Publicerat

Fältrunologer undersöker runstenar i Upplandsmuseets magasin
Fältrunologer i full verksamhet, visserligen inomhus men bland skördemaskiner. Foto Magnus Källström (cc-by)

Så är det över, det 33:e internationella fältrunologmötet, som gick av stapeln i Uppsala nu i helgen. Tre dagar av intensiva runstudier där trettio runexperter från en rad olika länder möttes för att undersöka och diskutera runinskrifter. Mötet arrangerade vi tillsammans med Torun Zachrisson, forskningschef vid Upplandsmuseet, och Henrik Williams, professor i runologi vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Att årets möte hölls i Uppsala är ingen slump. Just nu pågår nämligen sedan en tid en stor runutställning på museet – Tyde den som kan – där det runstensrika Uppland står i centrum. Trots att detta landskap har flest runinskrifter i hela världen, ca 1 500 motsvarande en femtedel av hela det kända materialet, är detta ett område som det internationella fältrunologmötet under sin mer än tre decennier långa existens ytterst sällan har besökt.

Mötet inleddes redan på torsdagskvällen med en offentlig föreläsning på Upplandsmuseet, där sjutton av de tillresta runforskarna höll 5 minuter långa föredrag om valfria runinskrifter från Uppsala. Dagen efter begav vi oss ut på en exkursion till trakterna väster om Uppsala. Första målet var Upplandsmuseets magasin i Morgongåva, där en hel rad rätt fragmentariska runstenar förvaras. De kommer från olika platser i Uppland och tillförts museets samlingar under mycket lång tid. Eftersom stenarna finns i ett magasin är det ytterst få runologer som har sett dem i verkligheten.

runsten på vit botten
U 944 från Uppsala som vi är vana att se den. Foto Iwar Anderson (ATA, cc-by)

Tanken med fältrunologmötet är att tillsammans granska runinskrifterna i original för att göra nya iakttagelser och erfarenheter. Jag måste erkänna att jag inte trodde så mycket nytt skulle komma fram i det splittrade material som finns i magasinet, men detta fick jag snabbt äta upp. Det dröjde exempelvis inte länge förrän Sofia Pereswetoff-Morath från Stockholms universitet upptäckte att det på runstenen U 944 från Uppsala finns ett svagare ristat rundjurhuvud upptill till vänster på stenen, något som aldrig tidigare har uppmärksammats. Tydligen har ristaren först tänkt sig en annan komposition, men ändrat sig innan han hade huggit detta huvud till fullt djup.

Detalj av runsten i släpljusbelysning
Det nyupptäckta rundjurshuvudet på runstenen U 944 från Uppsala. Foto Magnus Källström (cc-by)

En annan ny bekantskap för de allra flesta var runstenen U 973, som ursprungligen fanns på Sala backe vid Gränby i den östra delen av Uppsala (tidigare en del av Vaksala socken). När vägen in mot stan skulle breddas 1966 togs den in till museet för tillfällig förvaring med avsikten att sedan skulle återplaceras. Så blev aldrig fallet utan stenen blev kvar i magasinet, där den dessutom på grund av sin form var tvungen att ligga med den ristade sidan nedåt på en lastpall. Ingen runolog har alltså sett denna ristning på mer än ett halvt sekel, förrän den med visst besvär och en inte obetydlig kostnad kunde vändas för en vecka sedan. Av stenen känner vi endast toppstycket av en ursprungligen mycket stor sten och de brottstycken som går att läsa är minst sagt fantasieggande: ”Sigrid lät …(åt) … sin frände. Men här ägde den mäktige … Men Öpir ristade.”

Runsten på lastpall
Gränbystenen U 973, vars ristning nog ingen sett på mer än femtio år. Foto Magnus Källström (cc-by)

Senare på dagen färdades vi längs Sävaåns dalgång genom det forna Hagunda härad och besökte platser som Skogs-Tibble kyrka, Skillsta i Skogs-Tibble och Hagby kyrka. Tanken var att våra kollegor skulle få  uppleva en typisk uppländsk runstensväg, där runstenarna är så många att man på en exkursion som denna tyvärr måste nöja sig med att se en del bara från bussfönstret. Vi passerade också Möjbro i Hagby socken, där den berömda Möjbrostenen (U 877) en gång stod rest.

På kyrkogården vid Skogs-Tibble kyrka mötte vi ännu en Öpirsten (U 880). Den är ristad på två sidor och ska när den upptäcktes i maj 1938 under kyrkans golv ännu ha haft ursprunglig uppmålning bevarad på båda sidorna. Denna ska dessutom ha varit röd på den ena sidan och svart på den andra. En analys som genomfördes vid detta tillfälle visade att den röda färgen var blymönja, medan den svarta ska ha bestått ”av en organisk substans, dock med en viss blyhalt”. Detta tolkades då som rester av färgens bindemedel tillsammans med ett ”på ett eller annat sätt dekomponerat färgpigment”, något som verkar ganska osannolikt. När färgspår har upptäckts på runstenar är det nämligen alltid färgpigmentet som återstår, medan bindemedlet är fullständigt försvunnet. Det troligaste är istället att stenen har varit målad med rött på den ena sidan, men att den har haft en annan mörkare färg på den andra sidan.

Lisbeth Imer håller runstensfragmentet på dess rätta plats
Lisbeth Imer passar in runföljden bo på rätt plats på stenen U 880 vid Skogs-Tibble kyrka. Foto Magnus Källström (cc-by)

Vid kyrkorenoveringen 1938 upptäckte man också ett mindre fragment som var ristat på två sidor och som antogs ha tillhört samma sten. På detta fragment har man i Upplands runinskrifter läst …bl… på den ena sidan och …sl… på den andra. När vi tittade på detta och andra fragment som finns i vapenhuset upptäckte Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn att det inte alls stod bl på fragmentet utan helt tydligt bo. Av någon anledning har man alltsedan Otto von Friesens undersökning 1938 förbisett den nedre bistaven i o-runan trots att den är helt säker. Med denna kunskap blev det plötsligt möjligt att exakt bestämma fragmentets ursprungliga plats på stenen. Inskriften på den ena sidan avslutas nämligen med runorna …a · sin, som måste vara resterna av frasen bō(a)nda sinn ”sin make” och där de runorna bo givetvis inleder.

Lisbeth Imer håller runstensfragmentet
Och samma sak på stenens baksida. Notera att stenen har haft ett centralt placerat kors på denna sida. Som synes blåste det också en del i Skogs-Tibble i fredags. Foto Magnus Källström (cc-by)

Detta betyder också att runorna sl nu kan få sin korrekta plats på stenen. Enligt Upplands runinskrifter inleds inskriften på stenens andra sida med runorna ifti- …-­-­-­-­-…, där den första runföljden givetvis svarar mot ordet æftiʀ ”efter” och de oläsliga runorna som endast består av den nedre delen av ett antal raka stavar bör vara resterna av ett personnamn. Med utgångspunkt i de två runorna sl på fragmentet kan man här gissa på ett namn på -­gīsl.

När jag påbörjade denna text igår kväll upptäckte jag att Otto von Friesen och Manne Eriksson som tillsammans med arkeologen Erik Floderus undersökte stenen strax efter upptäckten 1938, hade ansett sig kunna se mer av dessa tecken. De återger nämligen runföljden som iftiʀ · s-­-­-…, vilket även tycks bekräftas av ett par fotografier i ATA.

Äldre svartvita fotografier av runstenen
Runstenen U 880 i Skogs-Tibble kyrka så som den såg ut vid fyndtillfället 1938. Foto Erik Floderus respektive Manne Eriksson (ATA, cc-by)

Kombinerar man dessa iakttagelser med de två runorna sl ligger det nära till hands att tänka på namnet Stæingīsl ”Stengisl”, som också tidigare finns belagt på en uppländsk runsten (stenkislU 1024 Vaxmyra i Ärentuna socken).

Detta uppslag har jag naturligtvis ännu inte hunnit pröva mot ristningsspåren på själva stenen. Det är alltså ett exempel på den totala motsatsen till fältrunologi, nämligen skrivbordsrunologi! Vid tillfälle ska jag dock undersöka om det inte kan ha stått så på stenen.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Även på den monumentala Skillstastenen (U 887) gjorde vi en intressant iakttagelse. Inskriften avslutas med uppmaningen roþi · sa · kuni Rāði sā kunni ”Tyde den som kan!”, som också har blivit titeln på utställningen på Upplandsmuseet. Att det första ordet skrivs med o-runa är märkligt, eftersom det skulle betyda att denna ristare vid sidan av /o/ även har använt denna runa för oralt /a/. Frågan är dock om den nedre bistaven verkligen finns, eftersom den mera ser ut som vittringsskada i stenytan. Tar man bort den får man istället den förväntade formen raþi. Det kan tilläggas att stenens tidigaste undersökare Caspar Cohl och Jonas Håkansson Rhezelius båda har läst a. Det gör också Richard Dybeck på sin första teckning av stenen. I sin senare publikation har han dock ändrat läsningen till o, vilket senare undersökare har anslutit sig till. Förmodligen är det nu dags att ändra den tillbaka till a. DS.

PPS. På lördagen gick vår färd istället till trakterna norr och nordväst om Uppsala. Även under denna dag gjordes flera viktiga iakttagelser som det kan finnas anledning att återkomma till i ett kommande inlägg. DS.