En halv borrad punkt och ett tidigare okänt personnamn

Publicerat  

Två bildstensformade runstenar i Gotlands museum

De två bevarade stenarna G 134 och G 135 från Sjonhems kyrka. Foto Magnus Källström (cc-by)

Egentligen är det lustigt vilken betydelse små detaljer kan ha för tolkningen av en runinskrift. Klassikern i detta sammanhang är när den norske runologen Aslak Liestøl en gång läste om en enda runa på Forsaringen i Hälsingland och på så sätt slog undan grunden för ringens medeltida datering och istället kunde föra den till äldre vikingatid. Något liknande – om än inte lika omvälvande – fick jag erfara i måndags när jag var på Gotlands museum och gick igenom inskrifterna på några av de runstenar som står i bildstenshallen.

Jag har ju sett dessa stenar många gånger förut och egentligen hade jag inga förhoppningar om att göra några stora upptäckter. De stenar som jag ägnade mest tid åt – Hogränstenen (G 203) och Sjonhemsstenarna (G 134 och G 135) – har ju studerats grundligt av tidigare undersökare och de är alla förhållandevis tydliga och relativt okomplicerade när det handlar om läsningen.

Sjonhemsstenarna var ursprungligen tre till antalet, men en av dem är försvunnen sedan länge. De är resta av ett föräldrapar – Rodvisl och Rodälv – till minne av deras tre söner, som har fått en sten var. G 134 är tillägnad Rodfos, som blev försåtligt dräpt av valacker nere i dagens Rumänien. G 135 är rest efter hans bror som dog i Vindau (nuvarande Ventspils) i Lettland. I detta fall är namnet tyvärr delvis bortslaget, men man har antagit att det har börjat på Ai-. Den tredje nu försvunna stenen (G 136) ska ha tillägnats en son vars namn har lästs som hair : ­-os och där man har gissat på ett felläst (eller felristat) Hailfos. Denne ska till skillnad från sina bröder enligt inskriften ha dött hemma.

När Elias Wessén publicerade de nämnda stenarna i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) diskuterade han läsningen av det defekta namnet på G 135 ganska utförligt. Han återgav det som aị-­-­- och påpekade att läsningen av den första runan a var säker. Wessén framhöll även att ett ailif skulle ”passa bra till de bevarade runresterna”, medan suppleringar som ainar och airik var omöjliga. Dessutom nämnde han att namnet ”kan ha slutat på -­­fos; i så fall ha r[unorna] 13–14 varit rester av fo, och ett s är helt borta i runbandets förstörda övre kant”.

Förmodligen hade jag vaga minnen av Wesséns resonemang i huvudet när jag tittade närmare på detta parti av ristningen i måndags. Den första runan är målad som en a-runa på stenen, men bistaven är smal och mycket kort. Till vänster avslutas den med en tydlig borrad punkt. Det konstiga är att samma punkt samtidigt verkar utgöra den nedre punkten i det föregående kolonformade skiljetecknet. Ännu märkligare var att jag när jag snedbelyste partiet med ficklampan upptäckte resterna av ytterligare en borrad punkt högt upp till höger om huvudstaven. Eftersom denna punkt stod mycket nära brottkanten var det omöjligt att avgöra till vilken runa den skulle räknas. Om den har tillhört den följande runan så bör den ha avslutat den vänstra bistaven till en t-runa. Har den däremot varit en del av den första runan i namnet måste denna runa ha haft en bistav till l i toppen och den antagna a-bistaven kanske bara var en skada eller naturlig spricka som av misstag har uppfattats som ristad. Namnet borde alltså ha börjat antingen med li eller it, men jag lyckades inte på stående fot komma på några namn som det skulle kunna röra sig om.

Detalj av runstenen

Detalj av början på namnet på G 135. Pilen markerar den borrade punkten. Man ser också att den målade a-bistaven följer en spricka i stenen. Foto Magnus Källström (cc-by)

På kvällen när jag satt på hotellrummet plockade jag fram Gotlands runinskrifter på nätet för att se efter vad som tidigare hade sagts om det aktuella namnet. Jag läste Wesséns ovan refererade resonemang, där han också framhåller att de tre halva huvudstavar som följer efter namnet borde ha varit rester av runorna han. När jag sedan skulle konsultera de äldre läsningarna fastnade jag direkt på den äldsta, nämligen Jöran Wallins från 1751, där denne enligt Wessén hade läst den aktuella runföljden som likkn · tai! Detta kunde ju inte betyda något annat än att den första runan verkligen hade varit l och att runföljden måste ha varit mer komplett när Wallin såg stenen. Dessutom framgick av framställningen att Wallin hade publicerat ett träsnitt av stenen i Acta Societatis regiae scientiarum Upsaliensis 1751. Denna tidskrift visste jag fanns digitaliserad på nätet och kunde därför snabbt plocka fram den. Här fick jag det bekräftat som jag redan hade insett när jag såg translittereringen likkn · tai hos Wessén. Runorna måste ju rimligtvis ha varit skadade upptill och borde kunna svara mot ett namn likfos följt av pronomenet han. Så som Wallin har återgivit partiet på träsnittet var det också tydligt att det vid denna tid ännu fanns rester av runorna likf̣ọ[s] · ḥa[n], även om han själv translittererar dem annorlunda. Tar man bort den övre hälften av runorna fo får ju dessa formen av k och n. Att Wallin inte har sett någon s-runa i slutet av namnet beror naturligtvis på att den har stått i det bortslagna partiet. Ristaren använder nämligen en s-runa av kortkvisttyp som endast består av en halv stav placerad i den övre hälften av runbandet. Det stora avståndet mellan den sista bevarade runan i namnet och det följande skiljetecknet får då också sin naturliga förklaring.

Träsnitt av runsten

Sjonhemsstenen G 135 som den avbildades av Jöran Wallin 1751. Digitalisering av Goggle.

 

Det råder ingen som helst tvekan om att den son som har tillägnats G 135 har burit namnet Līk(n)fōss. Alla tre bröderna har alltså fått namn på -­fōss, där endast förleden har varierats efter det som föräldrarna ville att bröderna skulle eftersträva: Hrōð­- till (fvn.) hróðr ’heder, beröm’, Līkn-­ till (fvn.) líkn ’godhet, barmhärtighet, nåd, hjälp, tröst’ och Hail-­ till (fvn.) heill ’lycka’. Efterleden -­fōss är nämligen identisk med adjektivet (fvn.) fúss ’begärlig efter, benägen till (något)’. Med tanke på hur det gick för de tre bröderna så får man lätt den obehagliga känslan av att förhoppningarna inte helt hade infriats. Om den tredje brodern Hailfos får vi dock veta att han hade en dotter, och att hān haitiʀ Hailvī ”Hon heter Hailvi”. Nu var det till henne som hoppet stod.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om jag inte hade varit så ivrig att skriva denna text och fortsatt att läsa lite längre ned på sidan med äldre läsningar och tolkningar i Gotlands runinskrifter hade jag sett att Adolf Noreen redan 1904 hade supplerat denna del av inskriften som ḷịḳf̣ọṣ · ḥạṇ och att det tydligen var Bengt Hesselman som först hade föreslagit läsningen likfos. Denna möjlighet avfärdar Wessén, men som har framgått ovan är det uppenbarligen så det har stått på stenen. DS.

PPS. En ny redaktion av inskriften på G 135 som tar hänsyn till nyläsningen ovan och där Wallins avbildning också utnyttjas lyder: þina : eftir : ḷị[kf̣ọ]… : [ḥa]-­ : [ua]rþ : tauþr : a : uitau : systriʀ : [tuaʀ] …-­-ʀ : bryþr : þria : roþanþr : auk : roþkutr : roþar : auk : þorstain : þiʀ : iʀu : faþur : bryþr ”Denna efter Likfos. Han blev död i Vindau. Två systrar … efter(?) tre bröder. Rodald(?) och Rodgut, Rodar och Torsten, de är farbröder.” Sedan tror jag nog att även roþanþr borde få en annan tolkning, men där behöver jag fundera mer. DS.

Lämna ett svar