Gotlands bildstenar är inte bara bilder – ganska många har runor också. Och återbruk är en gammal god tradition, ibland har samma sten använts flera gånger. Just nu skapas en ny digital publikation om samtliga gotländska bildstenar och under arbetets gång görs många nya upptäckter.
Inom bildstensprojektet Ancient Images 2.0 , som Runverket (en populär benämning på runverksamheten på Riksantikvarieämbetet sedan mer än ett århundrade) är delaktiga i, sammanställer vi material om alla gotländska bildstenar och bildstensfragment som vi känner till – ett antal som börjar närma sig 700 stenar! Syftet är att skapa ett korpusverk i form av en tillgänglig bildstensdatabas, med beskrivningar, arkivmaterial, 3D-modeller och kartfunktion.
Bildstenar med runor
Vad gör Runverket i sammanhanget? Jo, en del av bildstenarna har runinskrifter, kanske upp emot en tiondel av de registrerade bildstenarna. Ett antal räknas rentav som runstenar, de så kallade bildstensformade runstenarna. Vi har också källmaterial som till stor del överlappar varandra. I Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) finns en fotosamling som heter det klargörande ”Run-och bildstenssamlingen”. Denna fotosamling digitaliserades inom projektet Evighetsrunor, vilket vi nu har stor nytta av även inom bildstensprojektet. Det finns även teckningar och anteckningar av bröderna Carl och Pehr Arvid Säve, Gabriel Gustafson, Fredrik Nordin och andra kända fornforskare som dokumenterade såväl bildstenar som runinskrifter. Dessutom är hela bildstensbeståndet av betydelse för att tidfästa de runinskrifter som finns på bildstenarna, stadier i den runologiska utvecklingen (till exempel kortkvistrunorna) och för att arkeologiskt belysa miljön omkring dem.
Dags för omtag
Varje sten ska beskrivas med fyndomständigheter, forskningshistorik, beskrivning, tolkning, datering och referenser. De som är bekanta med bokverket Sveriges runinskrifter (SRI; som går att läsa digitalt här) kan föreställa sig vad det handlar om. Bildstenar med runinskrifter finns förvisso med i delarna som behandlar Gotland, Gotlands runinskrifter (SRI Band 11-12 och Gotlands runinskrifter 3), men för Gotlands bildstenar i övrigt saknas ett sådant verk för vår tid. För stenar utan runor är man därmed hänvisad till Sune Lindqvists Gotlands Bildsteine från 1941-42. Det är alltså ett åttio år gammalt verk; nyfynden är många sedan dess och forskningen har gått framåt på alla områden. Dags för ett omtag.
När vi nu går igenom material för den kommande bildstensdatabasen, så händer det att vi gör runologiska upptäckter (se till exempel Magnus Källströms K-blogg Sjonhemsstenarna). Här handlar det dock om det motsatta, en bildstensupptäckt på en runsten. Nu har det nämligen visat sig att flera runstenar är omgjorda äldre bildstenar.
Runristaren Likraiv tog en gammal sten
Runverket bidrar bland annat med att skriva en del av texterna till databasen. Det var i samband med detta arbete som jag gick igenom äldre fotografier av en runsten från Ardre kyrka, G 113 (Figur 1 och 2), i den ovan nämnda Run- och bildstenssamlingen.
Runstenen är liten, ristningen är endast cirka 54 cm hög, och den är gjord av sandsten, högst sannolikt vid mitten eller under senare halvan av 1000-talet. Det finns runor på båda sidorna och runinskriften är signerad Likraiv. På ena sidan finns två motställda, sammanflätade drakar och ett par människofigurer (sida A, Figur 1), som i sig är mycket intressanta, men det är den andra sidan med en enda drake som tilldrog sig min uppmärksamhet (sida B, Figur 2).
|
|
|
När jag granskade fotona fick jag syn på ristningar på roten till runstenen, närmare bestämt ett cirkelsegment med dubbelkontur (Figur 3). Nere till höger på roten är det inte bara dubbelkontur, utan tre parallella linjer i cirkeln. Cirkeln syns tydligast på roten, men när man väl fått syn på den ser man även spår av den på stenens övre del. På rundjurets huvud korsar cirkeln nosen precis vid rundjurets mungipor (Figur 4) och skulle där kunna misstas för en rem som binder rundjuret, som en grimma på en häst (om det varit samtida med rundraken hade det också kunnat jämföras med björnarna på hogbacks, ett slags vikingatida anglo-skandinaviska gravmonument, som t.ex. finns till beskådan i Durham Cathedral Museum, som ofta har ett bindsle om gapet).
På samma höjd på runstenen, men längre åt vänster, korsar cirkeln rundjurets kropp. Ornamentiken på runstenen är huggen i djup relief, dvs. bottenytan till rundjurets slingrande kropp är sänkt någon millimeter. Där finns inga spår av cirkeln, den är helt borthuggen. Det går dock att passa in en cirkel i de delar som finns kvar (Figur 5).
Upp och nedvänd sten
Cirkelns diameter är cirka 64 cm. Det visar att vår lilla runsten, i bildstenssammanhang kallad dvärgsten, har huggits till av en sten som varit avsedd för ett betydligt större monument. Cirkelns storlek stämmer väl överens med de stora virvelhjulen som är vanliga i den äldsta bildstensfasen, dvs. på bildstenar av typ A enligt Lindqvists typologi. A-stenarna har en traditionell datering till cirka 400-600 e.Kr., men de kan tänkas sträcka sig längre tillbaka till romersk järnålder, till 300-talet eller kanske ända till 100-talet. De anses ha klassiska förebilder och kan ha inspirerats av kontakterna med romarriket och dess provinser, men detta förhållande undersöks för närvarande mer djupgående av doktoranden Hannah Strehlau vid Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie (ZBSA).
I en arkeologiuppsats från 2009, De äldsta gotländska bildstenarna: En analys av bildstenar från Lindqvists grupp A & B med optisk 3D-scanning, har Anders Silenius Larsen beräknat storleken på virvelhjul på några olika bildstenar utifrån bevarade fragment. Den som är närmast i storlek är virvelhjulet på ett fragment från Väskinde kyrka, där cirkelns diameter beräknats till 62 cm. Runstenen tycks alltså vara gjord av en upp-och-ner-vänd A-sten. Bildstenen har rensats på annan ornamentik genom att ytan jämnats till, men cirkeln kan ha varit djupare huggen och därför delvis blivit kvar. Ett alternativ skulle möjligen kunna vara att den äldre bildstenen kasserades efter att konturen för virvelhjulet ristats in men innan den var färdig.
Men varför har ingen sett detta tidigare? Stenen står ju till allmän beskådan i utställningen på Gotlands museum. En anledning är att stenen står nedsänkt i en sockel, så att bara en del av roten syns. Av cirkelsegmentet på roten är det bara några centimeter lång ristad dubbel linje som är synlig ovanför sockeln, om man tittar noga.
Vi kände sedan tidigare till rungravhällen från Sankt Hans (G 342), som ursprungligen var en stor bildsten från folkvandringstiden (eller möjligen tidigare) men som under sent 1000-tal eller kring 1100 försågs runstensornamentik och minnesinskrift med runor samt användes som gravhäll. Slutligen höggs den i bitar som infogades i en annan grav, någon gång under medeltiden. Det är också väl känt att människor under vikingatid hade en viss vurm för det förflutna, vilket visar sig bland annat i förekomsten av ”för gamla” föremål i gravar – däribland bildstenar, vilket har beskrivits bland annat av Martin Rundkvist i en artikel i boken Gotlands bildstenar: Järnålderns gåtfulla budbärare (Gotländskt arkiv 2012).
Återanvändning vanligt
Återbruk av bildstenar var alltså ett känt fenomen, men när vi nu systematiskt går igenom sten för sten och sammanställer uppgifterna upptäcker vi att återanvändning av de äldsta bildstenarna är vanligare än vi trodde. Vi trodde inte heller att det fanns några A-stenar av sandsten, men det kanske snarare är så att de som fanns tillvaratogs och blev omhuggna till runstenar. En konsekvens i det här fallet blir att Ardre socken har haft en mycket längre bildstenstradition än vad det verkar. I Ardre socken fanns det tidigare ingen känd A-sten, men även här har man tidigt rest stora bildstenar. Slutsatsen är att det kunde ha funnits fler av de äldre bildstenarna om inte en del runristare hade lagt rabarber på dem!
Om du vill veta mer
Forskningsprojektet Ancient Images 2.0 bedrivs i regi av Stockholms universitet och i samarbete med Gotlands museum och Riksantikvarieämbetet. Projektledare är professor Sigmund Oehrl, Stockholms universitet och Universitetet i Stavanger. Projektet finansieras av Vetenskapsrådet.
Och undrar du varifrån uttrycket ”att lägga rabarber på” något kommer? Den frågan besvarades i Sveriges radio P4 Sörmland onsdagen 6 maj 2015, då språkexperten Lotten Bergman berättade att det kommer från spanskans embargo och att betydelsen är ”att roffa åt sig av” eller ”att lägga beslag på” någonting. Då ordet embargo var svårbegripligt har det helt enkelt bytts ut!
Laila Kitzler Åhfeldt är arkeolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.