Vid Siglajvs i När socken på sydöstra Gotland finns en av Gotlands få runstenar som inte är av kalksten eller sandsten utan enligt uppgift av hornbländeskiffer. Inskriften består av sex runor, som är placerade i lodrät rad på stenen. När man först ser stenen går tankarna till danska runstenar av tidigvikingatida typ som exempelvis den relativt nyfunna Faaborgstenen på Fyn, men runformerna visar att det i stället handlar om en medeltida inskrift. Samtidigt verkar denna inskrift ha tillkommit i ett mycket speciellt sammanhang.
Jag har länge velat besöka denna plats, men av någon anledning har det aldrig blivit av. I samband med de fältstudier som jag och Michael Lerche Nielsen gjorde under några dagar nu i september blev det äntligen tillfälle att göra det. Stenen var inte särskilt svår att hitta, utan den står i en hage i slutet av en grusväg, inte långt från havsstranden. Själva stenen mäter inte mer än 70 centimeter över marken, men med den kala omgivningen och i mulnande höstväder gav den onekligen ett rätt dramatiskt intryck. Den nuvarande platsen är dock inte den ursprungliga utan före 1968 stod stenen i åkern ca 140 meter åt VNV, men flyttades därifrån eftersom den var till hinder för jordbruket.
Den främsta anledningen till att jag ville titta närmare på denna sten var att jag hade börjat tvivla på läsningen i det första bandet av Gotlands runinskrifter från 1962. Wessén läser där urad͡þit och skriver rörande den fjärde runan att den ”är något osäker, på grund av avflagring nedtill; den kan ha varit stunget t, d. v. s. d, eller en binderuna dþ (däremot knappast þ ensamt)”. Otto von Friesen som var på platsen den 7 juli 1923 har däremot läsningen uradit med en d-runa med en stingning bestående av en liten romb. I sin anteckningsbok har han också noterat ”Runorna klara” och att inskriften är ”säkert läslig”.
Märkligt nog verkar det aktuella runtecknet trots sin ovanliga form hittills inte ha tilldragit sig någon som helst uppmärksamhet. Vår undersökning i fält visade att man ska läsa som von Friesen hade gjort. Ristningsytan är i dag visserligen ganska lavbeväxt, men det står klart att den fjärde runan inte är någon bindruna, utan att den rombiska figuren på mitten av staven ska uppfattas som en stingning. Läsningen i Gotlands runinskrifter förklaras av att romben inte är helt sluten till vänster.
Det står alltså uradit och inget annat. Trots att Wessén tvekade om läsningen har han en uppfattning om innehållet i den korta inskriften. Han skriver: ”Att inskriften har haft en verklig innebörd, torde vara sannolikt. Språkligt ligger det närmast till hands att tolka den som oradhit, d. v. s. bestämd form av oradh n. oråd, oklok åtgärd, olyckligt företag. Men vad detta skulle kunna åsyfta, är svårt att veta. Naturligtvis skulle formen även kunna vara ett particip oradhin i neutrum ’oklokt, olyckligt’ o. dyl.”
Samma tolkning ges egentligen redan av Carl Säve, trots att denne inte hade varit på platsen och dessutom bara hade J. G. Liljegrens förvillande återgivning ”vra þit” att bygga på. I Gutniska urkunder (1859) skriver han: ”Om hela inskriften från början icke innehållit mer, än det enda ordet uraþit (orådet!), för att kanske utmärka stället, der någon stor och då allom bekant ogerning begåtts, så har man också icke kunnat välja ett på en gång kortare och hemskare uttryck”.
Säve hade mer rätt än han och någon annan hade kunnat ana. När runstenen skulle flyttas i december 1968 skedde det under arkeologisk övervakning av Hans-Åke Nordström från Gotlands fornsal, och under stenen framkom resterna av en hällkista med ett skelett av en människa. Stenen hade alltså varit rest på en grav.
Stenkistan var orienterad i NNO-SSV och i graven fanns förutom skelettet bland annat en järnsölja, en kam, en kniv, ett bryne och en börs med fjorton tyska silvermynt. Enligt de myntbestämningar som gjordes kunde det yngsta myntet tidigast vara präglat år 1046, vilket visar att graven är vikingatida och att den troligen är anlagd kring mitten av 1000-talet. Några andra gravar är inte kända från detta ställe, utan den verkar ha legat helt ensam i det som senare kom att bli en åker.
Föremålen utgörs av personliga föremål och sådant som måste ha tillhört klädedräkten och fyndsammansättningen visar att det bör ha varit en man som har gravlagts. Att denne också hade en börs med silvermynt tyder på att han har varit ute på resa när dödsfallet inträffade.
Man drar sig här till minnes en passus i en Upplandslagens Manhelgdsbalk som handlar om en man som blir sjuk på ett skepp. Då ska man vårda honom på skeppet ända tills ”alla säga honom vara död och ingen levande” och därefter föra honom till en obebodd ö och ”lägga honom där mellan sten och torv”.
På en av runstenarna från Torsätra i Västra Ryd (U 614) i Uppland berättas om den Husbjörn som stenen har tillägnats att ”Han blev sjuk ute, då de tog gäld på Gotland”. Inskriften har satts i samband med Gutasagans uppgift om att gotlänningarna frivilligt hade ingått en överenskommelse med sveakungen att årligen betala 60 marker för hans beskydd och man har tänkt sig att Husbjörn varit på väg att hämta denna skatt när han insjuknade och dog. Sannolikt gjorde skeppsfolket då på samma sätt som beskrivs i Upplandslagen: de landade skeppet vid närmaste kust och begravde honom där. De båda Torsätrastenarna är ristade av den berömde runristaren Visäte, som var verksam från mitten av 1000-talet. Den är alltså mer eller mindre samtida med graven i När, men det är nog lite för djärvt att föreslå att det skulle vara just Husbjörns grav som har återfunnits.
Runorna på stenen i När kan däremot inte vara från samma tid som graven, utan måste på grund av d-runans form tillhöra medeltiden. Eftersom denna runa används för äldre ð kan inskriften dessutom tidigast ha tillkommit under 1400-talet.
Studerar man dokumentationen från utgrävningen som finns i ATA ser man att nedgrävningen för runstenen tydligt skär igenom graven och att den delvis har förstört den. Förmodligen har man någon gång under senmedeltiden stött på denna grav och förstått att det var benen av en människa som låg i jorden. Kanske insåg man inte att graven redan då var flera hundra år gammal, utan trodde att det handlade om ett undangömt lik eller om en missdådare som inte hade fått begravas på kyrkogården. För att markera platsen och avhålla andra från att gräva där satte man upp stenen och försåg den samtidigt med en varning uttryckt i ett enda ord:
”Orådet!”
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Torsätrastenarna finns på Historiska museet i Stockholm. DS.
Den mellersta vokalrunan tycks ju ha dubbelsidig bistav, så om inskriften är medeltida, bör då inte denna runa translittereras med dansk ä-runa i stället för a (varvid ett annat vokalljud låge närmast till hands)?
translittereras med den danska ä-bokstaven (ligaturen a+e), menade jag förstås, när jag råkade skriva ”dansk ä-runa”.
På Gotland är det lite speciellt genom att forngutninskan inte hade något ä-ljud, varför man inte heller behövde något runtecken för detta på ön. Både kortkvistrunan och den gamla långkvistrunan med dubbelsidig bistav kunde därför här användas för /a/ under medeltiden. En a-runa med dubbelsidig bistav är dock sällsynt under senmedeltiden, men det finns några exempel (t.ex. på G 165 Klinte kyrka). Däremot finns det en del sena exempel på att långkvistvarianten har använts som tecken för /e/. Om man ska föreslå en alternativ translitterering av texten på Siglajvsstenen så ligger detta alternativ närmare till hands, men jag tror inte det ger något känt ord.