan som hinzarfa. Den fjärde runan är nämligen tecknad som en halv stav uppifrån med en punktavslutning, vilket i medeltida runinskrifter på Gotland bör translittereras med z och svara mot ett uttal [ts]. Detta visar att ortnamnet inte kan vara ett ursprungligt Hiþinsarfi som Wessén har antagit, utan att det i stället – vilket Herbert Gustavson föreslog redan 1938 – handlar om det inlånade mansnamnet Hinze (ursprungligen en hypokoristisk form av Henrik). Kanske är ortnamnet på hällen i Öja till och med identiskt med dagens Hinser (uttalat Hinsare) i Gothems socken, som verkar innehålla just detta personnamn och som ursprungligen bör ha varit ett namn på -arve.
Namnet på den som hällen har lagts över är i dag tyvärr fullständigt utplånat, men jämför man Linnés och Säves läsningar ligger det nära till hands att gissa på namnet Ra(g)nmundr.
Det är alltså förvånansvärt mycket som en tidigare okänd teckning kan bidra med samtidigt som det visar att en granskning i fält alltid är nödvändig.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om Linné och hans runstudier här. DS.
