Till minnet av en runstenstecknare

I dag den 24 mars är det exakt 300 år sedan en av det sena 1600-talets främsta runstenstecknare, Johan Peringskiöld, gick ur tiden. Peringskiöld ägnade sig inte bara åt att rita av runstenar utan var också riksantikvarie mellan åren 1693 och 1720. Han började dock sin bana inom den antikvariska forskningen som kopparstickare.

Peringskiöld, som innan han adlades hette Peringer, var sörmlänning till börden och född i Strängnäs 1654. Han kom sedermera som student till Uppsala, där han bland annat läste isländska för professor Olof Verelius. 1680 anställdes han vid Antikvitetsarkivet för att utföra kopparstick. Arkivet förestods då av den energiske Johan Hadorph, som årligen företog antikvariska resor till olika delar av Sverige för att avbilda kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. I maj 1684 följde Peringer med honom för att rita av runstenar i Uppland och resan visade sig så framgångsrik att han samma höst fick uppdraget att på egen hand fortsätta att arbeta i Södermanland. Under de kommande åren avverkade han också runstenarna i större delen av landskapet.

Teckningarna från de antikvariska resorna bildade underlag till träsnitt, som skulle användas i en planerad utgåva av Sveriges runstenar, men som först sent omsider trycktes 1750 i en stor volym som fick det bekanta namnet Bautil. Flera av Peringskiölds ritböcker från sörmlandsresorna finns ännu bevarade i Kungliga biblioteket och dessa teckningar är ofta förbluffande exakta, vilket framgår av teckningen ovan av den bekanta Sigurdsristningen (Sö 101) utanför Eskilstuna. Ett skäl var naturligtvis Peringskiölds konstnärliga ådra, men som framgår av teckningen arbetade han också med ett rutsystem för att få rätt proportioner.

Samtidigt var han uppenbarligen en mycket noggrann iakttagare. Detta fick vi en påminnelse om för ett par år sedan när runstenen Sö 91 återupptäcktes vid Stora Tidö, också utanför Eskilstuna. Denna var tidigare bara avbildad av Peringskiöld, som bland annat hade läst en runföljd þuþ, där man skulle vänta runorna kuþ. Detta såg ut som en ren felläsning, men nu när stenen åter blev tillgänglig kunde vi konstatera att det av allt att döma står þuþ på stenen. Här var det alltså ristaren och inte Peringskiöld som hade gjort ett misstag.

Något som är mycket tydligt hos Peringskiöld var att är inte bara var intresserad av själva runstenen och dess inskrift utan även av sambandet med andra fornlämningar och av det omgivande landskapet. På hans originalteckningar är omgivningarna ofta antydda, men det är inte alltid som dessa har tagits med på de slutgiltiga träsnitten.

När Peringskiöld sommaren 1687 avbildade Medelpads runstenar tog han gärna med en del av landskapet, kanske för att han som sörmlänning uppfattade det som lite exotiskt. Bakom Nolbystenen i Njurunda ser man exempelvis det stora berget Nolbykullen skymta i bakgrunden, på bilden av Högomstenen i Selånger förekommer en av de stora gravhögarna på det bekanta Högomgravfältet och på Selångers kyrkogård har han låtit de märkliga gravvårdarna bilda bakgrund till runstenen.

Peringskiölds egentliga uppdrag med denna resa var att avbilda den runsten med de tre kronorna som påstods finnas i Tornedalen, men som senare har visat sig vara en naturbildning. På återfärden från Torneå tog han vägen över Frösön i Jämtland för att rita av Sveriges nordligaste runsten, som då ändå stod på näset på den västra sidan om sundet. Så har stenen också avbildats på det träsnitt som bland annat trycktes i hans Ättartal (utgiven av sonen Johan Fredrik Peringskiöld 1725) och i Bautil (1750).

Till skillnad mot runstenarna i Medelpad finns Peringskiölds originalteckning av Fröstenen kvar, vilket jag inte tror att så många känner till. Den ingår i en handskrift i den Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek och har digitaliserats av Alvin. Denna med lätt hand utförda bläckteckning ger en helt annan upplevelse av både stenen och den ursprungliga miljön än det stiliserade och statiska träsnittet. På bilden finns ännu ingen bebyggelse runt sundet, utan miljön har förmodligen varit i stort sett densamma som när runstenen restes mer än sexhundra år tidigare.

Som runstensavbildare var Peringskiöld den nyktre och vakne iakttagaren, som runstenstolkare var han ett barn av sin tid och var inte främmande för Olof Rudbecks fantasifulla idéer om Sveriges ursprung. Han kunde därför utan större betänkligheter läsa namnet på Noaks sonson Magog (under namnet ”Ogg then stora”) på en runsten vid Vallentunasjöns strand och han drog sig inte för att i runföljden kalmarna · sutuma på en sörmländsk runsten finna namnet på både Galileiska havet och Sodom. I verkligheten handlar det i det senare fallet om en udda skrivning för Kalmarsund!

Men även om Peringskiöld var en hängiven rudbeckian, fanns det fall där han insåg att läromästaren måste ha tagit fel. När Rudbeck hävdade att han funnit en runstensfras harþa kuþan tryg som skulle betyda ”den hårde gudens tjänare” och där den ”hårde guden” skulle syfta på den romerska guden Mars, förstod Peringskiöld att meningen nog var en annan. Genom sin erfarenhet av runstensundersökningar visste han att det bakom runföljden i stället dolde sig det berömmande epitetet harða gōðan dræng ”en mycket god (ung) man”. En strid blossade upp mellan de båda runtolkarna, men den kvävdes snabbt genom statsmakternas ingripande. Lösningen var dock inte alls den man önskar i en sund vetenskaplig diskussion. Peringskiöld gavs nämligen rätten att läsa och tolka de runinskrifter som ännu var outgivna som han ville, men han fick absolut inte avvika från eller kritisera de läsningar och tolkningar som Rudbeck och tidigare antikvarier hade framfört!

Peringskiöld var i fältet en noggrann iakttagare och en konstnär av rang. Många av de sörmländska stenar som han avbildade under sina resor på 1680-talet har senare försvunnit. Det är mycket möjligt att en del av dessa liksom Tidöstenen kommer att återupptäckas, men tills dess är framför allt hans teckningar som vi får bygga på. Detta räcker många gånger långt.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Tack till Jan Owe som i söndags tipsade mig om denna märkesdag och på så sätt lurade mig att skriva denna text. DS.

PPS. Den som grunnar på vad Bautil egentligen betyder kan läsa Staffan Fridells artikel i tidskriften Futhark. DS.