Från Kallerstad till Vimmerby – ur runforskarens vardag

I söndags var jag i Linköping för att bidra till årets arkeologidag. Tanken var att jag skulle måla upp den stora runsten som står rest utanför Östergötlands museum och sedan hålla ett föredrag på kvällen i det fria om färg på runstenar. Museet har nämligen länge velat få sin stora runsten uppmålad, men den pågående pandemin har gjort att det hela tiden har skjutits fram. Att förlägga arbetet till den årliga arkeologidagen framstod därför som en mycket god idé.

Uppmålning av runstenar kräver att det inte regnar och jag började tidigt att systematiskt följa väderprognoserna. I början av veckan såg det riktigt mörkt ut med ihållande regn över helgen, men så började det vända och dagen innan utlovades istället sol med växlande molnighet. Så blev det inte. Molntäcket var under söndagen rätt kompakt, men det regnade inte en droppe.

Stenen, som mäter tre meter ovan mark, påträffades den 4 maj 1950 liggande med ristningen nedåt i en åker på Kallerstads ägor på den östra sidan om Stångån. Eftersom marken snart skulle bebyggas valde man att flytta stenen till en plats vid museet. Redan samma vecka som fyndet gjordes var Sven B. F. Jansson där och gjorde en preliminär läsning. I juni efter att stenen hade rests vid museet undersöktes stenen på nytt av Ragnar Kinander, som då var lektor i Linköping, varvid han uppenbarligen också målade upp stenen. Redan samma år publicerades fyndet av Jansson i Fornvännen.

Ristningen är delvis vittrad, men de allra flesta runorna är ändå läsbara. Vid målningen noterade jag att runorna genomgående var mycket djupare huggna än själva runslingan, som ofta var mycket diffus och ibland nästan helt osynlig. Tydligen har man vid huggningen lagt mer krut på runtexten. Det inledande namnet hade dock till stora delar vittrat bort. Jansson kunde vid sin första undersökning innan stenen hade rengjorts inte urskilja något alls, medan Kinander i sin rapport läste det som -r -­-ur-. I artikeln i Fornvännen återgav Jansson namnet som …-iur- och antog att det hade varit sammansatt med ‑björn.

Min förhoppning var givetvis att jag skulle kunna lösa denna namngåta. Den sista runan står mycket trångt och jag har därför tidigare funderat på om den kanske bara var en i-runa och att namnet i sin helhet skulle kunna läsas som [t]iuri och tolkas som namnet Diūri ”Djure”. Här kammade jag dock noll. Med tanke på hur vittrad ytan är går det inte att utesluta att den sista runan har varit n och jag kunde inte hitta något positivt stöd för att den första synliga runan skulle ha varit t. Dessutom förväntar man nog sig att det har stått några runor före denna runa, annars blir den första delen av rundjurets hals helt tom. Jag fick alltså ge upp min idé om att kunna läsa ett nytt namn på denna sten.

Eftersom föredraget ägde rum på kvällen hade jag valt att stanna över natten och passa på att ägna måndagen åt ett besök i forskarsalen på Stiftsbiblioteket för att titta i några brevsamlingar. Bland annat ville jag se vad Richard Dybeck hade skrivit i några brev till bibliotekarien L. C. Wiede. De aktuella breven var inbundna i en minst två decimeter tjock volym och eftersom de är ordnade kronologiskt blev det en hel del bläddrande fram och tillbaka, där jag stötte på en hel del intressanta uppgifter i andra brev. Tiden medgav inte en systematisk genomgång, men precis när jag skulle slå igen den tjocka volymen fick jag syn på ett par textrader, där jag till min förvåning läste:

En runsten i Wimmerby Skola.
Gottskalk och Sanda reste denna stenen åt sin moder Asaborg.

Därunder följde en beskrivning av en silverkanna som hade skänkts till Vimmerby kyrka i mitten av 1700-talet. Texten stod på baksidan av ett nu ofullständigt brev avsänt av en P. Arenander till en okänd mottagare. Handstilen på baksidan var samtidigt inte identisk med Arenanders.

I Smålands runinskrifter, som utgavs 1935–61 av den ovan nämnde Ragnar Kinander, nämns inte ett ord om någon runsten från Vimmerby i Småland, men det är uppenbart att det har funnits åtminstone två sådana. De beskrivs redan i Rannsakningarna 1667 på ett sådant sätt att de borde ha inkluderats trots att inte en enda runa finns upptecknad där. Om den ena stenen sägs exempelvis:

der synes klart itt större kors, och j wijkarna, på korset, öffwer och vnder, synas som ormahuffwud, hwilckas stiärtar kasta sigh i många wincklar; kringh om korset i Brädderna på stenen, står wäl Runabookstäffwer, hwilcka sombliga synas, och sombliga synas intet, och kan ingen dem vtleeta, vtan den som är wäl waan läsa Runska.

Samma stenar omtalas också av Magnus Gabriel Crӕlius som år 1774 skriver: ”Wid Wimmerby Kyrkodör är äfwen en [runsten]; likaså en wid Kyrko-boden på sistnämnde ställe, på hwilken är uthuggen en slingrad orm; men runorna äro utnötte.” Dessa uppgifter har både funnits tryckta och refererade i arkivrapporter, men märkligt nog kom de inte med i Smålands runinskrifter.

För några år sedan uppmärksammade mångfrestaren Roger Wikell att det fanns ett par förbisedda teckningar av en runsten från Vimmerby kyrka, som hade utförts 1848 av Nils Månsson Mandelgren. Trots att en av dessa teckningar till och med var återgiven i en kyrkobeskrivning tryckt 1975 hade den gått runforskningen förbi. Tillsammans med Michael Dahlin skrev Wikell en artikel om denna sten i Fornvännen, där jag bidrog med ett avsnitt om läsningen och tolkningen av inskriften. Mandelgrens läsning framstod nämligen som rätt kryptisk om man försökte översätta runtecknen direkt:

…sḅịrfu × kuþur × sina × fuþạaịạịḅịauk × sanlam… | karn

Den som ”är wäl waan läsa Runska” behöver dock inte lägga till och ta bort särskilt många streck för att inse att det bakom detta bör ha dolt sig följande runor:

… × (m)uþur × sina × (g)uþ (× h)ia(l)bi auk × san(t)a m…
…, mōður sīna. Guð hialpi ok santa M[arīa]/M[ikael] …
”…, sin moder. Gud hjälpe och Sankta Maria (el. Sankt Mikael) …»

Översättningen på baksidan av Arenanders brev kan tyckas ligga rätt långt ifrån denna text, men avvikelserna beror främst på att den okände uttolkaren har börjat läsningen med runorna högst upp till vänster på stenen. Översättningens inledande namn ”Gottskalk och Sanda” bör nämligen motsvara den runföljd som Mandelgren har läst som fuþạaịạịḅịauk × sanlam…, vilket samtidigt visar att den första runan måste ha varit k eller g och att det har stått santa istället för Mandelgrens sanla. Om det följande ”reste denna stenen åt” i översättningen verkligen har varit bevarat på stenen eller om det är fritt rekonstruerat ur sammanhanget går inte att säga.

Inskriftens stora krux har varit moderns namn. Mandelgren läste här sbirfu och i artikeln i Fornvännen vecklade jag först in mig i ett långt och knöligt resonemang om en möjlig femininbildning till det fornsvenska namnet Spirv, som ursprungligen betyder ’sparv’. Avslutningsvis nämner jag dock att det med antagandet av några mindre felläsningar var möjligt räkna med ett namn på -­borg(a) och att det då eventuellt kunde handla om en motsvarighet till det fornvästnordiska namnet Ásbiǫrg, som dock aldrig har påträffats i Sverige. När namnet på modern i den ovan nämnda översättningen återges som ”Asaborg” så råder det knappast något tvivel om att det just är ett runsvenskt Āsborg ”Åsborg” som har funnits på stenen.

Förra året påträffades som bekant en runsten vid Hellerö i Västra Ed som gav oss ett belägg på det tidigare okända kvinnonamnet Øygærðr ”Ögärd”. Tack vare brevet i Linköping kan vi nu föra upp ytterligare ett unikt namnbelägg från en småländsk runsten, låt vara att vi inte i detalj kan avgöra hur det har varit stavat (kanske *asborgu?).

Mina förhoppningar om att tolka det inledande namnet om på Kallerstadstenen infriades aldrig, men vistelsen i Linköping gav istället av en ren slump lösningen på en annan namngåta i ett helt annat landskap. Dessutom slapp jag regnet. Det är tydligt att både vädergudarna och andra makter var vänligt inställda till besöket.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den P. Arenander som skrev brevet i Wiedes samling måste vara lektorn och kyrkoherden Per Arenander (1762–1819). I brevfragmentet talar han om ”Alvins Predikan” som han har lämnat på tryckeriet, vilket knappast avse något annat än Anders Peter Alvins En christelig predikan på 5:te söndagen efter trinitatis år 1811. För Blackstad församling, sedan, under den förflutna weckan, ett förfärligt hagel med dunder och blixt derstädes förstört all grödan wid nära 8 hemman, som trycktes i Linköping samma år. Per Arenander var då kyrkoherde i Slaka. Texten på baksidan kan alltså tidigast ha tillkommit 1811, men eftersom handstilen skiljer sig från Arenanders är det mycket möjligt att den är skriven senare av någon annan. Det skulle också passa bättre om denna uppgift är yngre än Mandelgrens, eftersom stenen då tydligen förvarades i Vimmerby skola och inte vid kyrkan. DS.