Det rörliga kulturarvet: Del 2. Djurgårdslinjen

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten “Det rörliga kulturarvet“. Nu har vi gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg. I den första delen kunde ni läsa om Heleneborgs båtklubb – Pålsundet, Södermalm, Stockholm. I den här delen är det dags för den spårburna trafiken på Djurgårdslinjen.

Djurgårdslinjen – en spårtrafik med lång historia

Nästa år firar Djurgårdslinjen 30 år som museal och ideellt driven spårvagnslinje i Stockholm. Men historien om denna linje och om den spårbundna innerstadstrafiken sträcker sig mycket längre tillbaka än så, närmare bestämt till år 1877. Den tidigaste trafiken utgjordes av hästdragna spårvagnar, men några år in på 1900-talet blev spårvägarna i Stockholm elektrifierade.

Den museala linje som idag utgör Djurgårdslinjen har beteckningen 7N där N:et står för Norrmalmstorg, som är en av ändhållplatserna. Den andra ändhållplatsen är Waldemarsudde. Innan Djurgårdslinjen började drivas som museilinje hade all spårvagnstrafik i Stockholms innerstad varit nedlagd under nästan 25 år. Orsaken till att spårvagnslinjerna försvann ur stadsbilden var att Sverige övergick till högertrafik.

De museala vagnarna bevaras och hålls rörliga av Svenska Spårvägssällskapet

Djurgårdslinjen förvaltar och har tillgång till 12 museala vagnar. Flertalet är tillverkade under 1900-talets första hälft. Med stigande ålder hos en vagn följer förstås behov av specialistkunskap både om hur vagnen ska framföras och hur den ska repareras. Här gör Svenska Spårvägssällskapet en betydande insats! Man utbildar personal och tillhandahåller ideella krafter för att drift och underhåll ska kunna säkras både idag och i framtiden. Sällskapet har arbetande medlemmar som fungerar som bland annat förare, elektriker och mekaniker. Alla med sin specifika kompetens på just de historiska spårvagnarna.

När vagnarna inte är ute på spåret har de sedan många år tillbaka kunnat ställas upp i Alkärrshallen, i närheten av Gröna Lund, på Djurgården. Idag är det dock konkurrens om utrymmet i denna spårvagnshall eftersom även Stockholms Spårvägar har depå och verkstad här för sina vagnar. Allteftersom de moderna vagnarna har blivit fler har utrymmet för de historiska vagnarna i motsvarande grad blivit successivt mer begränsat. Numera har Djurgårdslinjen tillgång till plats för som mest fyra veteranvagnar vid samma tillfälle.

Uppdraget – Att ta resenärer, inklusive turister, på en tidsresa

Djurgårdslinjens uppdrag från Region Stockholm är att både bedriva reguljär trafik samt att ge passagerarna en museal upplevelse. Linjen gör detta som en del av trafikoperatören AB Stockholms Spårvägar på Spårväg Citys infrastruktur. För museibanor är kombinationen av reguljär trafikuppgift och museal upplevelse närmast unik. Under sommarhalvåret drar Djurgårdslinjen ett tungt lass för att transportera både turister och stockholmare till Djurgården. Enligt Djurgårdslinjens egna beräkningar handlar det om ca 90 000 resor.

Trafiken med museala vagnar på Djurgårdslinjen påbörjas i slutet av i april och sker till och med tredje advent. Turtätheten mellan vagnarna är normalt 12-18 minuter och samtliga av Djurgårdslinjens veteranvagnar trafikerar sträckan.

Det fiffiga med historiska spårvagnar i reguljär trafik är att du kan åka med Djurgårdslinjen med samma SL-biljett som du använder på resten av SL:s färdmedel. Till exempel skulle du kunna lösa en enkel SL-biljett, åka de nya tunnelbanetågen C30 (levererade till Stockholm 2018-2020) från exempelvis T-centralen, hoppa av vid Östermalmstorg och byta till en mer än 100 år äldre historisk spårvagn som sen tar dig till Djurgården.

Glömda yrkeskategorier

Ett av det rörliga kulturarvets stora upplevelsevärden är att det ger möjlighet för passagerare att i nostalgisk mening knyta an till det förflutna. I förvaltningen av ett rörligt kulturarv är den immateriella dimensionen i form av kompetens och förmåga kopplad till gammaldags teknik och traditionella metoder helt centrala.

I Djurgårdslinjens uppdrag att leverera tidsresor ligger inte bara möjligheten att transportera sig i samma vagnar som under förra seklet, utan att göra det med historiska yrkeskategorier i tidstypisk uniform. Vagnarna på linje 7N är antingen bemannade med en fast konduktör, som sitter framför biljettkassan, eller en rörlig konduktör.

Spårvagn både i vardag, till fikat och på film

Djurgårdslinjen levererar utöver den reguljära museitrafiken resor i den omtyckta cafévagnen under helger. I den kan man titta ut över staden samtidigt som man dricker kaffe och äter en sockerkringla. Cafévagnen kan även abonneras för fester eller andra evenemang som bröllop och romantiska middagar. Cafévagnen känns lätt igen genom den stora kaffekoppen som står på mitten av vagntaket.

Djurgårdslinjens vagnflotta abonneras också av filminspelningar där spårvagnarna ska vara del av en historisk Stockholmsmiljö. I SVT:s serie Fröken Frimans krig syns flera av Djurgårdslinjens vagnar och personal.

Ett uppskattat och kanske lite läskigare alternativ till upplevelse med Djurgårdslinjen är att vagnarna under Halloween görs om till spöktåg i höstmörkret.

På spåren i samexistens trots åldersskillnad?

Något av det mest intressanta med Djurgårdslinjen måste ändå vara samexistensen mellan historiska och moderna vagnar. Det är alltså mer än 100 års skillnad mellan de moderna vagnarna och till exempel SS A1 nr 76 som tillverkades av ASEA 1903-1904 och som användes som snöblåsningsvagn på 1950-talet. För tåg och tågvagnar är både perspektiven och bruksperioderna långa!

På spåren är det idag dock viss trängsel då spårvägstrafiken i Stockholm expanderar. Nya linjer tillkommer, andra förlängs och turtätheten ökar. Därmed blir också vagnarna allt fler både i trafiken och i depån på Djurgården. Den positiva utvecklingen för den moderna trafiken leder alltså till vissa oönskade konsekvenser för det rörliga kulturarvet. Utrymmet för Djurgårdslinjens veteranvagnar reduceras. Antalet reserverade uppställningsplatser i Alkärrshallen har minskat under senare år, som redan nämnts. Samtidigt uppstår det risk för köbildning bakom en historisk vagn i trafik eftersom den håller lite lägre hastighet och stannar en stund extra vid hållplatserna. Det är ju ofta lite omständligare för passagerare att ta sig ombord.

Ny eller gammal – samma regler gäller för det mesta

Ett generellt problem för ägare och förvaltare av historiska transportmedel är att regelverk av olika slag oftast inte gör skillnad på om fordonet eller farkosten är modern eller till exempel hunnit bli 50 år gammal. Det är moderna och nytillverkade transportmedel som utgör norm. Ofta saknas därför hänsynstagande till de särskilda förutsättningar som krävs för att hålla historiska transportmedel fortsatt rörliga. Detta drabbar förstås också Djurgårdslinjen negativt. Till exempel kan krav på nya tågskyddssystem innebära behov av kostsamma ombyggnader och att den äldre och kulturhistoriskt intressant teknik och utförande som en äldre vagn har helt eller delvis måste överges om fordonet ska vara kvar i trafik. Naturligtvis finns det också en risk för att veteranspårvagnarna får tas ur drift permanent och övergå till en helt stillastående tillvaro på museum.

Teknikutvecklingen har även baksidor

Den teknikutveckling som på olika sätt gör den moderna spårvägstrafiken effektivare och säkrare visar sig ganska ofta medföra hinder för möjligheten att hålla museispårvagnarna i trafik på samma spår. När till exempel spänningen höjs i ledningarna finns det en risk att de äldre vagnarna blir överhettade och gärna rör sig framåt i en något högre hastighet än de är anpassade för. Vagnarna utsätts för ökat slitage och påfrestningar, vilket leder till att mer resurser behöver läggas på reparationer och underhåll.

Sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var andra delen i den följetong som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. I nästa del kommer ni få läsa om en annan förvaltare av det rörliga kulturarvet.

Text och bilder: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.