Publicerat

Bilden visar runor ristade på en kalkstruken vägg
De sju söndagsrunorna som finns ristade på sydväggen i Källa gamla kyrka. Foto Magnus Källström (cc-by)

”Hade de mig mera givit, då vore det bättre skrivet”. Detta stod på 1600-talet med runor på en pelare i Löts kyrka på Öland (Öl 54). I dag är både inskriften och det mesta av den medeltida kyrkan borta, men texten har bevarats genom de anteckningar som antikvarierna Jonas Håkansson Rhezelius och Johan Hadorph gjorde 1634 respektive 1673.

Man har tänkt sig att denna inskrift härrör från någon som hade utfört ett arbete i kyrkan och blivit missnöjd med betalningen. En lustig detalj är att det sista ordet i båda fallen har upptecknats som skivit och alltså måste ha varit felskrivet. Kanske är denna felskrivning avsiktlig och ett utslag av skribentens skämtlynne.

Vi vet inte alls om denna inskrift har varit målad eller ristad på pelaren. Det finns eller har funnits runor på väggarna i flera öländska kyrkor. Den mest kända är den som 1634 fanns att läsa i Runstens kyrka (Öl 34): ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör sockenherren (dvs. kyrkoherden) kunna: runor läsa och skriva …”

I dag kan man se runor på öländska kyrkväggar bara på två ställen: i Gärdslösa kyrka och i Källa ödekyrka.

Putsristningarna i Källa ödekyrka – eller Källa gamla kyrka som den numera kallas – såg jag första gången under en semesterresa i augusti 2002. I Samnordisk runtextdatabas och vår forskningsplattform Runor upptas tre sådana ristningar från kyrkan. En finns på långhusets sydvägg och har varit känd sedan kyrkans restaurering 1960–61. Den utgörs av runorna sekvensen fuþorkh ristad med spegelvända runor och ska säkert inte uppfattas som början på runraden utan som de sju söndagsrunorna hämtade från någon runkalender.

De andra inskrifterna finns i den östra smygen av sydportalen och verkar först ha iakttagits och registrerats på 1980-talet. Den ena har lästs som gushusgat och tolkats som ”Guds hus gatt”(?), vilket inte är helt genomskinligt. Förmodligen har uttolkarna tänkt på det ord som ingår i det fornsvenska dura gat ’dörröppning’ och som också finns i ortnamnet Kattegatt. Runorna är ju ristade i dörröppningen. Den andra ristningen har återgivits som som e͡riku-­-­-­-… och antagits svara mot Ericus, den latiniserade formen av namnet Erik.

Bilden visar runor ristade på en kalkstruken vägg
En av inskrifterna i sydportalen i Källa gamla kyrka, där de sista runorna tidigare lästes gat. Magnus Källström (cc-by)

När jag såg dessa ristningar för första gången var jag en ganska nyantagen doktorand i nordiska språk, men noterade att inskrifterna nog borde läsas något annorlunda. I den första runföljden var inte den näst sista runan någon a-runa, eftersom den hade två dubbelsidiga bistavar snett nedåt vänster, vilket i en medeltida runinskrift vanligtvis svarar mot en ø-runa. Det står alltså gushusgøt. Det sista ordet gøt skulle ju kunna vara en form av det fornsvenska verbet giuta ’gjuta’, men det verkar lite märkligt att detta ord skulle ha använts om en stenbyggnad och varför bara skriva ”Guds hus göt” och inget mer? En annan möjlighet är att det skulle kunna handla om en böjningsform av det fornsvenska adjektivet goþer ’god’, även om språket då kanske framstår som lite väl göteborgskt. Ändå tror jag att detta ligger närmast till hands. ”Guds hus gott” ger i alla fall en vettig mening och kanske har ristaren råkat använda ø-runan i stället för o.

Bilden visar runor ristade på en kalkstruken vägg
Den andra inskriften i sydportalen som inte kan läsas som namnet Ericus. Foto Magnus Källström (cc-by)

Också den andra runföljden vill jag läsa annorlunda. Den första runan kan knappast uppfattas som e͡r, utan är i stället en tydlig bindruna mellan den medeltida a-runan och r. Det står alltså a͡riku­-­-­-­-… och den runa som följer efter u kan inte gärna ha varit s. Jag vet inte hur denna runföljd ska tolkas, men något namn Ericus kan det i alla fall inte ha handlat om.

När jag tittade på dessa ristningar 2002 lade jag märke till att det förutom dessa fanns ytterligare runföljder på samma väggyta, som jag hastigt skrev av. Jag visste då att det internationella fältrunologmötet hade besökt kyrkan i maj samma år och jag utgick från att även dessa ristningar då måste ha iakttagits. Långt senare har jag förstått att så inte verkar ha varit fallet.

Det dröjde dock till juni 2017 – alltså femton år – innan jag kom till Källa igen. Mitt huvudsyfte var då egentligen att titta på några runstensfragment som finns i kyrkan (Öl SvK128;288) och som jag hade insett tillhörde den annars förlorade runstenen Öl 57. Jag passade då också på att dokumentera putsristningarna igen och hittade ytterligare en möjlig runföljd som jag inte hade lagt märke till 2002. Om runstenen blev det en artikel, men rapporten om putsristningarna blev tyvärr aldrig helt klar, bland annat för att jag hade missat att fotografera mitt eventuella nyfynd.

När jag nu för några veckor sedan hamnade på semester på Öland igen – 21 år(!) efter det första besöket – gjorde jag den sista dagen en avstickare mot norr för att komplettera mina tidigare iakttagelser.

Nu rör det sig inte om några märkvärdigheter och ett par av de kortare runföljderna i dörrsmygen går att se redan på ett fotografi av Ragnhild Boström från restaureringen 1960–61 i ATA och borde rimligtvis ha iakttagits redan då. Den bäst bevarade av dessa lyder ilki, vilket inte kan ges någon självklar tolkning.

Bilden visar runor ristade på en kalkstruken vägg.
De tidigare förbisedda runorna som är ristade nedifrån och upp i sydportalen. Foto Magnus Källström (cc-by)

En längre runföljd finns ristad i lodrät riktning nedifrån och upp och lyder …igus‑aniu. Här saknas början av texten, men det är mycket frestande att i runföljden …igus läsa ett ”i Guds”. Frågan är bara hur de följande runorna i så fall ska tolkas. Tyvärr är det första tecknet skadat och jag har trots ibland rätt ihärdiga försök inte lyckats hitta något ord som passar de bevarade runspåren.

Bilden visar runor ristade på en kalkstruken vägg.
Den korta runföljd som jag 2017 noterade på sydväggen i Källa gamla kyrka. Foto Magnus Källström (cc-by)

Mitt ”nyfynd” från 2017 på sydväggen är inte heller särskilt anmärkningsvärt. Det verkar stå -ur, vilket inte ger någon direkt mening. Samtidigt ser det ut som om den sista runan ursprungligen var tänkt som en þ-runa, vilken genom bistaven snett nedåt höger har fått formen av r. Förmodligen har ristaren tänkt skriva en rad med söndagsrunor (fuþorkh), men av misstag fullbordat þ-runan som r och därefter avbrutit. Någon annan tolkning ska man nog inte tänka på i detta sammanhang.

Titeln till detta inlägg lovade som synes mer än det höll och det var också meningen från början. Utmaningen gällde runtolkaren, medan mycket av textinnehållet i Källa ödekyrka ännu är höljt i dunkel.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Man kan av det ovan skrivna få intrycket att runristningarna i Källa ödekyrka helt säkert är medeltida, men de kan också vara tillkomna senare. Runor ristades nämligen på Öland även under 1500-talet. Läs mer om detta i denna artikel. DS