Runläsning på distans

Inom den inte allt för stora miljön av runforskare finns det en viss föreställning om en uppdelning mellan ”fältrunologer” och ”skrivbordsrunologer”. Den senare beteckningen har en viss förklenade klang: Runologen som sitter vid sitt skrivbord och tolkar runinskrifter som han eller hon aldrig har sett i verkligheten. Alla vill därför helst framhålla sig som fullfjädrade fältrunologer och ”fält” behöver då inte nödvändigtvis betyda en vistelse ute i naturen. Det kan lika gärna handla om att krypa in på en dammig kyrkvind eller att sitta lutad över ett mikroskop i ett källarmagasin.

Själv anser jag mig vara ungefär lika delar fältrunolog och skrivbordsrunolog och båda erfarenheterna behövs. Jag tycker det är ytterst sällan som man inte gör någon liten upptäckt när man för första gången besöker en runsten som man inte tidigare har sett. Och ger man sig tid att noggrant gå igenom inskriften, så leder det nästan alltid till nya insikter i stort och smått. Samtidigt är det mycket som jag har kommit på framför datorn och vid läsandet av litteraturen. Men för att våga tro på upptäckten och för att kolla om den verkligen stämmer brukar jag alltid försöka få se inskriften i verkligheten och ibland kan det dröja många år beroende på var den finns. Sedan måste man också vara beredd på att det man var helt övertygad om på hemmaplan kanske inte stämmer med verkligheten och då förkasta idén.

En som verkligen måste ha erfarit svårigheterna av att vara långt ifrån sitt studieobjekt var en av Pireuslejonets många uttolkare, lektorn vid Högre Allmänna läroverket vid Gävle, Karl Hjalmar Kempff. Han såg lejonet för första gången på en resa i Italien i december 1868 och tycks därefter ha varit närmast besatt av att lösa dess gåtor. Det största problemet var givetvis att lejonet stod i Venedig och att Kempff bodde i Gävle. Vid besöket 1868 kunde han bara ägna en dag åt lejonets inskrifter, men han skaffade sig så många fotografier av lejonet som han kunde komma över.

Kempff visste då inte att den danske fornforskaren Carl Christian Rafn tolv år tidigare hade publicerat en tolkning av inskriften på både franska och danska. Enligt Rafns uppfattning handlade texten om ingen mindre än den norske vikingahövdingen Harald Hårdråde, som ju under många år vistades hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. På lejonets ena sida stod det enligt Rafn:

”Hakon indtog i Forening med Ulf og Asmund og Örn denne Havn; disse Mænd og Harald den Höie paalagde Landets Indbyggere betydlige Pengebøder formedelst Grækerfolkets Opstand. Dalk forblev nødtvungen i fjerne Lande; Egil var paa Toget med Ragnar til Ru(manien) og Armenien.”

Och på den andra:

”Asmund indhuggede disse Runer i Forening med Asgeir och Thorleif, Thord og Ivar efter Begjering af Harald den Höie, endskjönt Grækerne udgrundede (Meningen og forbøde det).”

Kempff var uppenbarligen av en annan uppfattning och åtta år senare – i maj 1876 – återkom han till Venedig. Denna gång hade han avsatt åtta dagar för sina studier av inskrifterna. Ödet ville dock något annat. Kempff skriver:

”Men nu kommo två mig helt oväntade motgångar. Under hela denna vecka jag ägde att egna mig åt lejonet, regnade det hvarenda dag, ösregnade : och när det någon stund så mycket höll uppe att jag kunde arbeta vid lejonet, vardt det mig förbudet af den soldat som där stod på vakt, att på något sätt röra vid det med handen. Jag fick endast med ögat ett stycke ifrån följa dess slingor och ristningar. För att få röra vid det skulle jag äga särskild “permesso“, jag minnes ej hvarifrån. Till detta var ingen tid.”

Utdelningen av besöket i Venedig blev alltså inte alls vad Kempff hade hoppats på, och man hade kanske trott att han därmed skulle ha gett upp tankarna på tydningen av lejonets inskrifter, men så var inte fallet. I samband med ett besök på Historiska museet i Stockholm 1889 fick han se de fullskaleavbildningar av lejonets inskrifter som den danske arkitekturmålaren J. T. Hansen hade utfört i Venedig 1885–86 på uppdrag av Vitterhetsakademien. Kempff insåg genast att han här hade funnit det hjälpmedel han behövde och skaffade fotografiska kopior av dem.

Med dessa tillsammans med de turistfotografier av lejonet som han hade köpt i Venedig satt han sedan på sin kammare och försökte läsa och tyda lejonets inskrifter. Resultatet publicerade han i skriften Piræeuslejonets runristningar som utkom 1894.

På lejonets båda sidor fann han denna inskrift:

” – – – runar dessa:
Asger och hans folk (jordade) där Ulf [och Thordh, och Sigrid : Thorer högg], Slädbjörn, Ugge [och hans bröder], Verkbjörn, Svartdis, Ulfs hustru [Hon och Ulf foro ut till Jerusalem]
Jag Un högg nu rätta runar
– – – g s – – markade; (och) Vevan dödsvigde (l. ritade?)
Rollef riste: läs du, om du orkar.”

”Jag Vee högg :
Ulfugg och hans män hade (sitt) nattläger i denna hamn;
Snöulf och hans folk bröto byar som kämpade imot;
Arnlög, Snöulfs broder, led stor skada i Thins;
Borta vardt Ulf asklett som på hitfärden slog Umkel.”

I en tredje rad med runor som finns ovan lejonets vänstra länd läste han: ”(Jag – högg) nu : (B)ernger lät rista ru(nar efter) G(e)rbe(r)n.”

Förutom dessa sedan gammalt kända inskrifter trodde Kempff sig även på sina i Venedig anskaffade fotografier finna tidigare okända inskrifter. Dessa blir fler och fler ju längre fram i hans skrift man kommer och det verkar nästan som om de upptäcks en efter en samtidigt som han skriver om dem. Innehållet i dessa antagna inskrifter har en högst monoton prägel:

”Styrme högg.
Styrbjörn högg rätta runar efter Usufr broder
Styrme
Thorvard högg
(A)nund lät rista runar
Jag Öj – högg
– fus dog
Rörik dog, bro(der –)”
osv.

Något som sticker ut är en föregiven inskrift som ska handla om två kapplöpande kvinnor i poetisk form:

”Ringa höll Gerthrud
Gunlöga (i att ränna)
Gunlöga rann,
Gunlöga vann.”

Kempff skulle inte länge få stå ensam med sin nytolkning av Pireuslejonets runor. Redan påföljande år publicerade skalden och kanslirådet Nils Fredrik Sander en helt ny tolkning, som först inflöt i Post- och Inrikes Tidningar. Liksom Kempff hade Sander i huvudsak grundat sin läsning på J. T. Hansens avritningar, men han hade också fått tillstånd att göra en gipsavgjutning av hela lejonet. Denna hade utförts av gipsgjutaren De Biasi vid konstakademien i Venedig under tillsyn av bildhuggaren Dal Zotto. Därefter transporterades lejonet med båt från Italien till Stockholm, där det ställdes upp på Nationalmuseet.

Sanders tolkning avvek nästan i varje detalj från den som Kempff hade levererat, men hade en viss likhet med Rafns:

”Håkan, Vandir, Ulf och deras medreseutfarare plöjde (ankrade) å denna hamn; dessa män iverksatte, på anmodan, för indrifvande med vapenmakt af böter, utförselförbud och en (väpnad) härflock gentemot Grekfolkets vård (lejonet); en af nödtvång tillgripen hake å hamnen i ett upproriskt land; till ett vanmärke för de fega upprorsmännen ritade dessa runor. Germe högg (dem).”

”Skeppshärmännen rikligt drucko å hamngästabudets gille till uppkomsten af en våldsam träta, men G(rek)hopen beskärmade sig illa öfver vanheder … Asmund högg dessa runor.”

En intressant reaktion på de olika uttydningarna av Pireuslejonets inskrifter kom den 9 december 1895 – inte långt efter att Sander hade publicerat sitt förslag i Posttidningen. I en artikel med titeln ”De lärde” i Jämtlandsposten refererades de tre olika tolkningarna samtidigt som det konstateras:

”Såsom våra läsare se, finnes ingen annan öfverensstämmelse mellan de tre tolkningarna än att de antyda strider mellan nordbor och andra folk, men hvad i öfrigt beträffar innehålla de olika namn och uppgifter. Väl må man då fråga, huruvida dylika lärospån kunna sägas vara af vetenskapligt värde, och om icke »de lärde», som här brytt sina hjärnor, lämnat stoff till ett osläckligt löje.”

Den anonyme skribenten vill dock inte själv vara sämre, utan levererar ett eget tolkningsförslag:

”Rafn högg, Kem[p]ff högg. Sander högg. Alla högg de i sten. Den af nödtvång tillgripna haken hakade upp sig vid Thins. Rumänien är nu inskränkt konungadöme. Gåtan tydes, när mjöllik afbild (gipsafgjutning?) uppsättes i Stielig pelarhall (nationalmuseet är, som bekant, uppfört efter ritning af Stieler), och totalt bränvinsförbud utfärdats i Norge.”

Slutklämmen är inte heller dålig: ”Vi djärfvas antaga, att vår tolkning kommer sanningen lika nära som de andra herrarnas.”

En värre sågning av en runtolkning är svår att tänka sig, men det bekom åtminstone inte Kempff och Sander (om de någonsin fick läsa den lilla notisen). De fortsatte sina studier i stort sett efter samma linjer som de hade börjat och skulle ganska snart hamna i en våldsam inbördes strid om vem som hade rätt. Av allt att döma hade ingen av dem det, mer än i kanske någon liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Pireuslejonets runor fortsätter att fascinera. Läs om var forskningen står i dag i Thorgunn Snædals bok Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig (2014). DS.