Det paranormala kulturarvet – Spökjakt på Glimmingehus

Spöken är också ett kulturarv. Inte enbart i egenskap av deras ofta aktningsvärda ålder, utan också som vägvisare till platser och tider som annars lätt kan förefalla ointressanta och förbli okända för de oinvigda. En Googling på Spökvandring ger ungefär 208 000 resultat, och många stjärnor på Tripadvisor. En Googling på Hemsökta platser ger ungefär 181 000 resultat, och ett flertal topplistor på Sveriges mest hemsökta platser.

Berättelser om spökerier och hur man kan kontrollera dem, sträcker sig lika långt bak i tiden som några mänskliga skriftliga källor kan spåras. Spökjägare och medier fortsätter att fascinera i TV, säsong efter säsong. Döden; det enda säkra i livet, och vad som eventuellt sker med det mänskliga medvetandet och dess avtryck därefter, berör oss alla. Den slutliga, universella upplevelse som slutligen förenar alla de levande.

Även om det rapporteras om spökerier i både lägenheter och pizzerior, så är det vanligen mera spektakulära historiska miljöer som skapar och bevarar spöken. Slott och borgar är klassiska spökplatser, och även Glimmingehus är en internationellt känd hemsökt plats. Efter upprepade förfrågningar från spökjägare, var det fredagen den 19:e november 2021 slutligen dags för en livesänd spökjakt på Glimmingehus med de professionella spökjägarna LaxTon Ghost Sweden. De kallar sig själva för paranormala utredare, beskriver sig som till 95% skeptiker, och använder sig av teknisk mätutrustning i jakten på objektiva bevis för det paranormalas existens.

Spökjägarkvällen på Glimmingehus, den första, enda och sista sitt slag, börjar i källaren. När ingen visar sig ha dött i brunnen, rör sig teamet raskt en våning upp till borgstugan, där en svart spegel står uppriggad mellan två ljus på det kantiga stenbordet. Det löper sladdar överallt, och det har tagit timmar att rigga upp kablaget i den strömlösa borgen. Spökjakt anno 2021 kräver el, och spökjägarna har fickorna nedtyngda av reservbatterier. Det plingar, brusar och blinkar i mätapparaterna. Mänskliga medier som talar och skriver i trance; som uttolkar budskap och syner som ingen annan förnimmer, är passé. Inte heller rinner och klumpar sig den märkliga ektoplasman längre till synbara mänskliga former. Nu säger man i stället åt spökena att sätta sig framför spökdetektorn, för att få deras existens bekräftad. ”Om någon är här – sätt dig framför PRP:n” Spökjägarens röst är hög och befallande. Låter sig verkligen spöken kommenderas på det här sättet? Jag vet inte, och de tre timmarnas spökjakt på Glimmingehus lämnar heller inga svar. Anden i glaset, som sades vara ett samröre med mörkrets makter när jag var barn, har ersatts och fjärmats från mänsklig fysisk kontakt med den digitala teknikens hjälp. Spökena pratar engelska, och ger enstaviga budskap som ”holy devil”, ”headstone”, ”shy” och ”help” genom en app. Men man slipper i alla fall få veta att djävulen finns i garderoben, öppna dörren och bli dödad eller åtminstone sinnessjuk. ”Teknik är säkrare än medier” och ”Tekniken ljuger inte”, skrivs det flera gånger i chatten av deltagare som på distans hävdar att de känner kylan och närvaron.

Det görs ett första försök att få spökena att visa sig i den svarta spegeln mellan de tända ljusen; en klassisk ritual som för mig tillbaka till en mörk skoltoalett där man fick Svarta Madam att komma fram. Men Svarta Madam är mera svårflörtad nu än då. Efter att en tids kamerastirrande på den svarta spegeln inte lett till annat än några diffusa glimtar av ljus och skuggor, kommer en hög smäll. Var fönsterrutan trasig redan innan, eller är det spökena som har kommit igång? Oavsett vilket, så kommer nu spökjakten igång på allvar. Spegeln lämnas därhän, till förmån för mera tidsenliga och filmanpassade metoder. Mätutrustningen börjar surra, spela och blinka. Chattmeddelandena tickar hastigt in och hejar på.

Spökjakten blir ett surfande genom andarnas internet. Korta nerslag som brusar förbi. I en fönsternisch sitter en djupt olycklig spökdam och gråter så att den paranormala kommunikationsenheten Flux 2 plingar som en tragisk speldosa. Vem hon är, vad hon gör där, och vem eller vad som eventuellt håller henne kvar, får vi inga svar på genom det sakta pulserande gröna ljus som indikerar en närvaro. Men spökjägarna bedyrar att de efteråt skall kontakta ett medium för att hjälpa henne.

De flesta spökena som ger sig till känna verkar vara kvinnor och flickor. Kanske orsakar Y-kromosomen inte enbart ett socialt handikapp i detta liv, utan också svårigheter att kommunicera från det hinsides. Även om spökjägaren försöker övertala ett förbiilande manligt krigarspöke att röra vid antennen på spökdetektorn genom att likna den vid ett svärd. ”Ni behöver inte vara rädda för apparaterna!” förkunnar spökjägarna högt. Huruvida spöken förstår eller är rädda för modern teknik och elektronik går åsikterna isär om i chatten.

Jag vill veta vad den tekniska utrustningen egentligen mäter, går in på spökjägarnas hemsida och får svaren: Elektromagnetiska fält. Rörelse. Temperatur. Radiobrus mellan stationerna på de högst världsliga AM och FM-banden – där anderöster anses kunna ge sig till känna. Allt illustrerat av ljus- och ljudeffekter. Men skall man få några mera sammanhängande prosautsagor från andevärlden på Glimmingehus, då åker lurarna på, och spökjägarna refererar. Ett försiktigt ifrågasättande i chatten; om man inte skulle kunna låta spöktalet gå ut genom mikrofonen så att alla kan höra det, avslås med förklaringen att ljudet då skulle bli för dåligt.

Vita och röda ljuspunkter flimrar hastigt förbi, tillsammans med svarta och vita orber (som i fotosammanhang kallas reflexer, linsöverstrålning och damm). Så skrivs det i alla fall i chatten. Själv ser jag inte ett jävla skit utöver det rent materiella. Gröntonat av kamerans night vision. Det övernaturliga trivs bäst i mörker och kyla. Skuggor i ögonvrån. En känsla av någonting. Det är många i chatten som får känslor av någonting; någonting mycket konkret med namn, kön och ålder. Många får också huvudvärk, ont i ryggen och en allmänt tryckande känsla. En spökjägare blir huggen i hälsenan av… ja, vaddå? En spökhund? Ont gör det i alla fall, så att han nästan måste sätta sig.

I chattfönstret pågår ett ständigt flöde av förnimmelser. Spökbarn och spökkatter passerar enligt chatten hela tiden igenom bruset. Små, busiga och gäckande. ”Det är någon som står där! På höger sida! Bakom dig! Jag ser ett vitt, spindelliknande djur ovanför ditt huvud!” Förutom att hålla koll på spökena, behöver spökjägarna också hålla koll på livechatten. Som bitvis uppvisar mera aktivitet än spökena på Glimmingehus.

I chatten tar diskussionen fart kring hur man lockar på medeltida spökbarn. Någon föreslår att man skall fråga om de vill leka medeltida lekar som ” kasta krokhas” eller ”dra kavel”. En annan föreslår att man skall försöka spela upp historiska scenarier som att kalla på tjänare, för att spökena skall känna igen någonting från förr, bli ”triggade” och pratsugna. Spökhunden kanske man kan locka med ett ben?

De närmare 1000 tittarna ger många goda råd åt spökjägarna, som ofta behöver byta urladdade batterier. Spökhunden, som enligt folktron skall vara en skrämmande, brinnande, hamnskiftande uppenbarelse av slottsherren Jens Holgersen Ulfstand själv, har blivit till en godmodig vovve som följer spökjägarteamet genom rummen. På inrådan från chatten visslar de efter den. I chatten föreslås det att spökjägarna borde hämta en pinne eller en boll att locka den med. Det skrivs i chatten att det hörs våta steg, viskningar, tyska röster och unison sång av fyra kvinnor. Och många tittare får kallt hemma. ”Huvudvärk deluxe” och ”Ont i bröstet”. Någon får ”Ont i magen, som efter ett knivhugg”. För en annan dras halsen ihop.

Det blåser ute på den skånska slätten, så att det trycker mot själva stenväggarna i borgen. Någon hör metall slå mot metall. Är det en riddare som bankar med svärdet mot sin järnskodda sköld? Det knakar och smäller. Fotsteg och rörelser. Det är mycket som sägs om gamla byggnader; om alla gamla byggnader där finfolket har huserat: Herremännen och slottsfruarna, som var mytologiska gestalter redan när de levde. I livet tog de vad de ville ha. Efter döden blev de, tillsammans med offren för sina nycker, osaliga kvar innanför stenmurarna. En levande inmurad jungfru i väggen. En inlåst biskop i matkällaren. En ung pojke som hängde sig i trappan. En osalig dam i svart, släpande klänning. En olämplig kärleksaffär med en snapphane.

När det visar sig vara en byggteknisk omöjlighet att jungfrun skulle ha blivit inmurad i skithusväggen, går spökjägarteamet vidare med sina frågor och apparater till eldstaden. Även där med klent resultat. I chatten föreslås det att teamet skall försöka tala danska med det arma jungfruspöket. Kanske skriva in frågorna på Google, för att få dem översatta och upplästa på danska?

”Om du är här – rör vid oss!” ”Om någon är här – blås ut ljuset!” ”Säg ditt namn!” ”Hur många är ni?” De närmast militäriska uppmaningarna till andevärlden har ekat från 1800-talets överlastade gemak där borden dansade under seanserna, fram till idag där andarna förväntas tala genom elektronik och lysdioder. Någon i chatten föreslår att spökjägarna skall använda en mindre hård ton. Och hur är det – bör man nia eller dua ett spöke? Eller rentav titulera henne fröken? ”Talar fröken svenska?”, försöker spökjägaren, lite tvekande. Men samtalet med fröken Spöke rinner ut i sanden, och spökjägarteamet rör sig vidare genom borgen. Tillsammans med en skugga i trappan, och ett flimmer uppe i högra hörnet.

”Jens och Margarethe är ni här? Adele är du här?” Trots att de blir kallade vid namn, är det inga av borgens historiskt belagda invånare som träder fram genom instrumenten. Inte heller vid den märkliga, lite läskiga statyn av Vildmannen finns det någon eller någonting som vill tala eller visa sig. I stället är det ett vagt brus av hastigt förbiflytande närvaro som spökjägarna rör sig igenom.

”Jag känner mig berusad, tamefan!”, konstaterar en spökjägare på översta våningen där takbjälkarna är synliga. Men någon direktkontakt med vare sig självmördaren i trappan eller den tyska turist som sägs ha trampat genom golvet och slagit ihjäl sig, det får man inte. En ensam stol i ett hörn på vinden blir föremål för intresse. Jag meddelar inte i chatten att jag vid ett tidigare tillfälle dragit dit den för att ställa min kameraväska på.

Kvällen närmar sig sitt crescendo, och den stora spökfångarapparaten The Portal, även känd som Wonderbox, kommer fram. Likt en DJ vid ett mixerbord orkestrerar spökjägaren fram ett elektroniskt brus med inslag av vad som kan tolkas som aningar av mänskliga röster. Med aningar av dansk accent. Till slut brusar en hel dansk här fram, efter det att spökjägaren plingat i en klocka och förkunnat att ”Svensken är här, och har tagit över borgen”. I chatten dyker det upp en del bekymrade kommentarer. En viss oro för spökjägarnas hälsa, när de retar upp danska spöken på det här sättet. ”Berätta att det är fred mellan danskar och svenskar nu!”, uppmanar flera tittare. En spökjägare som glömt sina skyddskristaller på hotellrummet drabbas av tryck och smärta i sitt revben, och blir i chatten uppmanad att skapa en skyddande bubbla omkring sig.

Sedan händer det inte så mycket mer, annat än att tiden och batterierna tar slut. Efter en sista session med den svarta spegeln och ljusen, är den enda, första och sista spökjakten på Glimmingehus till ända. Även om jag själv såg mer i toalettspegeln på min barndoms lågstadieskola än i Black Mirror på Glimmingehus, verkar chattdeltagarna nöjda med att ha sett ljuspunkter och skuggor träda fram. Och när spökena uppmanades att släcka ljusen, så fladdrade det till i lågorna.

När livevideon stannat, efter påannonsering om framtida spökjakter och spökjägarmingel online, så konstaterar jag att de tre timmarna var värda sina 150 kronor. Och gav mig mer kulturupplevelse för pengarna än en dålig film på bio till samma pris. Även om inga namngivna personer med koppling till borgens historia trädde fram och talade i klartext, och varken Jens, Margarethe, Adele eller Vildmannen var meddelsamma. Men kallt som satan var det i lägenheten efteråt. Fast det var väl bara pelletsförrådet i källaren som började sina, sådär på fredagskvällen.

Självklart kom jag mig inte för att kolla om termometern på väggen verkligen visade en lägre temperatur än förväntat. Man gör inte det, lika litet som kameran hinner komma fram och fokusera när spöken, småfolk och UFO:n passerar förbi. Spöken och människor har följts åt under hela mänsklighetens kända historia, och spökena har alltid gett sig till känna genom temperaturförändringar, beröring, rörelse, ljud och ljus som borde vara objektivt mätbara. Men ändå inte riktigt är det.

Paranormal utredning och parapsykologiska experiment med naturvetenskapliga metoder och mätinstrument är intressanta, men resultaten vaga och sällan bättre än slumpen. Trots att övervakningskamerorna ute i människosamhället blir fler, blir inte spökfilmer och inspelade spökröster det. Spökena verkar behöva människorna; deras sinnen och tankeprocesser, att manifestera sig genom för sin existens. Inte för att spökena är inbillade eller påhittade, utan för att det är så de fungerar; i ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan levande och döda.

Och så, den kanske onödiga, kanske nödvändiga fotnoten: Jag är inte ute efter att kritisera, avslöja, göra mig lustig över eller bortförklara spökjakter och paranormala utredningar. Tvärt om gratulerar jag spökjägarteamet till att ha lyckats så bra med att fortsätta en uråldrig tradition av praktiskt arbete med människans innersta existentiella frågor. För det är så jag ser det; ett tidlöst kulturfenomen som existerar på riktigt i sin egen meningsfullhet.