Årets första runfynd 2022

Att ägna sig åt att skriva om runinskrifter i denna tid av krig och förödelse kan verka futtigt, men jag ska ändå göra ett försök. Förra torsdagen – den 10 mars – var det dags för årets första runfynd. Då kom nämligen ett mejl från Magnus Stibéus vid Arkeologerna, som berättade att man samma förmiddag hade funnit ett tidigare okänt runstensfragment vid en arkeologisk undersökning i Gamla stan i Kalmar.

Av de bifogade bilderna framgick att det rörde sig om ett kalkstensfragment med såväl runor som reliefhuggen djurornamentik. Fyndplatsen var också märklig. Något runstensfynd har nämligen aldrig tidigare gjorts i denna del av Kalmar. Det fanns alltså all anledning att titta lite närmare på detta fynd och i onsdags tog jag det tidiga morgontåget ned.

Fragmentet hade hittats i ett raseringslager från 1500-talet och enligt Magnus har stenen förmodligen använts som golv- eller trappsten. Stenytan är nämligen tydligt blanknött. Trots detta är ristningen tydlig och man kan utan problem läsa de tre runorna hul. Att den sista skadade runan är just l och inte r framgår av att bistaven slutar precis före brottkanten. Tre runor brukar normalt vara alldeles för lite för att inskriften ska kunna tolkas, men med tanke på hur formelartade runstenstexterna brukar vara är det mycket troligt att det rör sig om resterna av ett namn som har innehållit namnleden Holm-, t.ex. mansnamnen Holmi och Holmfastr eller ett kvinnonamn som Holma eller Holmfrīðr. Givetvis skulle man också kunna tänka sig ett ortnamn där ordet holmi eller holmr ’holme’ har ingått, men ortnamn är ju betydligt ovanligare i denna typ av texter.

Ett litet krux är om det finns någon mer runa bevarad på ytan framför h. Kalkstenen med sina många naturliga fördjupningar kan ibland vara förrädisk när man ska avgöra vad som är ristat och vad som har uppkommit av naturen. Vid första anblicken var jag övertygad om att det här bara fanns naturliga ojämnheter i stenytan, även om de påminde om en bakvänd s-runa, som dock stod mycket tätt inpå den följande h-runan. När jag fick se fragmentet andra gången dagen efter ute i friska luften kände jag mig däremot mer övertygad om att man här faktiskt ska läsa s. Vi får i så fall en runföljd …shul…, som ju är betydligt mer svårtolkad och som skulle kunna tala mer för ortnamnsspåret.

Jag har hittills kallat fyndet för ett runstensfragment, men runornas placering i ett textband som följer kanten tillsammans med den reliefhuggna ornamentiken visar tydligt att detta måste vara rester av senvikingatida gravmonument (eller tidigkristet gravmonument som de också har kommit att kallas). Sådana känner vi både från Småland och Öland. På fastlandet är dessa ofta utformade som en gravkista med resta gavelstenar, vilket bland annat är känt genom fynd från Hossmo kyrka utanför Kalmar. Om fragmentet från Kalmar har tillhört ett sådant är det sannolikt en del av en lockhäll.

De runristade gravmonumenten ska utan tvivel ses som indikationer på tidiga kristna kyrkogårdar och sannolikt också träkyrkor. En intressant fråga är då om fragmentet ursprungligen kommer från Kalmar, vilket skulle kunna tyda på en träkyrka på denna plats redan under sent 1000-tal.

Ett fragment av en runsten av mer traditionell typ har hittats inmurad i Kalmar slott, men här täcks också många av golven av medeltida gravhällar som man vet har hämtats från Öland. År 1557 levererade exempelvis fogden Seffred Jönsson på Öland inte mindre 122 sådana till en trappa i slottet och då vore det inte konstigt om en och annan runsten också har slunkit med. Den typ av reliefhuggna gravmonument som det nyfunna Kalmarfragmentet representerar är dock ofta ganska små, så det är frågan om man verkligen bemödade sig att denna typ av stenar som egentligen inte var särskilt lämpade som golv- eller trappstenar. Detta kan åtminstone vara ett indicium på att nyfyndet kommer från ett gravmonument som faktiskt har rests på den plats där Kalmar stad så småningom kom att anläggas.

För att få något att jämföra med ägnade jag torsdagen åt att åka till Hossmo kyrka och titta närmare på de delar av senvikingatida gravmonument som finns där. En lockhäll med en nästan utnött runinskrift (Sm 168) upptäcktes här 1924 liggande som golvsten i stigluckan, men fynd har troligen också gjorts tidigare. Jonas Jonsson nämner i sina Anteckningar om Hossmo kyrka år 1879 i ATA att det i golvet till ”luckskjulet” dvs. stigluckan fanns ”en blåaktig flintbit med spår af en starkt nött, upphöjd slingprydnad i ena hörnet”, vilket mycket väl kan ha varit en del av ett sådant monument. De allra flesta fynden gjordes dock vid kyrkans renovering 1952, och så sent som 2020 kom ytterligare ett fragment av ett sådant monument i dagen i samband med en arkeologisk undersökning i kyrkans vapenhus. Det bör alltså ha funnits flera gravkistor av denna typ i Hossmo och stilmässigt är de i stort sett identiska med nyfyndet från Kalmar och av allt att döma samtida med detta. Detta kan vara ytterligare ett argument för att det nyfunna fragmentet hör hemma på fastlandssidan av Kalmarsund.

Avslutningsvis måste jag erkänna att jag faktiskt har utnämnt årets första runfynd en gång tidigare i år, men att jag nog får ta tillbaka detta. Vid de arkeologiska undersökningar som Upplandsmuseet just nu utför på Stora torget i Uppsala påträffades nämligen den 17 februari en lädersko med ett par inristade tecken. Det ena ser ut som en otvetydig þ-runa, som följs av ett mer svårbedömt tecken. När jag först såg bilder av denna inskrift antog jag att det kunde handla om en ordentligt missformad r-runa, som hade fått sitt märkliga utseende genom att ristaren hade ansatt bistaven alldeles för långt ned. Senare har kollegan Alessandro Palumbo vid Universitetet i Oslo föreslagit att det istället handlar om ett majuskel-k, vilket säkert är riktigare. Det föregående tecknet är i så fall ingen runa, utan bokstaven þ, som ju har samma utseende och som ursprungligen kommer från runraden. Denna bokstav användes i skrift på pergament ännu under början av 1300-talet, vilket stämmer bra med dateringen av det lager där skon från Uppsala påträffades. Däremot ser vi denna bokstav sällan i epigrafisk skrift från medeltiden, vilket gör fyndet från Uppsala extra intressant. I stället för en runkunnig skomakare har vi här istället en hantverkare som har haft åtminstone viss insikt i den latinska skriften! Man ska kanske lägga tonvikt på viss, eftersom en teckenföljd þk inte ger någon direkt mening. Kanske har ristaren tänkt skriva ordet þik ’dig’, men i hastigheten hoppat över bokstaven i.

Den ristade läderskon från Uppsala får alltså troligen träda tillbaka som årets första runfynd, men inskriften är inte mindre intressant för det, utan ger ändå ett bidrag till vår kunskap om den medeltida skriftkulturen.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Vän av ordning drar sig säkert till minnes att det ju finns ett tidigare runstensfynd från Kalmar som kan ha gjorts vid dödgrävarbostället på södra kyrkogården, men det är inte alls säkert att denna sten verkligen kommer därifrån. Läs mer om fyndet här.