Publicerat

Sara Norrehed vid Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium studerar röntgenbilder på ett krucifix. Foto: Linnea Ronström, CC-BY

Det talas mycket nu om att digitalisera kulturarvssamlingar för att tillgängliggöra dem för såväl forskare som allmänhet. Men vi behöver tala mer om att forskningsresultat baserade på studier av samlingar behöver bli enklare att hitta och återanvända. Varje år genomförs ett stort antal forskningsprojekt på kulturhistoriska föremål. Det kan handla om allt från djurben och keramik som visar vad man åt på stenåldern till vilka pigment som användes i kyrkomålningar, och från att bevara traditionell hantverksteknik till att träna upp artificiell intelligens att tolka handskrifter.

Eftersom samlingarna förvaltas av museer och i arkiv, medan forskningens publikationer finns på bibliotek, så har det länge funnits en osynlig vägg som separerat dem. Digitaliseringen öppnar dock upp helt nya möjligheter att länka samman det som är spritt på många olika ställen. Om det görs på rätt sätt så blir det lättare att upptäcka den forskning som samlingarna bidragit till, och lättare att identifiera de föremål som ingått om man vill komplettera med nya analyser.

Kraven ökar nu på forskare att publicera inte bara artiklar och böcker, utan även de data som tolkningarna baseras på. Det kan röra sig om allt från databaser med naturvetenskapliga analyser, till fotografier och diagram. EU har antagit Open Science policy att data från offentligt finansierad forskning ska vara så öppna och tillgängliga som möjligt (och så skyddade som nödvändigt) i enlighet med de så kallade FAIR data principerna. Under Sveriges ordförandeskap i EU våren 2023 var forskningsdata ett prioriterat område, med konferenser arrangerade både i Lund och i Stockholm. I båda fallen lyftes museisamlingar upp som viktiga resurser för forskningen, glädjande nog.

Det är dock inte enkelt för forskare att efterfölja kraven på FAIR data i nuläget. Det behövs mer utbildning och bättre anpassat stöd för olika forskningsfält. Utmaningen för tvärvetenskapliga projekt är extra stor, till exempel kulturarvsforskning som ofta kombinerar kulturhistoriska och naturvetenskapliga metoder. Riksantikvarieämbetet hade redan uppmärksammat detta behov, eftersom vi har ett Kulturarvslaboratorium som används som resurs av olika gästforskare. Labbet genomför varje år ett flertal naturvetenskapliga och tekniska analyser av material från samlingar och på kulturhistoriska byggnader. Data från dessa är tekniskt sett tillgängliga för alla när projekten är klara, men det har varit svårt att få ut informationen om vad som genomförts.

Projektet FAIR data för Heritage Science genomfördes 2022-2023 med stöd av RAÄs Forsknings- och utvecklingsanslag. Kulturarvslaboriatoriets verksamhet användes som fallstudie, och plattformen Zenodo används för att publicera data. Lärdomarna från projektet är användbara för kulturarvsforskare i allmänhet. I rapporten redogörs för hur individer kan använda sig av FAIR data principerna i sitt arbete och hur god datapraktik kan implementeras i projektarbetet. Detta presenterades även på engelska på ett seminarium som spelades in och nu kan ses i efterhand. Genom att använda sig av kontrollerade vokabulärer och beständiga identifierare så blir det enklare att hitta forskningsresultat på internet och de länkas samman med de digitaliserade samlingarna.

I förlängningen är potentialen ännu större. Riksantikvarieämbetet deltar i utvecklingen av Swedigarch – infrastruktur för digital arkeologi, tillsammans med sex universitet och Statens historiska museer. K-samsök är den nationella aggregatorn för kulturarvsdata som RAÄ vidareutvecklar och som Swedigarch kommer att bygga på. Med hjälp av K-samsök kan det bli möjligt att inte bara länka samman kultur- och naturhistoriska samlingar med forskningsresultat, utan även att utveckla nya webbapplikationer för att forska på datan och visualisera resultaten på nya sätt som kan komma allmänheten till del. Redan idag ingår en mångfald museer och arkiv i K-samsök, och om forskare blir mer rutinerade i att använda sig av kontrollerade vokabulärer för beskrivande metadata, och inkludera beständiga identifierare till objekten i samlingarna, så har vi kommit en lång bit på vägen att överbrygga klyftorna mellan museerna och forskningen.

En kort presentation av hur K-samsök – och länkade data i allmänhet – fungerar finns i denna film: